(del 3) Oj vad jag har lust idag då!

Skrivarlust alltså och inget annat. KA har ”rymt” på dans kanske jag kan kalla det. Han är ute med sin ena brukare på Mälarsalen där dom har danskvällar. Det blev KA, brukaren några fler brukare och dess ledsagare/assistenter.
Det är också en väldigt ovanlig känsla att vara ensam hemma. Jag kan vara ensam hemma så det är inga problem men ovanan gör att det känns konstigt. Ensam hemma men ändå inte ensam är en ovanlig känsla för många kanske men inte för mig. KA finns där fast han inte är här, mysigt samtidigt.
Maten var klar
när jag klev in genom dörren, bordet var dukat och kaffet var upphällt (vill gärna ha en kopp kaffe när jag kommer hem och en cigg och det är vad vi gör först efter vi sagt hej fast KA har inte rökt på ett par dagar så jag får röka själv numera) och ciggen tände jag själv. Sedan satte vi oss till bords. Fiskpinnar och kokt potatis är inte någon favoritmat men det är gott ändå och enkelt när det är brådis. Om någon undrar så ja, jag känner mig nästan bortskämd ibland.
En ”tunn” men mysig sak
väntade på mig när jag kom hem. Det var inte bara min utan till oss alla här hemma, inklusive Mannfred. Ett vykort från Shw. JAg är själv väldigt usel på att skriva brev och kort som är på vanliga papper och som vill ha ett frimärke för att skickas iväg. Kanske blir jag bättre på det men jag tvivlar. Det gjorde gott.
Jag slapp trafikkaoset
när jag åkte till jobbet men inte när jag skulle hem. Det både blåste och ösregnade och bilarna stod mer eller mindre stilla. På blåsten bör jag inte klaga eftersom det inte ens kunde liknas vid stormarna i USA som tom krävde människoliv.
Konstigt men ändå inte
men nedstämd har jag varit hela dagen och särskilt efter minnesstunden. Lätt till tårarna när jag lyssnar på orden från dom som talade under minnesstunden (det kommer nästan i varje nyhetssändning). Jag har inga egna skäl att vara nedstämd utan dagen gick i eftertankens tanken helt av sig självt. Vi har lagt ut kort vi tog från vår vandring förra fredagen i vårt Gökalbum.
Har haft en del sådana stunder sedan mordet på Anna Lindh, mordet på lilla 5 åriga flickan och mordet på den 16 åriga flickan. Vad är viktigt i livet egentligen? Sådana tankar har kommit och gått och egentligen finns det ”bara” simpla sanningar som svar till den frågan. Jag lever och jag skall göra det bästa av det oavsett vilken situation jag befinner mig i. Det finns mycket att önska kring dessa saker men grunden är där och den kommer vi att ta fasta på tillsammans hur det än går.
Vi vet inget än så länge
men det närmar sig. Allt som återstår innan det är klart är försäljningen av det som går att sälja och försäljningen har redan börjat. Alla saker var borttagna från gamla stället så det slapp vi rensa ur själva. Det förvånade mig lite eftersom det sades att allt som inte gick att sälja skulle vi få röja bort själva och vi vet båda att det var mycket som var rena skräpet. KA tog kort och nu har vi både från när det började och när det sas slutade. Dessa kommer väl kanske någon gång upp på bildsidan men inte just nu. Jag är glad att jag inte var med KA dit för det är ändå vad vi båda lagt ner själ och hjärta på i nästan 10 år.
En sak till som jag reagerar väldigt på
och det måste jag bara klottra ner.
Detta ”Skulle det visa sig att han är oskyldig och vi publicerat hans namn och bild skulle hans liv vara förstört, säger Aftonbladets ansvarige utgivare Anders Gerdin.
”skrevs och finns att läsa här. Det är förklaringen till att inte den nu häktade mannen namgivits och också hela omaskerade bilden visats. Den förklaringen spelar i dagsläget ingen som helst roll för allt som skrivits om mannen har riktigt vrängt honom ut och in och jag tror inte att det finns en enda vrå av hans liv som inte slängts upp med stora rubriker i tidningarna. Vissa har varit med restriktiva än andra att skriva men iaf.
Nu ger jag mig för det finns annat att göra än att sitta här och skriva alldeles för mycket. Ha en bra fredagskväll och gör inget dumt nu. Jag skall ha en bra fredagskväll och gå och ta en kopp kaffe, sätta mig och läsa och bara vara helt ifred en stund. Det där sista stämmer ju inte eftersom jag har en friarsugen liten Mannfred här men i övrigt.

(del 2) Trafikkaos är det i stan

och i sak är det inget konstigt med det för det brukar det vara men INTE på detta viset alls. Bilkörning är i princip INTE möjlig i stan eller närmare stan. En stunds eftertanke med stilsam musik och snart börjar minnesstunden i Blå Hallen. Jag hoppas innerligt att familjen känner vilket otroligt stöd dom har från massorna och också insikten av vad Anna Lindh faktiskt har betytt och fortfarande betyder för många.
Jag sitter här framför datorn och lyssnar på stilla musik från Radio Stockholm. Det känns skönt på något märkligt vis att vara delaktig fast jag absolut inte är det mer än i hjärtat och hjärnan. ”Viktiga” människor både när och fjärran ifrån men jag tror att den viktigaste av alla fattas. Så är det även för alla dom som mist en anhörig, en mamma, en pappa, ett syskon, ett barn och en livskamrat.
Jag blev hastigt avbruten
i mina tankebanor eftersom jag fick lite mer konkret jobb att sköta mitt i allt. Nu är det avklarat och minnesstunden är över. Vardagen är åter här mitt i allt glädjande, skojigt, sorgligt, otäckt och annat som sker oavsett vi vill eller ej.
Återkommer lite senare.

Jag vet inte

men om det stämmer att vi oftast har det som vi förtjänar det så måste jag också vara en god person mellan varven iaf ;). KA hade fixat här hemma mer eller mindre hela dagen och det var väldigt roligt och skönt att komma hem. KA var visserligen ganska både trött och hålögd men det kommer att gå över, allt tar sin tid. Han är en fin man, min man.
Fröken hade ringt
och ville att vi skulle komma och äta lite tillsammans (köttbullar med tillbehör) och prata en stund. Vi gick upp och möttes av hemlagad mat som doftade gott. Mannfred nattade vi innan så han var inte med. Tanken var att vi skulle vara hemma lagom till serien 24 började.
Vi åt först (väldigt gott och hungrig var jag) och sedan ville ungdomarna prata och det blev ett långt, bra och sunt prat. Mycket bollades fram och åter. Vi var nöjda när vi gick därifrån och kvar stod även två väldigt nöjda och glada personer. Varför vi var nöjda var nog för att det kändes som att vi kanske gjorde en skillnad kring frågor och funderingar som är viktiga. Samtalen är inte över iom detta utan kommer att fortsätta när dom vill det, planerat eller spontant det märker vi väl om inte annat.
24 började inte
21:30 som Tessan sa utan tidigare så jag kom hem lagom till sista minuten av programmet. Svor gjorde jag väl inte men sur var jag ändå men jag hinner ikapp programmet i deras sammanfattning nästa torsdag. Vi måste komma ihåg att tala om för moster för hon älskade förra omgången och satt fastklistrad vid tv´n varje gång.