(del 2) Gratta på namnsdagen

och önska en låt eller fler kanske är möjligt. Jag har spammat ner Tobbes gästbok så kanske kan någon annan fortsätta 😉 Får se om jag lyckats med mina mutor även om det är osannolikt.
Ännu en osannolik sak
är att det faktiskt lyser i våra fönster (1 åtminstone) och dom där som man skall elda är framme både i kök och vardagsrum. Lite skillnad mot andra år när vi varit glada om dom ens kommit upp före jul. Vi aktar både gök och tisse för eld är farligt och Mannfred flyger gärna omkring och katterna närmar sig gärna. En gång brann det i Kittys päls men vi var snabba så det blev inte värre än en stank av bränt katthår. *isch* vilken lukt. Här lämnas inga ljus obevakade inte, särskilt inte efter branden när hela Tessans hem försvann upp i rök.
Veckan som kommer
är svettig mot för vad vi är vana vid den senaste tiden. Inne i stan senast klockan 09:00 och dessförinnan sitta i bilkö bra länge och sedan köa minst lika länge på vägen hem. Tänk att dryga 3 mil kan vara så evighetslånga ibland. När man åker vid ”icke kötider” tar det ca 30 – 40 minuter in. Vi skall montera affischerna, dvs plastfickorna KA tejpat skall på affischerna. Känns faktiskt roligt att åka tillsammans igen, lite som innan.
G´natt och sov gott och glöm inte släcka ljusen

1:a advent och ingen snö!

Det är inte 1:a advent för mig även om almanackan nu säger det. Jag vill ha snö, det skall knarra under skorna och det skall vara lite kyligt ute och många glada ansikten. Det är 1:a advent och likaså skyltsöndag (åtminstone i Kiruna förr om åren) med minnen från Kiruna.
Snö för mig är mer jul efter alla år i Afrika utan snö men med fusksnö som mamma sprayade överallt så vill jag ha äkta vara så enkelt är det. Nej, jag sitter inte fast i gammalt även om det kan tyckas så.
En hel del blev gjort
i går även om det inte syns pga av alla kartonger och plastfickor. Just nu sitter KA i sin morgonrock och tejpar, snart skall han iväg på dans igen med en brukare. Mycket dans denna vecka. Idag är det mellan 15 och 18 så vi ses väl kring 19 tiden igen och då äte vi middag.
En sak jag lyckades med
som inte var nödvändigt var vattenbad på vardagsrumsgolvet. Jag vattnade blommor och rensade gamla blad. Stoppade vattenkannan under armen medans jag rensade bort och så föll ett blad på golvet och jag mitt dumma nöt böjde mig ner och så fick jag torka massor med vatten istället eftersom vattenkannans innehöll rann ut. Har man inte jobb så skaffar man sig jobb heter det väl.
Spam är inte roligt
men det kan ibland bli lite roligt ändå. Läste i Ejas och skrattade gott. Vi har löst en del av våra spamproblem med att ändra adresserna. Det fungerar bra med Comnix eftersom funktionen ”cache all” inte finns så kommer inte mailen fram när adressen ändras. Jag håller på att ändra alla formmail till ett där du väljer namn och där adresserna inte syns och alltså blir omöjliga (än så länge) för spamrobotar som skannar av webservrar efter adresser att trackassera. Här är länk till skriptet om någon vill ha.
Återgår lite till fixerierna. Vad gäller vädret så är det gårr, fuktigt och ingen kyla att tala om alls. Ha en trevlig första advent och njut av glöggen, lussebullarna (vi köpte igår) och pepparkakorna.
Tänker på andra som har det svårt och finns där i tanken.

Grodspel (Jack Vegas) och jag

går faktiskt bra ihop. Det gjorde det ikväll också. Vi skulle bara handla lite i Jakobsberg och så i med en liten peng i automaten och så vann vi 1,100 plus lite till. Vi gjorde oss själva en liten stor tjänst och åt middag för delar av pengarna och kvällen slutade på plus. Tom böckerna jag köpte innan betalade sig av vinsten och lite annat. KA vann faktiskt över 400 och jag resten. Nöjd är bara förnamnet.

Här klistras det dubbelhäftande
tejp på plastfickor till en f.d kund så hela köket och hallen ser ut som ett smärre soprum. Jag skall röja upp så att det är fint tills första advent och att vi för en gångs skull får upp adventstakarna innan julafton är här :). Hela nästa vecka skall KA och jag montera dessa plastfickor på Connex tidtabeller så åker du i Tunnelbanan kan du tänka på oss för det är vi som gjort alla. Nästan 7000 med plastfickor med två tejpremsor på varje. KA är duktig och tur är väl det.

