Det är ff

Eja´s födelsedag och jag hoppas han får en riktigt fin dag med familjen.

Idag är mitt ”normala” jag åter, inte bara en skrattande toka fast man behöver galna dagar. Vädret gör ju inte saker bättre heller men regnet behövs trots allt för det har varit hett men det är kvavt och jag känner av det med asthman. Momsrapporten skall vara inne i morgon och den måste färdigställas idag oavsett min lust eller inte. Hemmet fortsätter att fixas med samtidigt som jag sitter där med min pappershög, den krymper men det tar tid. Måste säga att Karl-Axel lyckades mer än väl med vardagsrummet, det blev bättre än bra trots att jag faktiskt inte riktigt trodde på idéen men man kan ofta ha fel.

Gökarna Jonsson har lyckats igen eller kanske skall man säga sanningen – vi har lyckats igen. 5 tandborstar har gått åt under de senaste 4 dagarna och så är det när man är slarvig och inte låser lilla kassaskrinet.

Inget spännande alltå och ”bara” en vanlig dag här hemma. Ha en bra dag och var rädd om Dig för Du är speciell.

Ja må han leva, ja må han leva,

ja må han leva uti hundrade år… VEM? Jo, Eja

Klockan har hunnit bli över 12 alltså fyller han idag, den 11:e juli.

Allmän senilitet råder här hemma, jag glömde bort att jag höll på med min tankebok och glodde på tv´n ett tag i stället och sedan så ringde ”teflonen”. Vi synes nächste woche, oj vad ni kommer att ångra er och livet bli aldrig mer detsamma. Jag hoppas ju givetvis att ni aldrig ångar er. Vaddå kanske du tänker som oinvigd? Ja det skriver jag om senare när jag vet mer exakt hur, var och vadå. Jag är aningen ”knäpp” idag och det måste jag skylla solen på för det har varit som en bastu och mer därtill här. Stackars skölpaddorna har även de drabbats av herr Jonssons förträffliga idéer fast sköldisarna trivdes nog en stund iaf. Vi har inte gjort samma dumhet som förra året när Bertil var försvunnen i över 2 månader utan denna gång var de kära 3 skyddade av pallkragar. Allt går och det som inte går går det också, Jonssons lag.

Oavsett vad så mår jag okej så ingen tror att det har slagit slint, bara som ett förtydligande även om jag nu tillhör de knäppas skara så är det inte så illa ännu.

En liten trist sak i sig men som är av mindre vikt för andra kanske. Karl-Axels projekt, UKNM kommer inte längre att ligga under eget domän pga av det bristande intresse för sidan som sådan och då menar jag inte från Karl-Axels sida utan de som säger att den är så bra och vilket bra initiativ. Hur det nu kan komma sig att så få är intresserade av att tillsammans stötta sina nuvarande, eventuella eller blivande partners. Det finns ingen anledning att betala nästan 2,000:- för inget intresse. Tills vidare finns hemsidan på Lycos/Spray, dvs här. Det är inte säkert saker fungerar ordentligt men den var tvungen att läggas någonstans i brist på supportrespons. Domänet i sig skall finnas kvar men supporten verkar ha rymt för i två dagar har sidan legat nere trots att fakturan ej har förfallit och ingen svarar i telefonen. Ftp utrymmet är fullt inloggningsbart så något har blivit riktigt fel. Nu återstår att se vad som händer och fötter med Webleverantören. Jag (webmaster) blir mäkta sur för nu måste sajter kontaktas som faktiskt länkar till UKNM med ändrad adress osv. Det där att tycka att något är bra och så signa på sig men aldrig skriva något är märkligt. Jag vet ett annat stödforum med samma märkliga fenomen, det forumet har en liten annan inriktning, GSU gruppen. Grejen är att ”vanliga” människor får skriva där och även debattera så skriv gott folk, man behöver inte/måste inte ha egna erfarenheter utan det enda som är viktigt är uppriktigheten i vad man skriver.

