Grattis på 23 års dagen Gumman.

Tänk att för 23 år sedan, snart på minuten, föddes en liten fröken som var ganska stor. Klockan 14:29, tisdagen den 29 januari 1980 kom en 4,970 grams fröken som var 57 cm lång. Kålsvart stubbigt hår och ena nyckelbenet var av, gul och så fin var hon.

Värkarna satte egentligen gång tidigt på morgonen, jag kände av dom första kring 4 tiden men förstod egentligen inte att DET var sas dags. Jag hade nämligen tid hos MVC vid 8 tiden och skulle enbart dit och ingen annanstans alls. Bodde ff hemma (på den tiden fick man ingen bostadshjälp av soc förrän barnet var levande), 17 år gammal. Försökte väcka mamma men hon muttrade om att vi inte skulle iväg till MVC ännu. Jag blev arg och stövlade in i duschen och när den väl var avklarad så försökte jag igen och efter att jag blivit arg på mamma så flög hon upp ur sängen och började fara runt. Hon förstod aldrig att det var DAGS och stackarn blev alldeles hispig. Vi bråkade också om vart vi skulle för jag skulle bara åka till MVC inte förlossningen.

Mamma beställde iaf en taxi och (det är sant) chauffören som kom var samma som körde mamma till BB med mig på g. Häftigt faktiskt. Iaf så bestämde chauffören till slut så det blev BB och inte MVC, han trodde nog mamma var klokare än jag och det hade han helt rätt i.

Väl där så sattes det vanliga igång. Den barnmorska som fanns där när jag kom in var höggravid i 8:e månaden och stor som ett hus även om jag var större. Jag hade ökat nästan 30 kilo under dom sista 3 månaderna av graviditeten, från 59-60 till nästan 90 kilo på 3 månader…

Förlossningen var jag inte ett dugg rädd för för i vår familj sa det bara plopp så var det liksom klart –  men  – inte denna gång precis. Jag hade färdiga krystvärkar men fick inte krysta för det var inte tillräckligt mycket öppet. Jag fick stå och hålla ihop mina ben och låta värkarna gå i vågor. Vi gick korridoren fram och tillbaks mellan varven, mamma och jag alltså. Mamma försökte även få mig att andas psykoprofilaxandningen men jag bara vrålade "andas själv för fan". Så fort andra kom in så andades jag riktigt ordentligt. Mamma stackarn visste inte vart hon skulle ta vägen. Så sattes allt igång ordentligt.

Det blev sugklocka på frökens hjässa och så kom ännu en barnmorska, Karin Sävström (kanske med f) in för att assistera. Det var kämpigt för barnmorskorna och särskilt den höggravida, Karin Steen. Mamma då hon stod i ett hörn och höll i min ena tå. En narkosläkare och en kirurg kom. Det tog inte så lång tid men jag gick sönder väldigt mycket, fick sy mellan 30 och 40 stygn. Karin Steen sa att frågan var om hon skulle våga föda sitt barn och den andra Karin (som varit kringresande barnmorska på skidor i lappvärlden) hade aldrig varit med om något så illa söndertrasat.

Förlossningen gick trots allt bra även om jag inte fick varken hålla i Tessan eller gå upp ur sängen. Att sitta som folk tog ca 2 månader och för att inte tala om min vaggande gång. Rökte gjorde jag då så sängen kördes ut i till ett rökrum för jag kunde inte gå första dagarna. Jag har skämtat om detta med rökningen för barn till rökande föräldrar blir små, tänk om jag inte rökt vad hade det blivit då för något. Nästan 5 kilo med en rökande förälder…

Det blev iaf en tjej och en stor sådan. Hennes nyckelben läkte också. Alla andra bebisar såg ut som små sylfider jämfört med Tessan men hon var så fin, inte en skrynkla så långt ögat kunde nå. Pigg och alert var hon redan på BB och sköterksorna gillade att pyssla med lilla fröken. Grejen var att pga av alla stygn så blev det mycket katrinplommon och det gick rätt ut i mjölken så Tessan reagerade också på dessa plommon rätt rejält. Hon var så fin iaf och så gyllenbrun.