KA har det bra med jobb också, 3 olika gruppbostäder där han skall jobba på timmar kommer nog att bli många timmar där plus ledsageriet. Vi får väl se hur det blir till jul, dvs hur mycket vi kommer att ses om det blir att tex jobba sovande natt där. Usch, jag vill inte sova ensam men kommer att få träna. Redan under nästa vecka skall KA ha introduktion där ena passet sträcker sig över (15:00 ena dagen till 10:00 nästa dag) 19 timmar. Det låter kanske kanoonbra men det är utan lön vid sovande tiden, dvs 6,5 timmar (23,00 – 05,30) av dessa om det inte behövs assisteras under natten.

Tänk vad härligt
det är med jobbmöjligheter och stolt är jag över Jonsson, KA Russell, Centrifug, Bakaxel, Kamaxel, Kallemannen eller vad han/jag nu kallar sig/honom. På min jobbfront ser det verkligen segt ut och jag undrar vart alla jobb som är passande för mig finns.

Jag håller mig ff aningen ”undan” för det känns mindre ivägen på det viset. Jag vaknar till mellan varven men det går fort över. Försöker att ta det lilla lugna och inte varken vänta mig, förvänta mig, tro eller annat utan tar saker bara som dom blir. Upplever att jag backat en hel del i mitt eget jag just nu men jag vet att det går över och jag kommer igen tror jag. På sätt och vis kan det faktiskt vara bra för mig för då kanske jag inte stormar på som ett litet ånglok/ångvält beroende nu på vem som tycker.

Inget annat nytt under solen
har skett utan vi väntar, väntar och väntar och snart är det jul. Mina syskon fyller år på måndag, tänk nästa år blir dom 40 eller 80 år tillsammans.

Vädret har varit grått, blött och dimmigt.

Vart leder det som vuxna

förpestar sina barn med? Då menar jag grymma och onda föräldrar som är alla som INTE tillser barnens behov, dvs. dom vuxna som undertrycker barn, förnedrar barn, slår barn antingen fysiskt eller psykiskt och slutligen förminskar barnen. Jag tänker på artiklar som fanns med i förgårdagens tidningar om dom 5 barnen bl.a. Artiklarna finns att läsa i Aftonbladet, Expressen och DN
Jag har aldrig kunnat
förstå mig på hur en förälder kan göra så mot sina barn. Det övergår mitt förstånd. Ta tex. pappan som utsatte sina flickor för s.k. djävulsutdrivningen i form av misshandel och svältliknande förhållande med inlåsning utan tillsyn. Det finns en skillnad jag kan förstå i detta fall vad gäller just utdrivningen, det beror på hur väl en person förstår och kan se längre än till sin egen by och till den verklighet som finns där ute. Jag menar då byar där det i sak inte finns annat än byn, byregler, häxdoktorer och medicinmän. Byar dit det vi idag kallar civilisation ännu inte kommit, där kan mycket sådant förekomma pga av att det är så som sker i så slutna miljöer. Jag försvarar absolut inte skeendet men efter mina egna år i Afrika så förstår jag hur illa det kan bli av okunskap, oförståelse, saknad av information osv.
Det är skillnad på
detta och att vara en idiot till förälder under barnens tonårstid för då finns det sällan sundhet i föräldrarna enligt ufona till tonåringar den perioden. Tonårsföräldrar har många gånger oerhört svårt att överhuvudtaget nå fram till dom där utomjordingarna som tror sig veta allt och kunna svaren på allt och DET gör ju definitivt inte föräldrarna enligt tonåringarna. Att vara tonårsförälder med pubertala och svåra tonåringar är mer än ett helvete på jorden i dom flesta fallen. Ett lokalt helvete men ändock ett.
I dag blev den mördade
nyfödda bebisflickan begravd. Våran tanke var att vara delaktig men pga KA´s nya jobb (timmar på gruppboenden) och lite akuta saker idag så gick det inte. Vi hade även lektioner i psykologi under dagen. Kändes lite hemskt att välja ”bort” även om det i sak inte var så. Tänk att födas och sedan mördades och inte vara någon mer än okänd flicka december 2002 Det finns lite bilder från Kyrkan och flickans begravning på Aftonbladet

