Arbeta

skulle vi göra idag men av det bidde det inte mycket. Vi vaknade lite för sent för att hinna göra allt vi gjorde innan vi kom iväg. Pratade med min syster, lagade korvgryta så den skulle vara klar när vi kom hem, pratade med r2 och då bidde klockan liksom mycket. Särskilt med tanke på att Kallemannen ville iväg på Antik och samlarmässan i Jakobsberg. Jobba skulle vi ändå och bara en snabbis på mässan men det bidde göksamling och massor av frågor från uppriktigt intresserade personer, goja kan jag prata länge. Ja, gojorna var med, det är dem alltid förutom in i matvaruffärer. Herrarna Gök är som medlemmar i familjen på gott och på ont. Om man bortser från dem som undrade om gökarna levde osv för sådana frågor var det en del av. En av personerna blev så glad av pratstunden så vi fick två stycken färska squash från hennes kolonilott. Vad gör man med squash, hjälp mig så de inte går till spillo. Klockan var då närmare 15:30 och det var lite sent att sätta igång med det vi egentligen var tvungna till så morgondagen blir mer än hektisk, usch. Två dagars jobb på en men det går nog.

DPN,
Dagbok på nätet har jag joinat. Bättre sent än aldrig. Inte för att fler besökare är viktigt längre, det var viktig förrut faktiskt, utan för att det är kul att vara med där bland så många andra dagbokare. Jag är ju med på Succé också men det är stora skillnader på de båda ställen. Succé har ett forum där det är fritt fram för respektfulla diskussioner, ibland spårar vi ur men det är kul ändå eller kanske trots det. DPN är en samlingsplats för dagbokare. DPN är ju nätdagbokens ursprung för det var där allt började för ett antal år sedan. Konstigt det där med nätet och vad som sker runt omkring i ord. URL är roligt men IRL är roligare och särskilt när man kan kombinera URL med IRL och det man känt inte var fel, hittills kanske bäst att tillägga.

Världen
vi lever i är makaber och det vet vi väl alla mer eller mindre men jag avskyr det vidriga som sker och som många av oss blundar för. Den blivande 20 åriga flicka som blev ihjälslagen av hennes före detta sambo. Det finns 3 bra artiklar som speglar det som skedde och vad man kanske skulle kunna göra för att möjliggöra överlevnad för dem som lever i dessa destruktiva relationer med en våldsam maktkontrollerande partner, 20-åriga Therese dödad med gummibatong, Ringde sin mamma – två timmar senare var hon död (länken fungerar inte längre), ”Förbjud kvinnor att träffa män som slår dem”

Den sista av dessa är en sak jag reagerat mycket på men inte negativt utan faktiskt postitivt. Jag tror mig veta att jag hade kommit loss betydligt tidigare om så varit fallet för jag hade då yttre krav som styrde min vilja och inte bara mina känslor som levde på hoppet hur osannolikt det än kan låta. Jag hade ockå ett yttre ”vapen” i att vara tvungen och att också få hjälp där. Detta förutsätter ju att polisen vet vad som sker. Oftast så sker misshandel i lönndom, dvs ingenting märks mer än kanske en skygg granne eller så, ibland kan man kanske höra något bråk men kanske inte sådant man förknippar ihop med misshandel. Att hjälpen i dessa situationer inte hjälper vet vi som haft det nära eller känner till det mer direkt. Besöksförbud hjälper i princip aldrig och tom det är svårt att få för dem som verkligen är i behov av det. Det är jobbigt att läsa sådana här artiklar för man vet att om hennes hjälp varit mer konkret så hade hon säkert klarat sig, garantera kan man inte göra. Jag förstår att en person som aldrig blivit utsatt av detta inte kan förstå att man inte går efter första slaget eller första psykningen men det smyger sig på och så vip är man mentalt inlåst eller åtminstone faskedjad i mentala bojor som innehåller mycket rädslor och väldigt lite självförtroende.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.