Efter 8 dagar fick vi komma hem och då sattes moderskapet på riktigt prov. Fröken gick från lugn tjej till en nattskrikande tjej med ont i magen. Hennes magmun slöt sig inte förrän hon var kring 8 månader så jag bar och jag bar på nätterna, bärselen finns faktiskt kvar. Tänk en del dygn var det knappt 2 timmars sömn men det gick det också. Så helt plötsligt när Tessan var 8 månader så började hon sova hela nätterna och flera timmar på dagarna i 2 omgångar. I övrigt var fröken det gladaste som gick att finna i barnaväg. Alltid ett leende till vem som helst och när som helst. Det varade i många år, den där glada flickan som alltid log. Hon finns där än idag men väl dold oftast. Undra hur saker kan bli egentligen.

Vilken utvikning för ett grattis!

Andra tider och nu bör jag nog återgå toll jobbet. Lunchen är över och samtalen måste fortsätta. Kvällen blir hos grannen, tårta med tillbehör. Grannen = där Tessan bor så vi kan vinka åt varandra när vi vill, om vi vill 😉

Dagens tv ”måste” är nu avklarat,

24 såklart. Tycker faktiskt den är väldigt spännande och en sak jag prioriterar även om programmet som gick på 5:an var intressant. Kikade i pauserna iaf. The Fatclub handlar faktiskt i grunden om beddare, dvs personer som lider av BED, hetsätningsstörning. Dom flesta överviktiga som har återkommande problem med kosten har BED. Grymt egentligena tt spela på människor sorger och förtvivlan för att göra tv men det var inte som underhållning jag tyckte det var intressant utan snarare hur man kanske kan få nya infallsvinklar till annat. Olika människor med olika bakgrund ger alltid något och kan faktiskt också ge inspiration till egen självhjälp.

Vad gäller just självhjälp så har frökens stödpersoner sas tagits bort utan att hon fått veta ett endaste dugg om det hela. Sådan hjälp får man och med tanke på att det gått ett antal år med löften som sas försvunnit ut i det blå till detta så förvånar ingenting längre. Skall bli intressant att se om det överhuvudtaget blir något av allt som lovats under en längre tid. Livet efter branden är inte riktigt vad livet före branden hade börjat bli och alla resurserna som sas skulle till. Allt blev till intet efter branden och intet har tagit dryga 1,5 år att bli till. Undra hur länge det intet skall kvarstå för nu måste något ske, innan….

Lång dag och tidig säng
känns precis rätt för oss just nu. Förresten så har vi ätit middag i flera dagar nu och tom grönsaker. Kanske kan man säga att efter en vecka med bra matvanor kanske Gökboarna bättrar sig fast hur länge det håller i sig är ju en annan femma.

Ta´t lugnt, le lite också
sådant kan förändra det mesta faktiskt. I morrn är det frökens 23 årsdag. Undra om ag ser så gammal ut som jag känner mig eller om jag ser ut som mina 40. Kanske beror det på om man tittar utanpå eller inuti mig. En sak till jag nästan glömde bort, Kalle har namsndag idag, Karl är det väl egentligen. Det betyder iaf att jag känner flera med Karl i sina namn så jag säger väl GRATTIS käre make och andra glada med samma del i namnet *vink*.

Glömde nästan det bästa – vi har köpt Tiinas tandpetare från Claes Ohlsson. Pöss alla glada!

Bråda dagar nu

särskilt med tanke på bokslutet, alla avstämningar och justeringar. Tycker alltid att det är mycket tid kvar tills deklarationerna skall vara inlämnade men tiden galopperar iväg vartenda år vid samma tid.

Ha en bra kväll för mer hinner jag inte nu!

Gubben, blivande 13 åringen,

väckte oss med skrammel från köket. Han hade öppnat et köksskåp för han ville komma åt kattmyntan som finns i en påse däri. Vi ”kryddar” maten med mynta eftersom pälsbollarna är lite kräsna vad gäller maten. Gubben fick iaf inte tag på påsen med mynta i men en hel del saker for ut på golvet.

En sväng in till stan
är tänkt idag fast måendet är lite knepigt men vi satsar på att det går över. Kallemannen vill ha delar till sina pipor så vi får se om vi hittar rätt affär. Vädret är inte det mest roande just nu och då är ju jakten på pipdelar inte helt fel.