Judehat frodas i Europa

är rubriken på en artikel i Aftonbladet där Ariel Sharon anklagar EU för passivitet i dom ökande antisemitiska inslag från muslimskt håll. Jag häpnar en aning för är det så att man inte kan se sin egen delaktighet i en så stor fråga. Jag är inte antisemit någonstans men jag kan förstå hatet från palestinier och det ökade hatet från muslimskt håll på grund av förtrycket av det Palestinska folket. Kan inte Sharon förstå sin egen delaktighet i detta hat så är det dubbelt tragiskt. För mig som åskådare ser jag att Israel gör mot Palestina som Hitler gjorde mot judarna. En omvänd rasism som slår tillbaks mot det egna folket.
Vill man läsa mer finns hela ursprungsuttalandet/artikeln här
För mig är respekt för olikheter en grundförutsättning för samspel var man än befinner sig och vilka frågor det egentligen rör sig om. I Mellanöstern finns alltför lite respekt mellan parterna för att kunna jobba tillsammans för att befrämja livskvalitéen för alla människor som bor i områdena. Det finns för lite sammarbetsvilja. Jag undrar i mitt stilla sinne när orsak och verkan kommer att skapa något vi absolut inte kan akseptera och när vi isf säger STOP! ?
Jakten på oliktänkande religiösa fundamentalister skapar redan idag ett otroligt hot mot människan i gemen oavsett var i världen vi befinner oss. Titta bara på det som skett i Turkiet dom senaste dagarna. Jag menar då jakten från USA och dess alierade.

En eloge till herr ”Karusell”

för nu har han äntligen skrivit en kråka eller två, se själva. Själv är jag ganska nöjd med min Cheetasida. En liten början om min uppväxt i Afrika. Det är så lätt att fastna i saker, som tex. att sitta och leta efter info på nätet om ”våran” beach club i Tema eller ”min” gamla skola, G.I.S (Ghana International School). Det är skoj för min uppväxt är en stor del i vem jag är och det är roligt att komma ihåg små detaljer. Nu är det också så att det är oftast dom positiva sakerna man minns, jag menar att Ghana tex. ser inte ut som jag kommer ihåg det. Där vi bodde ser det inte längre likadant ut osv, osv. Det finns mycket som inte är vad det var men lika roligt är det ändå. Det finns många tråkiga saker jag kommer ihåg men det är så livet är, varierande. En del av dessa saker kommer med all sannolikhet att hamna under Afrikasidorna med tiden.

Pedofilprogrammet missade jag som gick på 3:an, Insider. Tur är nog det eftersom jag har svårt att klara av att titta på sådan ”sjukdom” (pedofili är väl en sorts sjukdomen) där oskyldiga små inte har en sportslig i att ta sig loss och freda sig. Arto (r2) skrev en reaktion på det han såg och även Åsa (031122) skrev kring hur vi reagerar på sådant. Jag tillhörde kategorin som skrek kastration då när serien gick på tv för några år sedan men nu känner jag kastration men det hjälper inte.

Förbannad och maktlös är det minsta jag känner mig men vad skall man göra för att komma åt problematiken? Jag har inga förslag men jag skulle önska att jag hade. Vård ja och också någon form av kemisk kastrering tror jag på tills individen är ”frisk” så att ett liv ute i samhället fungerar. Det gick ett vidrigt och väldigt bra program för många år sedan. Jag har för mig att det var en serie program där pedofilin kartlades i bl.a USA. I en av filmerna var det en undercover polisman som ville köpa ett litet barn för typ snuffilmning där offret skull dö. Det innehöll även en sekvens där en läkare tom förgrep sig på ett litet spädbarn så att hela barnet gick i bitar mer eller mindre. Ja det finns ännu mer äckligheter som jag inte orkar med att beskriva. Jag kan inte förstå detta med att göra illa försvarslösa individer och det inkluderar även djur.

Den där hudläkaren jag skulle till för mina småskavanker har jag varit hos och jag har numelärt eksem som blivit irriterat/infekterat och därför inte läker. Jag tvättar med kutanlösning och smörjer med kortison varje dag, smörjer in hela mig varje dag och för att förebygga fler sådan i hårbotten har jag fått specialshampoo att användas 1 gg per vecka. Jag tvättar det annars också men då med mitt vanliga Head and shoulders.

Vi har ätit mat idag och druckit kaffe men en sak är säker jag börjar bli senil. I går kom jag på att jag glömt dricka upp mitt kaffe jag hällde upp och gick in i köket så var kaffet urdrucket. I dag glömde jag bort att jag hällt upp kaffe i muggen. Häromdagen körde jag mitt kalla kaffe i mikron och där stod den tills vi skulle mikra mat. Inte lätt att bli ”gammal” och allmänt förvirrad.

