Nu när diagnosen är klar

och allt är sas packat och klart för det som vi alla väntat på så länge så vägras det vård på dom premisserna från fröken. Helt plötsligt har fröken bestämt att hon skall greja detta själv. Det som åtminstone kräver 2-3 års behandlingshem och därefter ca 2 års utslussning har fröken tänkt greja själv.

Hela familjen i både norr och söder har satt igång det som måste till för att det skall bli ”rätt”. Rätt så till vida att det är där det måste börja. Nu duger inga halvmesyrer längre utan det måste bli det som varit mer eller mindre bestämt i snart 2 år. Plats fanns inte ännu men skulle grejas och det sades nej till. Hur kan det sägas nej till? Ingen fattar någonting och vi är allmänt förvirrade och samtidigt både arga och ledsna. Ingen av oss orkar ha det så här i fler år till utan nu måste det liksom hända något. Det måste ske nu!

Fröken har själv valt väg och så helt plötsligt för 2-4 veckor sedan säger hon sig ha kommit underfund med att hon kan själv. Detta talar hon om i går. Hon vet det vi andra vet och det är att det inte går på det vis hon säger. Vi vet alla att detta inte kommer att gå och nu väntar vi bara på att något inträffar så vi kan agera annorlunda. Vi väntar alltså på en liten smärre katastrof kan man säga men vi är vana och härdade trots att det känns varje gång.

Kryptisk är jag kanske men jag vet åtminstone vad jag skriver om.

G´natt!

Spännande saker på G

en rolig nyhet eller inte, allt beror på hur tufft det blir. Vår fröken var ju i den storleken iaf. Annelis bebis väger 4,6 kg imagen. Har ingenting skett till måndag så sätts hon igång. Fröken var 4,970 och 57 cm, ett stort barn. Nu börjar det faktiskt pirra en del, spänningen har satt igång. Måtte allt gå som det är tänkt nu. Kallemannen är väldigt spänd inför det hela, spänd av förväntan alltså. Han erbjöd sig att filma det hela men se det gick inte för sig, dom vill inte ens låna vår digitala videokamera. Inte konstigt att inte vilja ha med sig sin pappa inne på förlossningen, jag hade totalvägrat 😀