Vaknade av en fröken Maja, 11 år,

som tyckte tapeten var i vägen, oj och klockan är 10. Huvudvärk i bakhuvudet och ont i min vänstra axel men inget märke. Så känns denna morgon trots att nu solen kikar fram lite. Hade huvuvärk igår också men inte lika mycket. Ålderskrämpor jag säger bara det. Axeln är skum för den liksom sticker till och gör ont och när jag kommer åt axeln så är den ond så ända in i baljan men det syns inget. Nu har jag gnällt färdigt hoppas bara alvedonen och kaffet gör att jag blir människa snart för jag känner mig helt överkörd.

Vart är vi på väg nu för tiden? Mord, mord, våldtäkter, hot, misshandel mm, mm är nästan det enda som finns att läsa i tidningarna. Det blir bara grövre och grövre och det jag känner är vad är det för värld vi lämnar över till de yngre? Moral, vad är det för något? Kan man äta det? Tjänar man pengar på det? Jag blir faktiskt förbannad på den flathet som finns hos oss människor för att vi ingenting gör utan vi är stumma åskådare och låter det fortgå. Vi är i sig lika skyldiga för vi försöker inte hindra, stoppa, visa medkänsla osv. Det finns undantag och det kan kosta att bry sig, detta tex. Jag hoppas ju att det trots sådana händelser inte hindrar andra från att faktiskt fortsätta reagera för gör ingen det så kan vi snart inte leva som fria människor i vårt eget samhälle.

Jag känner till flera som kämpar i det tysta mot bla olika former av misshandel (*vinkar*) men de som redan engagerar sig är inte de jag menar utan de övriga i vår värld och då särskilt de som sitter och skriker mest över de enkla lösningar på det som faktiskt sker. Lösningarna är så enkla och allt skylls på invandrare, ut med de, skjut, häng de, spöa på de osv. Råkade hitta Flashbacksforum och jag kan inte annat än kräkas över den enkla lösningen på alla problem som tas upp. Ett exempel är att svenska män misshandlar faktiskt inte utan det är enbart invandrarna som gör dylika saker. Liknande lösningar finns på alla former av brott, det är alltså inte svenskar som gör dessa saker utan bara de som inte är vita svenskar så lösningen på den bättre världen är ut med alla andra. Man behöver inte vara nazist för att vara rasist, man behöver bara vara ignorant.

Pratade med min goa mamma mitt i allt detta så jag skrev aldrig klart mina tankar och funderingar över alltet. Det jag önskar iaf är att vi alla drog vårt strå till stacken och faktiskt reagerade när vi såg, tyckte oss höra, misstänkte osv istället för att bara stå och vara stumma åskådare. Det kan kosta dig men samtidigt kanske det kan gagna dig och dina nära på sikt. Jag är så enfaldig så jag tror människan om gott och jag vill inte tro allt det fula och äckliga som sker här ute är här för att stanna.

Nu är det annat som hägrar, mina pappirer väntar på att bli klara och hemmet ser ut som andra världskriget för den gode Kallemannen har börjat möblera om i vardagsrummet under tiden han dammar alla attiraljer där. En sak jag glömde är att jag håller på att göra om sidan med mina länkar på så det jag skrev i fredags stämmer inte alls om de länkar som finns till höger. Om huvudet är i form så återkommer jag i kväll om inte annat så ha en bra dag.

Glöm inte filmen

V, 21:00 på kanal 5

Tack till Carra som påminde mig.

Jag började iaf klottra och så glömde jag bort mig. Dagen gick bra, jobbet kom iväg trots en liten viktig detalj, felaktiga mått på etiketterna men det löstes med en tur till Barkarby för etikettinköp. (Nu börjar V så jag återkommer efter den, det tog mig bara 2 timmar att få till detta, trött eller bara virrig?.)

Nu kan jag fortsätta mitt skrivande. Konstaterar faktiskt att jag fortfarande gillade V och tyckte den var spännande även om jag har sett den. Minnesbilderna kom snabbt ifatt med den var snäll, han var falsk och det var hon som fick ett ödlebarn osv, osv. Nostalgi är positivt och jag vet, ett riktigt tjatämne men trivsamt ändå. Så fånig var den inte som jag trodde jag skulle tycka och jag undrar om det har med ålderna att göra eller om den faktiskt inte var så fånig? Misstänker det första alternativet.

Det vore roligt om du/ni la till era sidor i vårat lilla länkarkiv, jag började lägga in länkar men orken tröt och jag tänkte som så att lägg gärna till själv. Tidigare var scriptet lite fel tydligen så det gick inte men nu fungerar det iaf.

Jag har även uppdaterat de dagböcker jag faktiskt läser mer regelbundet. Vissa varje dag och andra mindre ofta men iaf, länken till höger —>. Vill du inte finnas med där så säg till så plockar jag bort dig direkt och blir du mindre glad för att jag inte frågade om lov först så ber jag om ursäkt. En liten sak, missa inte SMN för den är rolig. Nyheter finns att läsa mer eller mindre varje dag förutsatt att Tiina hunnit med att uppdatera förstås.