Nu är familjen Gök åter samlad, alla fyrbenta har åter kommit in och det dög som vanligt inte med Kallemannens röst utan det måste till en kvinnlig sådan, det måste vara mitt tonfall som gör det. Karl-Axel försöker faktiskt men han får inte till det riktigt på mitt vis 😉 inte så konstigt heller med mina ord och sättet jag säger jag säger det på. Slutsvamlat för nu och god natt för nu är jag så trött.

Vilken dag detta har varit,

ännu en utan viktiga ting gjorda men skrattat har jag gjort däremot och det massor. Ursäkta om vi verkar galna men jag antar att den mentala tröttheten har en del att göra med det hela. Den gode Kallemannen är en man för sig så enkelt är det. Vi skrattar faktiskt ofta ihop och om det ena galnare än det andra fast i dag slog han sig själv i humor (tycker han iaf). Mycket har han skrattat och ”måstat” läsa igen, det han själv har skrivit alltså, förhoppningsvis har även andra haft samma nöje och jag erkänner – jag har också skrattat. Du har antagligen inte alls samma humor men det gör inget för ibland så finns det saker man inte alltid förstår som i de skrattandes ögon förstås och vissa skaer måste upplevas i händelsögonblicket för att vara riktigt roliga också. Åt vad, jo detta observera 4:e inlägget (Hönebjär). Det är ju inte bara det vi har skrattat åt idag utan härhemma finns det massor av ”Jonsson special” och dessa saker är verkligen herr Centrifug/Hönebjär i ett nötskal. Visst fungerar sakerna och så men hur ”rätt” de är alla gånger kan vi tvista om i det oändliga. Då tvistar vi med värme och inte i osämja. Ett litet exempel på Kallemannens uppfinningsrikedom är sköldisarnas doppvärmare (den som genererar och håller värmen). Vi har fått köpa oändligt många för de är känsliga och våra kära 3 sköldisar har pajat dessa en efter en. Iaf så tog han 3 ölburkar, gjorde hål i dessa, jämnade till kanterna så det vassa är borta, tejpade ihop dessa 3 burkar med självvulkaniserande tejp och så vips ett tjusigt skydd til doppvärmaren. Det fungerar jättebra fast det ser ju lite konstigt ut dårå.

Oj, oj, oj säger jag bara.

Äpplen och päron är två helt olika saker men de är båda frukter. Jag har svårt att förstå att vissa saker kan bli så galna ibland. Jag har inga fler ord för vad jag pratar om men ville bara skriva detta iaf. En avskrivning som kanske får mig att sluta förundras. Det tråkiga är att slutresultatet av mina äpplen och päron blev så fel, så fel. Det resultatet blev var aldrig någons mening överhuvudtaget heller och jag är ledsen över det, väldigt ledsen. Jag tycker det hela är så trist och så sorgligt men… Det handlar inte om familjen eller dylikt så behöver ingen undra.

Jag stör mig mycket på mig själv för många saker och då särskilt min osäkerhet. Kanske en dag kommer när jag upptäcker att osäkerheten är som bortblåst, vad roligt det vore. En sak är iaf roligt och det är att jag inspirerat Phoenix en aning och det är roligt. Mina ord kunde inspirera? Det trodde jag aldrig. Detta att det är många fler än jag som känner igen ensamheten, osäkerheten osv visste jag men inte att de som upplevs som starka är så osäkra men det är väl det som är lite symptomatiskt, det märks inte att det är så och tas därför ofta som självsäkra. Att ses som stark är också en motpol till osäker, jag är en stark person men väldigt osäker ändå så de sakerna kan faktiskt finnas i en och samma person och behöver alltså inte vara oförenliga heller.

Det har varit en härlig dag och skam till sägandes har jag inte fått ett enda papper åtgärdat och jag tänker inte börja nu utan morgondagen får gå åt i sin helhet till dessa evinnerliga papper. Någon gång skall dom väl ändå ta slut, helst till torsdag men jag tror inte riktigt på att jag blir helt färdig. Vi skall äta en sen middag så jag återkommer kanske om jag får någon inspiration.

Måndag, vanlig vardag med helgen som är över.

