Det tog bara 7 år

att få någon sorts diagnos. Nu undrar jag hur lång tid hjälpen skall ta, vad som kommer att ske, varför det har blivit så här? Jag undrar också vad ända in i vi kan och bör göra för att saker skall bli bra? Vi kan inte bota, det måste andra göra men vi kan kanske bistå. Vad händer nu och framåt? Varför har det tagit 7 år?
Jag är bara trött och kanske dröjer det ett tag innan jag skriver igen men så är det och det är min tankebok. Jag ville så gärna att det liksom skulle bli en diagnos, ett verktyg till att komma vidare. Ett sätt att kunna både hantera, förstå och önskan också om att få en frisk fröken. Nu vet jag inget om något och det vet inte hon heller. Först blev jag glad men vartefter dagarna gått så har jag blivit ledsen. Jag förstår inte men det spelar mindre roll egentligen för jag skall faktiskt bara finnas där.
Livet är svårt många gånger och svårigheter stärker någonstans men det vore mer rättvist om det någon gång liksom blev bra och verktygen erbjöds.