Vintern kom hit men det var blöt vinter. Lite ligger kvar på marken ännu och det var jättevackert att kika ut för flingorna som föll var stora. +1 grad, vitblött (finns det ens en sådan kombination). Till tandborsten, bye!

Cheeta, min första bebis.

Det var och är en stor och viktig sak i mitt liv och jag påverkas varje dag av denna underbara flicka. Denna bild visar min mamma och Cheeta och Herman (klicka på bilden så kommer du till fotosidan och ser en större bild)

cheetaoherman.jpgCheeta var en liten dvärgschimpans från Liberia som fick namnet Cheeta som betyder hon på basa (ett av språken i Liberia). Cheeta kom till oss en dag, 3 månader gammal. Pappa kom bärande på en hårig liten tjej på min 2:a eller 3:e årsdag som en s.k. födelsedags present (allt för att legitimera det inför mamma antar jag). Historien om hur Cheeta kom i pappas väg kan jag inte så den får står oskriven än så länge. Det var en underbar liten schimpansfröken som var lika rädd för mamma som mamma var för henne. Stackars tjej säger jag bara och framförallt stackars mamma. Första dagarna var en ren pärs för den stora frågan var hur sköter man om en schimpans? Cheeta var väldigt liten och behövde fortfarande äta babymat för schimpanser och mammas enda råd var babyersättning. Blöjor blev en väsentlig sak för Cheeta for runt och bajsade i sprutlackerande form, överallt dessutom. Det lilla livet blev min bästa kompis och också min bebis.

Efter dom första inkörningsdagarna blev vi alla goda vänner och Cheeta lärde sig livet hemma hos familjen Wesenlund. Cheeta var med på kalas och satt vid bordet som oss andra, shopping och härjade precis som oss, promenader i barnvagn (jag fick en dockvagn och en docka med fina gröna stickade kläder och alt detta fick Cheeta ha som finkläder). Det måste ha varit en liten syn för gudarna när mamma kom med mina syskon i en vagn och jag hade min vagn med Cheeta i grönklädd och fin.

Det bästa Cheeta visste var kaviarsmörgås och nyponsoppa i nappflaska och så den enda skurtrasan mamma ägde som snuttefilt. Cheeta var som en av oss barn med samma rättigheter och också skyldigheter. Dessa skyldigheter bekom henne inte särskilt mycket för hon gjorde mer eller mindre som hon hade lust att göra ändå 🙂 Cheeta hade en bror som hette Herman och dom älskade att leka med varandra likväl som dom lekte med oss. Det finns super 8 filmer (pappa har en gång lovat att föra över dessa på video men hur det blir med den saken är ett frågetecken) när vi leker i sandlådan och Cheeta gör precis som oss barn. Hon var också en fena på att köra skrindan vi ofta satt i. Det lilla livet var otroligt stark.

Det fanns ett stort bråk mellan mamma och Cheeta nästan varje dag och det var våra rosenbuskar som aldrig fick behålla några knoppar. Cheeta åt dessa så fort dom dök upp så det enda som var av rosenbuskarna var just buskigt. Cheeta hade också en bur som fanns på tomten vid sandlådan men den var hon aldrig i men jag befann mig ofta i den och trivdes bra där enligt mina föräldrar. Schimpanser skall också bada och det skulle även Cheeta göra mellan varven och hon var nog värre i badet än vad vi barn lyckades med någon gång. Mamma lärde sig ganska snart det och sedan fick Cheeta bada ute i en tvättho. Det var enda sättet att rädda badrummet.

Min lillasyster, Ylva, var väldigt busig och full i fan och något av det bästa Ylva visste var att vika ihop vattenslangen när det skulle vattnas så att någon (en gång var det arga farfar) skulle kolla vad som var fel. Så när hon såg att någon gick fram och kikade så släppte hon upp vattenslangen. Cheeta lärde sig också detta underbar nöje och det var många underbara incidenter som hände med denna vattenslang. Schimpanser är precis som håriga små barn och det är så otroligt hur lika oss dom är eller kanske är det så att vi är lika dom.

Åren gick och när jag var ca 6,5 år skulle vi flytta till ett annat land i Afrika, Ghana, och dit fick inte Cheeta följa med. Jag minns inte hur jag kände det då men jag kan föreställa mig en otrolig sorg eftersom jag i dag när jag ser program med schimpanser i sörjer och längtar efter att få kramas och kommunicera. Jag kikar på korten från tiden med Cheeta och känner saknad. Hon sitter för alltid i mitt hjärta och är en stor del av mitt liv än idag. Var hon finns idag vet jag inte. Enligt vad som sades då skulle Cheeta och hennes bror Herman få följa med Hermans familj hem till USA och där eventuellt placeras i en zoo men om det vet jag inget, jag tänker däremot och är tom arg ibland för fria djur skall inte sitta i bur.

