Grattis på 23 års dagen Gumman.

Tänk att för 23 år sedan, snart på minuten, föddes en liten fröken som var ganska stor. Klockan 14:29, tisdagen den 29 januari 1980 kom en 4,970 grams fröken som var 57 cm lång. Kålsvart stubbigt hår och ena nyckelbenet var av, gul och så fin var hon.

Värkarna satte egentligen gång tidigt på morgonen, jag kände av dom första kring 4 tiden men förstod egentligen inte att DET var sas dags. Jag hade nämligen tid hos MVC vid 8 tiden och skulle enbart dit och ingen annanstans alls. Bodde ff hemma (på den tiden fick man ingen bostadshjälp av soc förrän barnet var levande), 17 år gammal. Försökte väcka mamma men hon muttrade om att vi inte skulle iväg till MVC ännu. Jag blev arg och stövlade in i duschen och när den väl var avklarad så försökte jag igen och efter att jag blivit arg på mamma så flög hon upp ur sängen och började fara runt. Hon förstod aldrig att det var DAGS och stackarn blev alldeles hispig. Vi bråkade också om vart vi skulle för jag skulle bara åka till MVC inte förlossningen.

Mamma beställde iaf en taxi och (det är sant) chauffören som kom var samma som körde mamma till BB med mig på g. Häftigt faktiskt. Iaf så bestämde chauffören till slut så det blev BB och inte MVC, han trodde nog mamma var klokare än jag och det hade han helt rätt i.

Väl där så sattes det vanliga igång. Den barnmorska som fanns där när jag kom in var höggravid i 8:e månaden och stor som ett hus även om jag var större. Jag hade ökat nästan 30 kilo under dom sista 3 månaderna av graviditeten, från 59-60 till nästan 90 kilo på 3 månader…

Förlossningen var jag inte ett dugg rädd för för i vår familj sa det bara plopp så var det liksom klart –  men  – inte denna gång precis. Jag hade färdiga krystvärkar men fick inte krysta för det var inte tillräckligt mycket öppet. Jag fick stå och hålla ihop mina ben och låta värkarna gå i vågor. Vi gick korridoren fram och tillbaks mellan varven, mamma och jag alltså. Mamma försökte även få mig att andas psykoprofilaxandningen men jag bara vrålade "andas själv för fan". Så fort andra kom in så andades jag riktigt ordentligt. Mamma stackarn visste inte vart hon skulle ta vägen. Så sattes allt igång ordentligt.

Det blev sugklocka på frökens hjässa och så kom ännu en barnmorska, Karin Sävström (kanske med f) in för att assistera. Det var kämpigt för barnmorskorna och särskilt den höggravida, Karin Steen. Mamma då hon stod i ett hörn och höll i min ena tå. En narkosläkare och en kirurg kom. Det tog inte så lång tid men jag gick sönder väldigt mycket, fick sy mellan 30 och 40 stygn. Karin Steen sa att frågan var om hon skulle våga föda sitt barn och den andra Karin (som varit kringresande barnmorska på skidor i lappvärlden) hade aldrig varit med om något så illa söndertrasat.

Förlossningen gick trots allt bra även om jag inte fick varken hålla i Tessan eller gå upp ur sängen. Att sitta som folk tog ca 2 månader och för att inte tala om min vaggande gång. Rökte gjorde jag då så sängen kördes ut i till ett rökrum för jag kunde inte gå första dagarna. Jag har skämtat om detta med rökningen för barn till rökande föräldrar blir små, tänk om jag inte rökt vad hade det blivit då för något. Nästan 5 kilo med en rökande förälder…

Det blev iaf en tjej och en stor sådan. Hennes nyckelben läkte också. Alla andra bebisar såg ut som små sylfider jämfört med Tessan men hon var så fin, inte en skrynkla så långt ögat kunde nå. Pigg och alert var hon redan på BB och sköterksorna gillade att pyssla med lilla fröken. Grejen var att pga av alla stygn så blev det mycket katrinplommon och det gick rätt ut i mjölken så Tessan reagerade också på dessa plommon rätt rejält. Hon var så fin iaf och så gyllenbrun.

Efter 8 dagar fick vi komma hem och då sattes moderskapet på riktigt prov. Fröken gick från lugn tjej till en nattskrikande tjej med ont i magen. Hennes magmun slöt sig inte förrän hon var kring 8 månader så jag bar och jag bar på nätterna, bärselen finns faktiskt kvar. Tänk en del dygn var det knappt 2 timmars sömn men det gick det också. Så helt plötsligt när Tessan var 8 månader så började hon sova hela nätterna och flera timmar på dagarna i 2 omgångar. I övrigt var fröken det gladaste som gick att finna i barnaväg. Alltid ett leende till vem som helst och när som helst. Det varade i många år, den där glada flickan som alltid log. Hon finns där än idag men väl dold oftast. Undra hur saker kan bli egentligen.

Vilken utvikning för ett grattis!

Andra tider och nu bör jag nog återgå toll jobbet. Lunchen är över och samtalen måste fortsätta. Kvällen blir hos grannen, tårta med tillbehör. Grannen = där Tessan bor så vi kan vinka åt varandra när vi vill, om vi vill 😉