Just nu är allt bara gnäll, stön och stånk

men det blir bättre så småningom. Jag trodde jag var på G i går eftermiddag för jag kände mig nästan pigg men mycket går att ordna med artificiell hjälp, dvs Panodil eller annat likvärdigt. Vi är bättre så visst är det åt rätt håll men ändå. Detta är något av det dj-e jag känt på länge och jag känner verkligen för min mamma och alla andra som har fibromyalgi eller andra smärtliknande sjukdomar. Det finns en stor skillnad och det är att detta går över det gör INTE dom sjukdomarna så egentligen så är det inte ett dugg synd om mig även om det känns så 😉 Både Kallemannen och jag har bestämt att vi skall vara friska senast torsdag för vi hoppas på att eventuellt få ”leka” lots åtminstone.

Här har inte hänt mycket alls mer än det ovan så det finns inte mycket att förtälja alls. Jo, jag kan beskriva taket riktigt ordentligt om någon nu vill läsa det fast jag har ingen lust att skriva om det så det får vara. En sak iaf om Mannfred och hans hormonella läge så har vi märkt en markant skillnad och det är om Kallemannen är i närheten då vill den lille miniterroristen gärna ta ett litet (ont gör det lik förbenat faktiskt) ”kärleks” bett eller flera. Är mannen inte i närheten, alltså synlig eller ”hörlig” så gillar han faktiskt mig och han försökte mata mig åtminstone 9 gånger i går, det ni.

Idag väntas en ”Fabbe” ankomma så bistå gärna Jerry med familj med både tumhållning och hejarop.

Trots både det ena och det andra så är vissa saker tvungna att göras idag och tur är väl att Karl-Axels armar inte värker och mitt huvud inte känns som bomull för då kompenserar vi varandra och kan få det som måste göras gjort. Ni har väl läst hela semestersammanfattningen från lördagen och söndagens skriverier?