Idag känner jag mig så sorgsen

fast samtidigt uppspelt. Jag är ledsen och saknar Henning. Henning är speciell och var speciell och han har lämnat ett oerhört stort tomrum efter sig. Usch vad det känns makabert att lämna ifrån sig honom bara för att det inte gick en enda till med kriget mellan KA och honom. Jag känner mig som en stor skit men vet att Henning har det bra i trakterna kring Flen. Jag vill träffa honom nu men undrar hur jag skulle känna när vi åker hem utan vår ”bebis”. Jag vet att han kommer att känna igen oss och reagera på det och kanske bli väldigt ledsen när vi åker hem. Henning är ”INTE BARA” en papegoja utan han känner faktiskt massor och visar även sina känslor. Henning kommunicerar även om det är jämförbart med ett litet barns sätt att kommunicera. Vi förstod varandra mer än väl, alltid.
Gisses, att sitta från ca 7 tiden
på morgonen och vara ledsen för en herreman som vi vet har det bra gör inte dagen rättvis riktigt. Solen skiner, vid 7 var det 21 grader ute på skuggsidan. Nej Wesenlund nu får du allt rycka upp dig försöker jag säga till mig själv men det är lättare sagt än gjort.
Uppspelheten är pga av ett mail
som får mig att längta väldigt till nästa fredag kring 19 tiden på kvällen och platsen är Arlanda. Vi skall hämta r2 med sambo och lotsa dom vidare. Känns underbart för det har varit ett tag sedan sist. Jag ser verkligen fram emot nästa helg. Fånigt kanske men jag känner mig som ett litet barn inför helgen som kommer. Märks det att vi är så utsvultna på möten utanför den egna sfären? Antagligen men det gör inget.
Kanske får vi en övernattningsgäst också, fröken Bella, och det ser jag framemot. Den tjejen är bara helt otrolig, det är alla i hennes familj. I nuläget tror jag inte ens att Bella vet om funderingarna och kanske vet inte ens hennes föräldrar om det men det blir dom snart varse om allt klaffar.
En saknad blir det dock inför den helgen men det tar vi igen vid annat tillfälle, eller hur Åsa?
Jag begriper faktiskt inte
att jag inte kan sova ordentligt men det begriper jag visst när jag tänker efter. Oron inför det som komma skall, händelseförloppet som vi inte kan påverka, tankarna kring eländet. Visst borde det gå vår väg men det finns ännu inga sådana garantier alls. KA vill en hel del för bla vår altan på baksidan men jag vill ingenting för vetskapen om framtiden är så oviss. Lite tro har jag men den är inte stor, jag vågar inte även om jag tycker att sannolikheten för det motsatta är liten. Det går aldrig att veta, aldrig att riktigt tro även om viljan finns där.
Nu tar jag mitt sorgsna jag
och rycker upp mig så att något annat blir gjort än att tårkanalerna blir rengjorda.
Till later!