Priden och tankar kring det.

Att vara annorlunda
är svårt för dom flesta av oss när vi växer upp. Ibland följer det där annorlunda med oss för resten av livet. Hur gör vi med det annorlunda? Låter vi det som är annorlunda skapa bojor åt oss så att vi alltid ältar och lever genom det som skett eller vandrar vi vidare i livet och tar med oss upplevelserna som erfarenheter och växer därigenom eller hur gör vi?

Jag vet hur jag gjort och jag tror mig veta hur en del andra gjort och gör men jag är inte säker alls och viktigt är det inte heller i sig. Det viktiga är nog hur jag väljer att hantera mitt eget bagage i framtiden.

Jag har aldrig haft funderar kring
min egen sexuella tillhörighet eller om jag har rätten att få finnas till med dom känslor som rör mig och mitt kärleksliv. Jag har haft och har ff en hel del funderingar kring mitt eget varande, relationer till andra och om jag duger men det är inte riktigt samma sak.

Jag utgår från en heterosexuells
tankar kring att våga vara icke hetero, dvs homosexuell, transsexuell, bisexuell eller annan sexuell. Jag är hetero och just i dessa frågor tror jag det spelar stor roll för dom som inte är det för jag kan aldrig riktigt förstå den mentala kamp som pågår som förhoppningsvis leder till frigörelsen. Jag har betydligt svårare att riktigt förstå vilka helvetiska problem det är att få och våga vara HBT.

En heteros förvandling från barn, via tonåren till en vuxen är okej rent generellt sett och är heller inte förknippad med frågan om rätten att få existera pga av sexuell läggning är kärlekssökande. En person som inte är hetero och som förtvivlat söker sin rätt och sig själv på vägen från barn till vuxen går igenom ännu fler maror i livet, vägen till vuxenlivet är tungt nog ändå. Har personen i fråga dessutom annat i sitt bagage så blir livet en kamp, en smärtsam kamp om vem jaget är och säkert också rätten till sig själv.

Jag tror att Pride är viktig
för att kanske våga bli hel eller åtminstone börja på vägen till helhet. Det handlar om rätten att få vara den du är, älska den du vill och också i förlängningen tror jag att våga vara den du är.

Det jag också tycker är så sorgligt i detta med Pride är att ingen tidning skrev särskilt mycket om alla events runt omkring prideveckan. Det ända icke priderelaterade media skrev om och visade upp var Prideparaden, varför? Det slogs inte upp stort i media alla viktiga små workshops, kurser och kringhändelser som gavs och hade stort deltagande, det togs inte upp mycket alls förutom då debatterna kring Prideparaden och dessa eventuella motsatta effekt på homofober. Det är väldigt trist att Pride ”bara” blev det som syntes av paraden för dom av oss människor som inte är särskilt insatta i vad Pride egentligen handlar om. Om jag inte minns (det berättades för mig av en så go och varm man jag träffade under vår IRL och Pridedag) helt fel började detta redan kring -77 och då i Kungsträdgården. Gisses vilka modiga människor som vågade då när faktiskt annorlundahet vad gäller heteronormen var förbjudet, otillåtet och inte minst skamligt. Om inte jag är helt ute och cyklar (vilket jag gör lite för ofta) så sågs det på homosexuella som vi idag ser på pedofiler.

Jag vet ff egentligen inte särskilt mycket om Pride och alla evenemang men jag vet att dom är många och så viktiga för utvecklingen i rätten att få finnas till oavsett kärlekspreferens. Jag kan förstå att debatten kring prideparaden och dess varande kan ses som ett hån för HBT:are. För en del ses det som en ren sexparad och en hel del annat negativt. Jag kan förstå att en del HBT personer kan reagera negativt mot att hetero personer har åsikter kring Pride, som jag nu tex. Men det som jag känner är viktigast är att vi kan mötas och prata om våra olika uppfattningar och kanske tillsammans se det gemensamma, dvs rätten att vara den du är, tycka om den du vill och bejaka dig själv på vägen.

Jag fick den stora möjligheten
att själv känna mig väldigt delaktig i kampen om rätten till dig och dina känslor när jag gick med i paraden. Det var en väldigt häftig känsla att vara del i något som är så viktigt. För Prideparaden är viktig och kommer alltid så att vara oavsett konstellation. Jag gick där och tänkte en hel del tankar kring en del ekipage och blev tom lite ledsen i ögat av vissa saker jag såg men det är inte bara det som är Pride utan paraden är en liten del i något mycket större.

Det jag blev lite ledsen över är egentligen samma sak jag kände och tyckte förra året. Det att det extremt sexuella tas fram och anspelas på, dvs gränserna existerar inte och därigenom får tex homofober fritt spelrum för sina egna fördomar. Det var inte så i stora delar av paraden utan bara några men jag kände sorg ändå. Där tänkte jag också på alla som har förutfattade meningar som på ett ganska simpelt sätt hävdar sin sanning och pekar på vissa väl utvalda delar av allt som ändå Pride och på så vis för ”rätt”.

Jag kan förstå att homofober förstärker sin homfobi om paraden är det ända dom ser och tänker på vad gäller att inte vara hetero. En person som redan har fördomar förstärker säkerligen sina fördomar när personen ändå väljer att se paraden och också då titta på ekipaget som på en apa i bur. Det finns homosexuella som aldrig i stt liv skulle delta i paraden även om dom faktiskt bejakar rätten sig själva. Det finns alltså så totalt olika och annorlunda syn och åsikter på hur och kring detta med Pride är men jag tror att i debatterna kring Pride så glöms poängen bort. Poängen med rätten till dig, ditt liv och dina preferenser.

Pride behövs och är viktig
framförallt för att vi människor fortfarande är fulla av fördomar. Jag själv var aningen fördomsfull vad gäller manligt och kvinnligt inom HBT. Jag förväntade mig att i tex ett homosexuellt par skulle den ena mannen var mer kvinnlig och den andra vara mer man. Nu är det några år sedan jag tänkte så men jag skäms nästan för det än idag. Tänk så det kan vara när vi inte vet och det enda som säger något är vår fantasi eller brist på fantasi.

Det finns en viktig sak till jag känner motstånd för och det är att så fort det diskuteras HBT så är det sexet på något märkligt sätt som det handlar om och inte relationerna. En relation är inte sex utan det är så mycket mer än sex. Sex är för många ett komplement och för andra en förutsättning och säkert finns det men det är ändå inte det rätten att älska den du vill handlar om. Varför är vi så inskränkta och varför är vi så fördomsfulla?