Arbetsdatorn är hemtagen

och alla papper jag måste komma ikapp med ligger så fint i påsar tillsammans med pärmarna. Mentalt känns det bättre och jag hoppas verkligen jag blir klar snart. Huvudet är slut, helt slut.

Barn är underbara och man får ofta vara deras frustrationsutrymme på gott och ont. När barn mår dåligt, oavsett ålder, slits man ofta sönder av vanmakt av att göra allt i sin makt för att sedan få stå och kika på. Vägarna som tas är inte alls bra osv. Vad gör man? Jo man kämpar på och hoppet går i vågor, de små gyllene tillfällena lever man på för att orka lite till. Hoppet dör aldrig och man längtar efter att allt skall gå bra för barnet.

Idag får fröken besked om sina tester. Kommer hon att gå dit överhuvudtaget är väl en av frågorna och som jag hoppas det blir ett JA på. Hon måste dit helt enkelt annars är det samma karusell med sjukintyg, ovisheten osv igen. För tillfället så är hennes ingemansland stort och nuet, sekunden det enda som räknas. Både Karl-Axel och jag är oerhört arga, ledsna och besvikna på saker som inte skett eller skett under de senaste 2 veckorna och som visade sig vara precis det vi trodde eller misstänkte i går. Vissa saker går igen och man skall inte ha förutfattade meningar alls men man kan ana sig till mer än man vill. Efter dryga 6 år så borde vi veta men man vill så gärna tro och hoppet finns ju där även om det fått sig många törnen under åren.

Just nu känns det rent ut sagt skit men det vänder så småningom, jag vet det för vi har varit där förr. Den ekonomiska biten kan vi inte påverka mer just nu så det får bli vad det blev. Snorkel, magkatarr, siktet framåt och kör, så enkelt är det.

Allt för nu och jag skall gör mig klar så pappersjobbet blir klart någon gång. Ingenting blir ju bättre av att jag sitter här och häckar precis även om man skulle kunna tro det ibland.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.