”Softly whispering I love You”,

Paul Young är min låt till min älskade man. Jag spelar den just nu och det känns i hela mig fast jag var och sjöng den till mannen också orakad och allt men en puss fick han ändå. ”You drive me crazy”, Shakin Stevens är även den en hjärtesong. Musik får mig att leva så enkelt är det. Blir det inte fart på mig så kommer farten när mina låtar sätts på.

Fastnade framför Jerry Maguire och vilken underbar liten kille man kan inte annat än bli kär i stubbfrillan och glasögonen (lillkillen) och värmen i hela filmen är underbar. Vore man inte kär så blev man när man kikade på filmen för den har en otrolig värme och då anspelar jag inget om skådisarna eller så utan bara känslan i filmen. Mycket skratt får man också direkt från hjärtat.

”Rötter”, Lasse Tennander är en av de få svenska låtar som ger mig rysningar, det finns några till men denna låt slår alla rekord. Den speglar rötterna och mina rötter finns inte i Europa utan i Afrika. Någon vitare afrikan hittar man nog inte någonstans. Jag har inga barndomskamrater som jag vuxit upp med någonstans i min närhet, de finns ute i världen och vi har tyvärr misst kontakt för många år sedan, dvs ca 26 år sedan när vi flyttade till, vad mamma kallade, hem för. Det ”hem” har aldrig varit mitt hem för jag passar inte in helt enkelt, jag är för mycket mig.

Jag har inget av det de flesta har, nära rötter, barndomskompisar osv, osv. Visst jag har mycket annat från min barndom men det vore roligt att ha det där andra också, något att identifiera sig med och det kommer jag aldrig att få. Det som finns är jag, mitt, vårt och det jag skapat tillsammans med min familj. Är man som mig så är platsar man ingenstans, man hör inte någonstans mer än till sig själv och de som ”står” ut med en. En sak som inte märks är att jag är oerhört ensam, 1 ”live” vän är allt jag har och inga kompisar. Jag vågar helt enkelt inte lita på folk längre, förra året kostade mig de sista av tillit jag vågade satsa på folk. Jag fyller 40 och har ingen att bjuda heller. Visst min moster på 70 från Luleå kommer, min mamma och eventuellt mina syskon men det är familjen och den finns ändå för mig vilket jag vet är tursamt för många har inte ens det. Det är 1 år sedan jag tappade min sista tilltro på äkta vänskap och att det skulle få mig att känna som jag gör idag visste jag inte. Känns aningen fånigt så här mitt i natten men mina ord och min tankebok och det bara ramlade över mig, slog mig i huvudet.

Jag vet att jag är ett hopplöst fall. Antingen får jag tunghäfta eller så går munnen som en betald pratmaskin i pur nervositet. Jag föddes ärlig och enkel för jag är inte svårläst men väl så sårbar. Klantig ibland men snäll. En sak som jag vet att jag konstaterade med mina s.k fd vänner var att det iaf kommer att stå ”Hon var iaf snäll…” och det är vad man kanske kommer att minnas i bästa fall vad gäller mig den dagen. Jag vill betyda mer än snäll. Usch, vad tog det åt mig. Jo allt läsande om ensamhet, osäkerhet, tunghäfta osv fick mig känna efter mer eller rättare sagt tillåta mig att skriva det jag faktiskt känner. Jag har aldrig passat in någonstans under alla år jag bott här i Sverige och kanske är det för att jag anammat det enkla varandet, var som du är utan att vara dum och utan att kosta andra. Det är enkelt för jag är vad man får varken mer eller mindre. Men det jag är duger aldrig åt andra. Dum som en gås och väl så korkad känner jag mig ofta undrar alltid om jag gjorde bort mig igen och vågar knappt titta på folk jag inte känner. Jag bjuder gärna på mig själv utan krusiduller och ett gott skratt förlänger livet men är det det enda jag skall bidra till, ett gott skratt? Jag har mer att ge och så mycket mer att bidra till. En enkel grej vad gäller mig och mitt är att jag söker mig inte någonstans för jag vill inte tränga mig på utan då står jag hellre utanför, rädslan att göra bort sig och att, hemska tanke, man inte är önskad som deltagare gör det lätt att låta bli så slipper man få en käftsmäll. En person gjorde mig så lycklig i veckan för mina ord var av intresse för honom. Frågan om knapp till Språngbrädan var likadan och jag fattade inte ens först. Så är det när man är mig. Tur att Karl-Axel älskar mig ändå och någonstans får jag tacka honom för att han stod ut de första åren när jag var full med att ta tillbaka mina rättigheter för lätt att leva med var jag inte, inte på några som helst villkor, lite lättare är jag att leva med idag och tur är väl det.

