Jag är bara…

bedrövlig. Nu har jag suttit här på morgonen och lagt upp alla bilder på Hennings flytt ner till Flen och det är inte riktigt sunt att börja dagen med sådant. Jag menar att det är meningen att jag skall göra mig klar, fixa lite och så dra till jobbet men, jag är som jag är varken mer eller mindre.
Undra om min man
är helt död när han kommer hem idag. Han har jobbat över både måndag och tisdag och jobbar över idag också. I måndags och tisdags jobbade han från 07:00 till 20:00, ordinarie är till 18:10 och idag jobbar han över sitt ordinarie arbetspass, 7 – 18:10. Jobba över blir det eftersom han egentligen bara jobbar måndagar och tisdagar.
Undulaterna vi har passat
flyttar antagligen hem imorgon men när vet vi inte. Vi kom nämligen på att Anneli fyller år, ni vet Sofias mamma. Våra senila hjärnor hade förträngt det mitt i all annan röra. Det kan innebära att vi kanske blir med undulater ända tills nästa vecka.
Kallemannen hävdar bestämt att vi båda lider av Altzheimers light. Om allvarliga ting kanske det inte alltid lämpar sig att skämta men vi måste annars går det inte.
En stor och viktig sak
hände igår. Tessan har fått jobb. Hon ringde i måndags och personen hon pratade med ville träffa henne i går klockan 14. Strax efter 15 ringer hon och har fått med sig anställningsbeviset hem. Hon är överlycklig och salig. Det är mycket som är kanon med hennes jobb, bla att det bara är ca 5 minuters gångväg hemifrån.
Hon känner sig redo att börja jobba efter många år hemma. En rädsla har jag och det är att hon tar i för kung och fosterland så här på en gång. Att gå från ingenting till full tid är stort, väldigt stort. Hon är fortfarande sjukskriven men det är något som inte hindrar henne alls.
På måndag börjar hon klockan 15. En lyckligare tjej har jag inte hört på länge och det var så härligt.
Funderar ibland på kommunikation
och vad man egentligen förmedlar med ord. Hur ord uppfattas och hur ord bemöts. Krasshet uppstår ibland av kommunikation. Gråzonen finns så sällan i kommunikation utan det blir ofta svart eller vitt, mellantingen ses sällan. Livet är kanske ingen gråzon utan den kanske borde ses i svart eller vitt utan någon som helst eftertanke. Visst blir det enkelt om man alltid har antingen eller och lever därefter men det leder inte till något för det som är i verkligheten är oftast det där gråa, lite mitt emellan det svart och det vita.
Perfekthet finns inte även om den ofta kunde både önskas och behövas för livet är en evig rörelse och det skiftar från än det ena till det andra.
Klockan rusar och jag borde nog
göra precis detsamma.