Det är dom små sakerna som spelar roll.

Det har jag alltid vetat och också varit helt övertygad om. En liten filmsnutt på Animal Planet bekräftade det hela för mig. En liten film om apor tränade av en organisation som heter Helping Hands. Det var helt underbart att se dessa små varelser assistera och tom mata människor som pga av olika handikapp inte kan göra det själva. Tom att gå in i buren när det var dags sköttes helt själv och som slut på den bravaden sträcktes en liten hand ut genom buren för att få det goda, belöningen.
Det var helt otroligt att se med vilken bravur dessa pälsbeklädda minikrabater skötte om sina behövande. Mat in i mikron, dricka med speciella sugrör som ordnades till, musikcd som sattes på, videoband som sattes på, hjälp att äta med metoden matning med sked. Helt otroligt och underbart att få se. Apornas första år görs i familj där apan får all den kärlek och omsorg den kan vilja ha. Mer utförligt beskrivet kan du läsa om på sidan om Foster Family Program. Fascinerande läsning, åtminstone för mig som är fast sedan länge i apornas värld.
Kjol på jobbet
fungerar inte för mig alls. Inte pga av jobbets art utan mer närheten det leder till. Hade kjol i går, en lagom kort/lång och fick aningen för mycket närhet och också då komplimanger. Jag vill inte ha varken sådana komplimanger och eller den närheten det gav så idag är det byxor trots att det skall bli varmare än igår. Det känns obehagligt men inte så att jag inte kan hantera det. En komplimang är rolig att få men inte som jag fick igår. Jag menar också som så att bara för att mina ben syns pga kjol så behöver inte jag en sådan närhet. Den närheten är KA´s och ingen annans. Jag har alltid gillat att kramas med människor jag tycker om så det är inte problemet alls utan mer hur och vilken känsla det ger. En kram, komplimang, puss på kinden eller annat åt det hållet skall inte ge obehag.
I morgon tänker jag testa shorts för då borde det inte ge samma respons på mig eller?
Nu åker jag strax, i byxor 😀