Vaknade av en fröken Maja, 11 år,

som tyckte tapeten var i vägen, oj och klockan är 10. Huvudvärk i bakhuvudet och ont i min vänstra axel men inget märke. Så känns denna morgon trots att nu solen kikar fram lite. Hade huvuvärk igår också men inte lika mycket. Ålderskrämpor jag säger bara det. Axeln är skum för den liksom sticker till och gör ont och när jag kommer åt axeln så är den ond så ända in i baljan men det syns inget. Nu har jag gnällt färdigt hoppas bara alvedonen och kaffet gör att jag blir människa snart för jag känner mig helt överkörd.

Vart är vi på väg nu för tiden? Mord, mord, våldtäkter, hot, misshandel mm, mm är nästan det enda som finns att läsa i tidningarna. Det blir bara grövre och grövre och det jag känner är vad är det för värld vi lämnar över till de yngre? Moral, vad är det för något? Kan man äta det? Tjänar man pengar på det? Jag blir faktiskt förbannad på den flathet som finns hos oss människor för att vi ingenting gör utan vi är stumma åskådare och låter det fortgå. Vi är i sig lika skyldiga för vi försöker inte hindra, stoppa, visa medkänsla osv. Det finns undantag och det kan kosta att bry sig, detta tex. Jag hoppas ju att det trots sådana händelser inte hindrar andra från att faktiskt fortsätta reagera för gör ingen det så kan vi snart inte leva som fria människor i vårt eget samhälle.

Jag känner till flera som kämpar i det tysta mot bla olika former av misshandel (*vinkar*) men de som redan engagerar sig är inte de jag menar utan de övriga i vår värld och då särskilt de som sitter och skriker mest över de enkla lösningar på det som faktiskt sker. Lösningarna är så enkla och allt skylls på invandrare, ut med de, skjut, häng de, spöa på de osv. Råkade hitta Flashbacksforum och jag kan inte annat än kräkas över den enkla lösningen på alla problem som tas upp. Ett exempel är att svenska män misshandlar faktiskt inte utan det är enbart invandrarna som gör dylika saker. Liknande lösningar finns på alla former av brott, det är alltså inte svenskar som gör dessa saker utan bara de som inte är vita svenskar så lösningen på den bättre världen är ut med alla andra. Man behöver inte vara nazist för att vara rasist, man behöver bara vara ignorant.

Pratade med min goa mamma mitt i allt detta så jag skrev aldrig klart mina tankar och funderingar över alltet. Det jag önskar iaf är att vi alla drog vårt strå till stacken och faktiskt reagerade när vi såg, tyckte oss höra, misstänkte osv istället för att bara stå och vara stumma åskådare. Det kan kosta dig men samtidigt kanske det kan gagna dig och dina nära på sikt. Jag är så enfaldig så jag tror människan om gott och jag vill inte tro allt det fula och äckliga som sker här ute är här för att stanna.

Nu är det annat som hägrar, mina pappirer väntar på att bli klara och hemmet ser ut som andra världskriget för den gode Kallemannen har börjat möblera om i vardagsrummet under tiden han dammar alla attiraljer där. En sak jag glömde är att jag håller på att göra om sidan med mina länkar på så det jag skrev i fredags stämmer inte alls om de länkar som finns till höger. Om huvudet är i form så återkommer jag i kväll om inte annat så ha en bra dag.