”Bopprarna”, delar av dom iaf
var med i ”Så skall det låta” igår och det var faktiskt lite kul. Tänk att jag var förälskad i Peter Jerzewski en gång i tiden (som 16 åring) och stirrade mig sjuk på en flygning via Luleå på killarna Boppers då. Det roligaste av allt är att dom ff är verksamma artister. Tjejerna var bra dom också och en del 70 tals disco blev det och det är ren nostalgi faktiskt. Till programmet åt vi faktiskt hemlagad middag med en massa blodfettskapande attiraljer och för att inte tala om akrylamiden till. Nej, Monica, det bidde inget vin till maten men helgen är inte över ännu 😉

Biffens avsked var fint.
Han fick en sömnspruta först och sa lade vår veterinär in honom i en kattbur och lade ett täcke över, lamporna släcktes. Tessan höll i Biffen hela tiden och hon tyckte det kändes så skönt för han var avslappnad och inte spänd som en fiolsträng av rädsla. Biffen somnade och var så fin där han sov. Tessan ville inte vara med sedan så vi sa adjö och så gick vi därifrån. Tungt men samtidigt fint för nu är Biffen i katthimlen och leker med både Kitty och Bernie och säkert har dom det bra tillsammans. Inte för att jag tror på himlen men det känns bra. Tack för tiden du var här med oss Biffen och en sak är säker du hade ett så bra liv som var möjligt med tanke på omständigheterna.

Det första blev inte som det var tänkt

och nu väntar vi på det andra. Det första var frökens möte som blev fel i tid på ca 2 timmar. Det blev också helt oplanerat för vi hade jobb att sköta men nöden har ingen lag utan det blev att stänga firman och assistera. En ny tid om 1 hel månad istället och inget annat än ingenting, precis som vanligt alltså och i mellantiden fortsätter det svåra för henne men, men. Sitter nu här och gruvar mig för lite senare idag, Biffens sista resa. Hur fröken skall klara det här övergår mitt förstånd lite och dom senaste dagarna har det inte varit bra, kommunikationen fungerar så det är ingen fara där men…

Vi har sagt adjö så här en gång tidigare, när Kitty fick cancertumörer som växte fort, opererades bort, växte ännu snabbar och opererades än en gång men sedan var det bra. Så länge Kitty var glad, trivdes med sig själv och hade en fin och välvårdad päls så såg vi hur hon orkade. Hon fick iaf 8 månader extra eftersom vi opererade henne och vi fick en chans att ställa in oss på att säga adjö. Det var tufft men hon var ”min” Kitty ända tills på slutet faktiskt och det tröstade mig att hon fick ett otroligt bra liv även om hon var mer än vingklippt när vi fann henne. Jag började för 100 år sedan med deras kattsida men sedan bidde det inget mer av det hela. Det som är finns här. Någon gång kanske det blir klart men lusten är inte där längre, det märks väl här där ingenting nytt händer.

Inget roligt alls
fast kanske kan denna höja en mungipa eller två. Det finns fler sådana godsaker fast en gillade jag inte alls. Här kan du hitta en till från Britt-Erik men skyll inte på mig. Länken finns lite längre ner på sidan.

En gök bortskänkes per omgående
innan han får enkel biljett till Hong Kong eller annat nu! nu börjar herrn arbeta som snickare också men arbetet blir inte bra och inte heller ges det någon garanti på utfört arbete. Dörrkarmarna börjar se ut som hej-kom-och-hjälp-mig plus att han tog en fin bild på sonen som liten pojke. En stor tavelbild. Nej nu gör vi oss klara för att dra iväg. Till en annan dag!

Vatten är bra till många saker

särskilt till vattensköldpaddor fast kanske inte som… Ja, det bidde så bra tt vi fyllde på lite lagom med vatten i går morse innan vi for till jobbet och alla tre tjejerna njöt som fisken i badkaret ;). Grejen var den att vattnet rann när vi kom hem också och alla tre njöt i fulle muggar. Vilken tur att vi inte fick någon översvämning. Tur att tjejerna bor i badkaret, tur att badkaret står i badrummet och att det finns en liten nedsänkning så vattnet rann ner i avloppet. Gissa vad som kunde ha blivit resultatet annars *puh*.

Om säger om, undringar
om var arkiverat 2001 finns så säg bara till så.

Annars bara bra,
hasta la vista por la mañana!