Morgon? Är det nu det?

Väck mig, jag drömmer nog bara. Idag är det segt och det är bara för att det är arbeitendags. Sakerna kom in så sent igår så det blir hela dagen idag istället. Min arm lär tala om vilken slarver jag varit efteråt men det är jag van vid.

Läget med fröken kanske någon undrar, åtminstone jag gör det. Så här är det iaf. Remiss är gjord/skall göras för behandlingshem. Psyk har antagit att hon kommer att få plats i september, var vet de ff inte utan det får bli efter vissa kriterier och platstillgång antagligen, hon fick stolpa upp vissa kriterier själv. Att dagbehandling inte är något att satsa på har de förstått. Behandlingen om och kring fröken kommer att ta flera år mm, mm. Våra antaganden har i sig bekräftats om än inte i diagnos så i behandlingplanen. Djupare tester måste tas innan diagnos kan ställas. Nu hoppas jag och resten av familjen att fröken klarar av sommaren i det ”ingenting” tillstånd hon just nu befinner sig. Ingenting är och hur förklarar man det? Jag kan inte mer än att ingenting är, ingenting finns och man bara är utan andra tillägg. Det är inte tomhet, ledsenhet, sorg utan det är just ingenting och därför sker ingenting, sägs ingenting och finns ingenting. Hon finns visst men inte ändå.

Märkligt det där med att finnas som förälder när barnen är stora. När de mår dåligt gör man (de flesta iaf) allt i sin makt för att bistå, assistera, stötta och finnas till hands. I vissa fall kostar detta otroligt mycket mentalt för man gör sig illa på vägen till bättring. Man våndas, hoppet ökar och så grusas det osv. En evig cirkel alltså med vanmakt oftast som bästa medkollega. Ja, vad säger man om Psyk och att de låter henne bara vara just nu? Is i magen och andas lugnt och stilsamt, ta det lugnt mamma, take it easy och avvakta. Stå redo men varsamt. Saker är den att trots att jag vet att det inte hjälper att bli arg, bli ledsen, bli förtvivlad osv så blir jag det ändå. Det går i vågor och beroende på hur, var och varför så reagerar jag och känner och förtvivlar trots att jag vet att det inte spelar någon som helst roll. Visst hör och ser fröken men det rinner av henne som vatten på en gås när det är så. Viktigt att tillägga är detta att man märker inte att fröken mår så här om man inte har henne nära och vanliga saker i samvaro sker. Någon klokare än fröken får man leta efter och det har hon varit så länge jag minns även om klokheten nu för tiden bara är där i jämna perioder, inte annars.

För tillfället så är läget okej trots allt och nu skall hon dra iväg för granntjejen flytter neråt och de skall åka ner tillsammans. Kanske får min syster, bror och min mamma besök eftersom fröken ändå är i närheten. Vi lär väl märka det om inte annat för just nu pratar hon inte gärna med någon överhuvudtaget för hon är just ingenting.

Jobbet väntar så, so long – till later med ett litet tillägg, jag gillar gästboksinlägg och tycker inte att det är gästboksmarodörer (beror på vilka såklart och vad de skriver) och du Monica minidagbok i min gästis är inte alls fel. Jag kommer på återbesök men nu är det brådis som vanligt alltså.

Flitens lampa lös över mig igår också.

Känner mig ännu mer nöjd. Det är bra att ha min arbetsdator i köket, långt från en internetansluten dator alltså (vi har inte kopplat ihop den med våra hemmadatorer). Så här effektivt är det länge sedan jag jobbat fast förr var det än vana nu är det ett undantag istället. Snart är jag där jag borde ha varit för länge sedan och den enda ursäkt jag har är väl all turbulens som varit på hemsidan, med fröken och med jobb. Klockan blev tom 23:00 innan jag packade ihop arbetsdatorn och Karl-Axel tyckte att jag borde ge mig. Jag var väldigt trött själv men märkte inte det förrän efteråt. Att leta efter 1 öringar och 1 kronor tar hårt på kontoret däruppe, det är betydligt enklare att hitta fel på större summor.

Kallemannen har nu gjort Gökarnas rum fint och gåvänligt (mycket fågelpuder och fjun som gömt sig överallt). Badrummet blev inte helt klart för han tog hänsyn till Esmeralda, Bertil och Lillis som faktiskt ville ligga och sola på sin stock och varje gång Karl-Axel gick in badrummet flydde de och brakade in i badkaret.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad vi skall göra sedan när alla papper är up-to-date och alla delar i hemmet i nystädat skick. Råd att göra något har vi helt enkelt inte så kanske promenader ute i naturen eller annat åt det hållet. Vi skulle kunna måla om, tapetsera, olja in balkongen mm men saker som behövs finns inte. Ett jobb återstår iaf och det är det som skulle komma förra veckan men som kommer idag så en sväng till jobbet efter lunch och så handkuvertering och etikettering och sedan hem igen.

