Allt har sin tid märker jag

och tv´n fick sin igår kväll efter maten. Datorn fick vila förutom i en del pauser.

Tänkte på en sak som jag inte glömt bort men inte skrivit här. Min inläggning på HIA (Hjärtintensiven) förra veckan gjorde en bra sak, förutom att man tänker efter mer, och det var två rosor från min pappa. Kortet var på engelska (vårt naturliga språk iom afrikaåren) och sa ”Thinking about you, Love Dad”. De orden gjorde gott med tanke på att vi i nästan 3 år inte haft kontakt. Jag har frivilligt valt bort den kontakten eftersom han gör som han gör mot mig jämt och ständigt. En självbevarelsedrift. Jag vet också att han aldrig kommer att göra annorlunda eftersom jag är stark och har en åsikt, viker inte undan utan säger det som är viktigt för mig. Sådant klarar han inte av utan han vill hellre ha en liten medgörlig dotter och DET har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli heller. Allt görs på olika sätt och jag menar inte att jag är en stridspitt eller så men jag reagerar faktiskt och protesterar när man ger mig egenskaper jag inte har. En svår sak att förklara men det finns lite texter under Övriga skriverier. Min syster går undan och tystnar, min bror tar pappa rakt upp och ner utan krusiduller (Bjarne fick förmånen att leva med pappa solo ett år och lärde sig att han inte var så ”farlig” och Bjarne är kille och heller inte äldst vilket jag är) och jag har en åsikt som jag uttalar osv. Det tog mig över 28 år att våga uttala mina åsikter för jag var rädd för honom så länge (hemska tider). Vi är olika och pappa har alltid sett oss olika även om vi alla 3 är hans barn. Jag skulle vara bättre än de andra två och jag antar att eftersom jag var förstfödd, äldst så gjorde han mig till något perfekt i hans värld iaf och att inte stämma med den bilden accepterade han aldrig. Jag känner massor och lever med mina känslor, säger när jag är glad, busar när jag får lust, reagerar och agerar när saker är fel, vill så mycket (det har lugnat sig med åren) och är bara mig, det är det enda jag egentligen alltid velat vara, MIG.

Pappa är född -37 och alltså 65 år gammal. Mellan varven var han en pappa även om han aldrig varit den där engagerande typen som gjorde saker med oss barn. Han ställde bara krav och en del omänskliga sådana också. Barn skall få vara barn varken mer eller mindre, vi är inga perfekta prydnandsföremål som varken kan tänka eller känna, så enkelt är det. I min naivitet så trodde jag också att efter alla dessa år av rädsla för pappa så hade han lärt sig att även jag skulle respekteras och få vara mig själv men det blev både jag och Kallemannen varse då för 3 år sedan för då gjorde han igen det han alltid har gjort och allt, precis allt kom igen (han slog mig inte men allt annat och ögonen, dessa ögon). Alla saker som skett, alla saker som gjorts osv och helt plötsligt så var jag den där lilla flickan igen som skulle fostras och mer därtill. Man behöver inte älta allt som skett och allt som gjorts både grymt och elakt utan man kan lära sig respektera sin förälder trots allt men där är det viktigt att även barnen respekteras. Pappa kan aldrig sudda bort det onda han gjort och som faktiskt existerat i våra liv om han gör på samma sätt igen och igen. Därför har jag ingen kontakt med honom idag för jag vill överleva mentalt och inte behöva vara den lilla flickan gång på gång. Den lilla flickan har jag slutat vara för många år sedan och det är enbart han som får mig dit igen och nu närmar jag mig min 40 årsdag och känner att jag är långt ifrån den lilla flickan och vill inte måsta bli henne och bli henne sker ju eftersom min pappa fortfarande kan göra mig sådan. Denna artikel beskriver inte min uppväxt men väl andra barns, en del lever tyvärr inte längre. Jag har haft ett himmelrika och man jämför med detta och inte en liknelse finns. Makt och kontroll kan utövas på många olika vis så tro aldrig att det ena är det andra likt.

Jag tänker på två vänner nere i södern och håller tummarna för ”mormor”. Vi finns här. ((((Kram)))) till er alla.

Dagen i övrigt går lite i vilans tecken men balkonggolvet skall tas tag i och förhoppningsvis hinner vi med inoljningens alla lager innan kroppen sagt upp sig för idag.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.