Förståelse och toleranser

är väldiga svåra bitar för en del. Mina ord i rubriken är en förutsättning för att vi människor skall kunna leva tillsammans, då menar jag grannar, arbetskamrater, folk ute i samhället likväl som jag menar i hemmet. Varför är det det så svårt att ha förståelse för andra, att kunna se bakom, att tåla att vi inte är likadana? Jag har svårt att förstå att vi som påstås vara så smarta med stor hjärna som förmår tänka inte kan göra bättre i från oss.
Nej, det är inget som hänt mig som gör att jag skriver detta utan mer tankar som kommer och går. Jag vill förstå vart empati, respekt, förståelse, tolerans och ömsesidighet tagit vägen för ute bland människan verkar dessa saker inte finnas särskilt gott om.
Jag vill inte leva i ett så krasst och enkelspårigt samhälle som inte kan se till individens olikheter och också kunna lära oss jämkning, dvs jämka oss tillsammans. Vi är alla kuggar i ett stort hjul och kuggarna behöver både smörjas och nötas ihop för att dom skall gå jämt. Visst händer det saker som får kuggarna att trilskas men då smörjar man lite och så går dom bra tillsammans ett tag till.
Vill vi inte utvecklas och växa tillsammans och som konsekvens gå genom livet ensamma och bittra på allt och alla? Jag vill utvecklas och jag vill iaf tro att jag försöker men jag är långt ifrån en felfri person så jag gör fel och jag försöker lära mig av mina fel. Tänk om vi alla kunde ta vår erfarenhet och faktiskt anamma något därifrån i vardagen, på jobbet, i relationer överlag med andra människor och samtidigt vara lite ödmjuka. En så enkel sak som att faktiskt kunna le vid möten med andra ute på stan, andra helt anonyma, är värdefullt.
Ge lite av dina goda sidor och känn att det faktiskt genererar något i retur. Kanske inte på en gång men på sikt. Sedan finns det en liten regel jag iaf märker av mellan varven. ”Snälla” människor får ofta mycket skit av andra och får också ofta bära andras misstag och anses många gånger vara skuld. Varför det är så är relativt enkelt som jag ser det. Dom som inte är av den ödmjuka sorten vägrar se fel hos sig själva och kan därför inte annat än dömma andra. Det var aningen förenklat men grunden är där.