Senare i går blev det inte

men senare är det väl nu också *ler*. Mannens feber försvann, mysko. På tal om min man, han är bara för mycket… Vårt städskåp i köket innehåller en hel del grejor. Jag skulle hämta en diskhaler (min asthmamedicin) och öppnar båda skåpdörrarna och det skulle jag inte ha gjort. Karl-Axel har verkligen staplat det ena efter det andra på varandra så först kom det säkringar, sedan en burk med spik och sedan blev det så att jag fick hålla emot vad det nu var och han fick stänga fort som attan. Visst kan jag säga att jag inget gjort i det skåpet på evigheter men jag har heller inte stuvat de. Karusell eller centrifug är rätt så signifikant beskrivning på Kallemannen. Han är en underbar man men ”virrigare” (med glimten i ögat) får man nog leta efter. Nästan varje dag så letar han efter sin försvunna pipa som bara han lagt någonstans, ibland är det hans bilnycklar som fått fötter eller annat i den klassen. Karl-Axel brukar iof skylla på Henning och det är då en nödlösning.
Ja, vad säger man? Här sitter jag och skrattar åt en datorskärm. På tal om datorskärmar och skratt så minns jag vid ett par tillfällen förra hösten. Vi hade ingen dator hemma då men till slut tog vi hem en eftersom jobbet blev lidande en aning när jag var med på en mailinglista för misshandlade kvinnor. Jag svarade på mail och skrev och hann inte med jobbet.
Iaf så skulle vi chatta och vi hade ännu ingenstans att ställa varken datorn eller skärmen så vad gör jag? Jo, jag sitter i hallen med tangentbordet i knäet, datorn på hallbänken och skärmen på en annan stol. För det första så gick det inte att gå i hallen och för det andra så fick jag inte ihop varken uppkoppling eller dator. Samtidigt satt en vän och chattade med de andra och mig via hennes telefon. Skrattade vi åt skärmen eller vad? Jag och flera med mig hade så ont i magen av allt skrattande och några for ner på golvet och jag skrev bara fel med mitt tangentbord i knäet.
Hade andra sett detta så hade vi nog alla hamna på låst avdelning. Några av tjejerna hade sambo eller äkta hälfter hemma och de hade bara skakat på huvudet.
Minnen är härliga ibland, kul att komma ihåg sådana saker faktiskt.
En underbar artikel i dagens Aftonblad Plinka lilla höna kär som spelas av hönan Hulda. Husdjursmässan i Sollentuna och dit hoppas jag att vi tar oss i morgon. En annan är djurfantast och jag kan inte låta bli. En gång trodde alla i familjen att jag skulle bli veterinär för jag pysslade om allt som gick att hitta i djurväg men pga av lathet så blev det inte det. En annan sak är att jag aldrig skulle kunna arbeta som veterinär för vi skull inte ha någonstans att bo då. Jag skulle aldrig kunna avliva ett icke allvarligt sjukt djur och då skulle de få följa med hem.
Denna artikel hittade jag genom enkortare notis i Aftonbladet nu ikväll. Skyddstillsyn, hur i h-e kan det få bli en sådan dom och särskilt när mannen misshandlat kvinnan tidigare. Näe nu går jag och lägger mig för det jag ville skriva försvann. Godnatt!