Vi fortsätter väl som förra veckan med arbete hemma. Vardagsrummet börjar ta sig, det är många småsaker. Vi har tex en samling med små alkoholflaskor som är väldigt rolig att ha men riktiga dammsamlare. Den har inte vuxit men så snart vi kommer iväg någonstans där dessa finns så köps fler. Samlingen minskade ett tag i stället, en viss fröken tog fast som jag själv som yngre trodde inte heller hon att det skulle märkas men visst märker man. Böcker, en hel del gamla böcker från Karl-Axels barndomshem och kanske ännu äldre och så från mitt. alla de modernare böckerna ligger i kartonger, på hög osv i gökarnas rum. Vi hade en hel vägg med hyllor för dessa böcker och förra året när vi gjorde om två rum till ett så plockades den hyllan ner och där står det.

Gårdagskvällens skrivande ser så sorgsna ut när jag kikar idag och kanske är de det men jag är inte sorgsen även om det var så i gårkväll/natt. Så tro inte att jag sitter här ledsen och dan för det är inte riktigt hela bilden eller ens halva.

Gökarna har det undrats över och eftersom ni läser här och inte på deras del av Gökboet så tänkte jag berätta lite. Henning är 19 (kan bli 80-90) och Mannfred 2 (kan bli 40-45). Henning är en eleonora cacatua galerita från Indonesien, Mannfred är en svarthuvad vitbukspapegoja, även benämnd caique, från Amazonas. Henning är som en labrador kontra Mannfred som är mer lik en terrier i beteendet och lynnet en aning. Henning är väluppfostrad och bajsar inte på oss eller saker och han säger till med att gny när det är bajsdags. Mannfred han pluttar där han befinner sig. Man kan träna gojorna att enbart bajsa på given plats men vi har inte varken kunskapen eller haft tiden för det och som skydd vid utevistelse har Karl-Axel sin gröna vindjacka som lätt kan sköljas av (Mannfred sitter på KA och Henning på mig). I göktidernas begynnelse, cirka 6 år sedan så var det äckligt med bajset men man vänjer sig vid det mesta och blir inte alldeles till sig av det. Med det menar jag att ingen av oss längre frenetistk jagar bajsar med trasan utan tar det vartefter. Man kan jämföra det med päls från katterna även om det är stor skillnad med päls och bajs. Gökarna är heller inte överallt, bara nästan, så det mesta av bajset är nedanför buren på tidningar alternativt en genomskinlig plastplatta. Visst har olyckor hänt med bajs i tangenbordet, på skärmen så det fräste till ordentligt, i håret (funderar på att sälja det som frisyrstylingsmedel från Mannfred osv, osv. Det är lite som så att det är smällar man får ta helt enkelt. Har vi blivit med goja så har vi. Vad gäller tal så pratar ingen av herrarna gök. Henning har pratat tidigare men slutade med det under en tillfällig samboperiod (Kallemannen säger att så är det med fruntimmer :D) fast det samboendet fungerade inte för han var inte snäll mot sin flicka och åt även upp äggen hon lade. Mannfred kan även han lära sig tvåstaviga ord men han har tagit efter alla Hennings ljud istället och då pratar vi med båda herrarna dagligen och hela dagarna så det är inte oss det beror utan de själva. Henning säger en sak som vi begriper och det är ”kom då”. Vill ni veta mer så fråga för det är roligt att skriva om dessa underbara medlemmar i familjen. En fågel är så mycket mer än bara en fågel.

Ensamhet är föränderligt och du kan vara omgiven av många men ensam ändå.

”Softly whispering I love You”,

Paul Young är min låt till min älskade man. Jag spelar den just nu och det känns i hela mig fast jag var och sjöng den till mannen också orakad och allt men en puss fick han ändå. ”You drive me crazy”, Shakin Stevens är även den en hjärtesong. Musik får mig att leva så enkelt är det. Blir det inte fart på mig så kommer farten när mina låtar sätts på.

Fastnade framför Jerry Maguire och vilken underbar liten kille man kan inte annat än bli kär i stubbfrillan och glasögonen (lillkillen) och värmen i hela filmen är underbar. Vore man inte kär så blev man när man kikade på filmen för den har en otrolig värme och då anspelar jag inget om skådisarna eller så utan bara känslan i filmen. Mycket skratt får man också direkt från hjärtat.

