”Softly whispering I love You”,

Paul Young är min låt till min älskade man. Jag spelar den just nu och det känns i hela mig fast jag var och sjöng den till mannen också orakad och allt men en puss fick han ändå. ”You drive me crazy”, Shakin Stevens är även den en hjärtesong. Musik får mig att leva så enkelt är det. Blir det inte fart på mig så kommer farten när mina låtar sätts på.

Fastnade framför Jerry Maguire och vilken underbar liten kille man kan inte annat än bli kär i stubbfrillan och glasögonen (lillkillen) och värmen i hela filmen är underbar. Vore man inte kär så blev man när man kikade på filmen för den har en otrolig värme och då anspelar jag inget om skådisarna eller så utan bara känslan i filmen. Mycket skratt får man också direkt från hjärtat.

”Rötter”, Lasse Tennander är en av de få svenska låtar som ger mig rysningar, det finns några till men denna låt slår alla rekord. Den speglar rötterna och mina rötter finns inte i Europa utan i Afrika. Någon vitare afrikan hittar man nog inte någonstans. Jag har inga barndomskamrater som jag vuxit upp med någonstans i min närhet, de finns ute i världen och vi har tyvärr misst kontakt för många år sedan, dvs ca 26 år sedan när vi flyttade till, vad mamma kallade, hem för. Det ”hem” har aldrig varit mitt hem för jag passar inte in helt enkelt, jag är för mycket mig.

Jag har inget av det de flesta har, nära rötter, barndomskompisar osv, osv. Visst jag har mycket annat från min barndom men det vore roligt att ha det där andra också, något att identifiera sig med och det kommer jag aldrig att få. Det som finns är jag, mitt, vårt och det jag skapat tillsammans med min familj. Är man som mig så är platsar man ingenstans, man hör inte någonstans mer än till sig själv och de som ”står” ut med en. En sak som inte märks är att jag är oerhört ensam, 1 ”live” vän är allt jag har och inga kompisar. Jag vågar helt enkelt inte lita på folk längre, förra året kostade mig de sista av tillit jag vågade satsa på folk. Jag fyller 40 och har ingen att bjuda heller. Visst min moster på 70 från Luleå kommer, min mamma och eventuellt mina syskon men det är familjen och den finns ändå för mig vilket jag vet är tursamt för många har inte ens det. Det är 1 år sedan jag tappade min sista tilltro på äkta vänskap och att det skulle få mig att känna som jag gör idag visste jag inte. Känns aningen fånigt så här mitt i natten men mina ord och min tankebok och det bara ramlade över mig, slog mig i huvudet.

Jag vet att jag är ett hopplöst fall. Antingen får jag tunghäfta eller så går munnen som en betald pratmaskin i pur nervositet. Jag föddes ärlig och enkel för jag är inte svårläst men väl så sårbar. Klantig ibland men snäll. En sak som jag vet att jag konstaterade med mina s.k fd vänner var att det iaf kommer att stå ”Hon var iaf snäll…” och det är vad man kanske kommer att minnas i bästa fall vad gäller mig den dagen. Jag vill betyda mer än snäll. Usch, vad tog det åt mig. Jo allt läsande om ensamhet, osäkerhet, tunghäfta osv fick mig känna efter mer eller rättare sagt tillåta mig att skriva det jag faktiskt känner. Jag har aldrig passat in någonstans under alla år jag bott här i Sverige och kanske är det för att jag anammat det enkla varandet, var som du är utan att vara dum och utan att kosta andra. Det är enkelt för jag är vad man får varken mer eller mindre. Men det jag är duger aldrig åt andra. Dum som en gås och väl så korkad känner jag mig ofta undrar alltid om jag gjorde bort mig igen och vågar knappt titta på folk jag inte känner. Jag bjuder gärna på mig själv utan krusiduller och ett gott skratt förlänger livet men är det det enda jag skall bidra till, ett gott skratt? Jag har mer att ge och så mycket mer att bidra till. En enkel grej vad gäller mig och mitt är att jag söker mig inte någonstans för jag vill inte tränga mig på utan då står jag hellre utanför, rädslan att göra bort sig och att, hemska tanke, man inte är önskad som deltagare gör det lätt att låta bli så slipper man få en käftsmäll. En person gjorde mig så lycklig i veckan för mina ord var av intresse för honom. Frågan om knapp till Språngbrädan var likadan och jag fattade inte ens först. Så är det när man är mig. Tur att Karl-Axel älskar mig ändå och någonstans får jag tacka honom för att han stod ut de första åren när jag var full med att ta tillbaka mina rättigheter för lätt att leva med var jag inte, inte på några som helst villkor, lite lättare är jag att leva med idag och tur är väl det.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.