Dagen började annorlunda

efter en natt utan Tessan hemma, hennes ihop plockning gick bra. Hon flyttar inte så långt, bara huset mitt emot så vi kan vinka till varandra (fast det gör vi nog inte på ett tag, men senare). Det är bra för Tessan eftersom hon måste göra sådant det är enklare att inte göra här hemma.
Nu väntar jag bara på vad som skall ske under dagen för min vän, håller tummarna och väntar tillsammans är just nu det enda man kan göra. Spänningen är olidlig faktiskt och dygnet blir oerhört långt.
Jobbet här går vidare med full fart. Jag har fått väldiga problem med min högra arm och axel så jag får se vad som blir av det. Muskelinflammation säger en av mina kloka vänner och skäller försiktigt på mig för att jag inte gör något åt det men hon är inte så snabb på det där med läkare heller….
Dagen lider mot sitt slut och inga nyheter än så länge så man får väl åka hem och vänta där istället när klockan är dryga 22:00 på kvällen.
(skriver som idag fast det är imorgon)
Samtalet som vi alla väntat på kom klockan 23:05 svensk tid. Äntligen tjejen så händer det, barnen är omhändertagna och hemresan kan påbörjas. Hon har fått prata med barnen utom yngsta barnet som var alldeles för ”plyg”. Glädje och rusiga känslor är väl allt man kan säga, om ämnet återkommer jag när hon är hemma igen. UNDERBART. Mellanbarnet uttryckte samtalet med sin kära mor så här, ”Nu, mamma, nu får vi komma hem”, gråter en skvätt för de orden.