”Rötter”, Lasse Tennander är en av de få svenska låtar som ger mig rysningar, det finns några till men denna låt slår alla rekord. Den speglar rötterna och mina rötter finns inte i Europa utan i Afrika. Någon vitare afrikan hittar man nog inte någonstans. Jag har inga barndomskamrater som jag vuxit upp med någonstans i min närhet, de finns ute i världen och vi har tyvärr misst kontakt för många år sedan, dvs ca 26 år sedan när vi flyttade till, vad mamma kallade, hem för. Det ”hem” har aldrig varit mitt hem för jag passar inte in helt enkelt, jag är för mycket mig.

Jag har inget av det de flesta har, nära rötter, barndomskompisar osv, osv. Visst jag har mycket annat från min barndom men det vore roligt att ha det där andra också, något att identifiera sig med och det kommer jag aldrig att få. Det som finns är jag, mitt, vårt och det jag skapat tillsammans med min familj. Är man som mig så är platsar man ingenstans, man hör inte någonstans mer än till sig själv och de som ”står” ut med en. En sak som inte märks är att jag är oerhört ensam, 1 ”live” vän är allt jag har och inga kompisar. Jag vågar helt enkelt inte lita på folk längre, förra året kostade mig de sista av tillit jag vågade satsa på folk. Jag fyller 40 och har ingen att bjuda heller. Visst min moster på 70 från Luleå kommer, min mamma och eventuellt mina syskon men det är familjen och den finns ändå för mig vilket jag vet är tursamt för många har inte ens det. Det är 1 år sedan jag tappade min sista tilltro på äkta vänskap och att det skulle få mig att känna som jag gör idag visste jag inte. Känns aningen fånigt så här mitt i natten men mina ord och min tankebok och det bara ramlade över mig, slog mig i huvudet.

Jag vet att jag är ett hopplöst fall. Antingen får jag tunghäfta eller så går munnen som en betald pratmaskin i pur nervositet. Jag föddes ärlig och enkel för jag är inte svårläst men väl så sårbar. Klantig ibland men snäll. En sak som jag vet att jag konstaterade med mina s.k fd vänner var att det iaf kommer att stå ”Hon var iaf snäll…” och det är vad man kanske kommer att minnas i bästa fall vad gäller mig den dagen. Jag vill betyda mer än snäll. Usch, vad tog det åt mig. Jo allt läsande om ensamhet, osäkerhet, tunghäfta osv fick mig känna efter mer eller rättare sagt tillåta mig att skriva det jag faktiskt känner. Jag har aldrig passat in någonstans under alla år jag bott här i Sverige och kanske är det för att jag anammat det enkla varandet, var som du är utan att vara dum och utan att kosta andra. Det är enkelt för jag är vad man får varken mer eller mindre. Men det jag är duger aldrig åt andra. Dum som en gås och väl så korkad känner jag mig ofta undrar alltid om jag gjorde bort mig igen och vågar knappt titta på folk jag inte känner. Jag bjuder gärna på mig själv utan krusiduller och ett gott skratt förlänger livet men är det det enda jag skall bidra till, ett gott skratt? Jag har mer att ge och så mycket mer att bidra till. En enkel grej vad gäller mig och mitt är att jag söker mig inte någonstans för jag vill inte tränga mig på utan då står jag hellre utanför, rädslan att göra bort sig och att, hemska tanke, man inte är önskad som deltagare gör det lätt att låta bli så slipper man få en käftsmäll. En person gjorde mig så lycklig i veckan för mina ord var av intresse för honom. Frågan om knapp till Språngbrädan var likadan och jag fattade inte ens först. Så är det när man är mig. Tur att Karl-Axel älskar mig ändå och någonstans får jag tacka honom för att han stod ut de första åren när jag var full med att ta tillbaka mina rättigheter för lätt att leva med var jag inte, inte på några som helst villkor, lite lättare är jag att leva med idag och tur är väl det.