En sak jag inte riktigt förstår och det är att vakna på morgnarna. När väckarklockan ringer är man ofta trött och kunde gärna ha sovit ett antal timmar till. När man inte ställer väckarklockan och vaknar lika tidigt kliver man upp även om man kanske är lite trött fast oftast är man piggare än normalt. Undra sa flundra om det är mig det är fel på eller?

Antagligen helt ointressanta tankar idag men det är mina egna och jag tänker väl som jag är helt enkelt, vi läses väl igen?

Gårdagen gick betydligt bättre

än jag trodde med tanke på mina papper som väntar på att arbetas med. Jag var faktiskt flitig med dessa ända tills klockan 22:45 och insåg lite förskräckt att klockan var bra mycket. Det återstår mycket men jag har kommit en bra bit och det känns mer än bra. Måste skryta om den gode Kallemannen som jobbar flitigt med hemmet medan jag sitter där med mina papper. Badrumsväggar och tak ser faktiskt ganska mycket ljusare ut när man studerar de mer noga. Jag får inte glömma kaffe och matservicen heller som han bjöd mig på. Det är en underbar person min Kalleman och ord behövs sällan utan det räcker ofta med blickar och att man vet. Vi pratar ändå och ganska mycket så ingen tror annat.

Fröken kom faktiskt till mötet igår och hade en god vän som lots. Vi vet inte riktigt för hon förstod inte riktigt och var väldigt trött efteråt men vi skall kika på alla papper hon fick med sig. Kontentan av allt är behandlingshem i september fast hur, var när osv för vi ta senare idag i lugn och ro. Hon själv fick nog en smärre chock av deras slutsats för hon har inte riktigt velat veta utan mentalt satsat på annat om alls. Då är det alltså ”bara” att vänta och hålla andan en aning nu under sommaren så att allt går framåt, sakta men säkert för det känns som att en hel del kan krascha när som helst och med förödande konsekvenser. En dag i taget och siktet lagt så skall det mesta gå fast visst får vi vara aningen redo när, om och utifall att det blir fel.

Den 60 åriga pappan som mördade 2 av sina barn och allvarligt skadade sin fru som ville skiljas. Ord finns knappt för det eftersom det beskrivs som en familjetragedi och inte riktigt det som det faktiskt är. Visst kan det hända att det är så enkelt som det står i tidningarna, dvs att familjen hade inga problem mm men det är sannolikt inte alls så. Man tar inte till våld/mord som en slutlig lösning om inga ”fel” existerar i familjen. Familjen levde antagligen som många andra, det ser fint ut på ytan men innanför är det illa, så hade vi det i min uppväxt, fasaden bedrar tro inte annat. Vill du läsa artiklarna jag menar så finns Expressens här och Aftonbladets här.

Nu skall jag läsa mina dagliga måsten och sedan gott folk är det den vanliga morgontvagningen och påklädningen som hägrar för att åter bli arbetssam.

Arbetsdatorn är hemtagen

och alla papper jag måste komma ikapp med ligger så fint i påsar tillsammans med pärmarna. Mentalt känns det bättre och jag hoppas verkligen jag blir klar snart. Huvudet är slut, helt slut.

Barn är underbara och man får ofta vara deras frustrationsutrymme på gott och ont. När barn mår dåligt, oavsett ålder, slits man ofta sönder av vanmakt av att göra allt i sin makt för att sedan få stå och kika på. Vägarna som tas är inte alls bra osv. Vad gör man? Jo man kämpar på och hoppet går i vågor, de små gyllene tillfällena lever man på för att orka lite till. Hoppet dör aldrig och man längtar efter att allt skall gå bra för barnet.

Idag får fröken besked om sina tester. Kommer hon att gå dit överhuvudtaget är väl en av frågorna och som jag hoppas det blir ett JA på. Hon måste dit helt enkelt annars är det samma karusell med sjukintyg, ovisheten osv igen. För tillfället så är hennes ingemansland stort och nuet, sekunden det enda som räknas. Både Karl-Axel och jag är oerhört arga, ledsna och besvikna på saker som inte skett eller skett under de senaste 2 veckorna och som visade sig vara precis det vi trodde eller misstänkte i går. Vissa saker går igen och man skall inte ha förutfattade meningar alls men man kan ana sig till mer än man vill. Efter dryga 6 år så borde vi veta men man vill så gärna tro och hoppet finns ju där även om det fått sig många törnen under åren.

Just nu känns det rent ut sagt skit men det vänder så småningom, jag vet det för vi har varit där förr. Den ekonomiska biten kan vi inte påverka mer just nu så det får bli vad det blev. Snorkel, magkatarr, siktet framåt och kör, så enkelt är det.

Allt för nu och jag skall gör mig klar så pappersjobbet blir klart någon gång. Ingenting blir ju bättre av att jag sitter här och häckar precis även om man skulle kunna tro det ibland.