Det är också fel att ta fria vilda djur och placera dom i familjer för dom behöver sin flock där ute i världen. Det finns en väldigt bra ”Wildlife” resort, Chimpfunshi för utsatta schimpanser. Det finns även många andra som jobbar aktivt för att skydda dessa underbara varelser. En av dessa sidor har en bra länksamling som det går att hitta många fina sidor och räddningsprojekt. På denna sida går pengar till bevarandet av schimpanser. Du kan bidra genom att skicka vykort eller annat.

Jag blir aldrig nöjd,

kanske är det inte meningen heller. Jag skall hitta min rätta färg så kanske jag blir nöjd. Länkarna har hamnat under länkar ovanför för det blev alldeles för mycket och rörigt som jag såg det. Jag har grejat en del på min Afrikasida men det är mycket som återstår även om jag börjar få ihop lite äpplen och päron, dvs hur jag vill att det skall bli när man väljer dom olika länderna.
Allt blir inte riktigt som planerat
och det är många gånger det vanliga, ej heller denna gång. Kryssningen i morgon för våra poäng + 415 kronor är uppskjuten några veckor. Ingen ”gök”vakt till Mannfred och stressigt. Lika bra är det för då kanske KA kan sova lite bättre. Det kändes inte ens sorgligt konstigt nog utan det kändes på något sätt rätt.
Bingo Lotto gav ingen
vinst denna lördag heller men Olsen Brothers sjöng och spelade och jag gillar faktiskt rösterna på bröderna. Jag lagade iof mat men KA fick hålla koll på siffrorna.
En urgullig grej
och det är KA´s ena brukare han var med idag. Denna kille har själv skrivit under inbjudan till julfest det gruppboendet har. Både KA och jag är välkomna och brukaren var så nöjd med att han hade skrivit under inbjudan. Dom for till Arlanda i dag och kikade på flygplanen bl.a. Där är det också tydligen nästan obligatoriskt med en starköl så det blev lite ”kuligt” under tiden där borta. KA tog inte eftersom han arbetar men kaffe gick ner. Ett litet aber med denna julfest och det är att den är samma kväll som KA´s gradering i ju-juitsun. Det blir svårt för han ”måste” vara med på julfesten också.
KA är så dålig på att uppdatera själv så en till liten go sak från ledsageriet. Nu har KA två brukare från samma gruppboende. Den ena killen har han haft sedan i somras och så har dom bett honom ta en tjej också. När KA var ute med tjejen i torsdags så var killen alldeles olycklig och sprang runt med skor fram och tillbaks i väntan på att KA skulle komma. Så när KAoch tjejen kom hem var det bara att ta en vända med killen för annat gick absolut inte.
Ibland måste bara ord
sättas på pränt för att man själv skall rycka upp sig, ta sig i kragen, fortsätta framåt osv och idag har jag varit rätt så uppåt vilket gläder mig. Orden jag skriver är för mig i första hand, ett sätt att sätta ord på känslor oftast.
Jag har skrivit det förr
och jag skriver det igen. Det finns nötter därute så man kan undra om dom är överhuvudtaget. Det är så svårt att veta om en nätperson skriver sanningen eller inte. I bland kan man gissa sig till eller se till rimligheten men det jag menar är när personer skriver saker så dom tror sig själva. Det är så sorgligt att se samtidigt så är det faktiskt fördjävligt att så sker. I vissa fall så är det tur att andra känner till saker och ting för annars vetesjutton hur den som drabbas skulle kunna råka illa ut av andra i ren okunskap.
Alltså säger jag bara och skakar på min stackars ensamma cell däruppe.
G´natt på mig, dig och andra!

Reflektioner är viktiga,

särskilt när saker bara blir för mycket. Reflektioner kan ge lärdomar och jag har fått en del sådana under dom dagar som gått sedan jag sist uppdaterade. Jag är nöjd med det jag lärt mig även om det var jobbigt att liksom se sanningen. Insikterna och känslan av allt har gett mig god distans (som det känns just nu) till saker jag grunnat en hel del på. Jag faller säkerligen i gropen igen för livet är just precis en liten bergochdalbana och ibland är det uppåt och ibland mer neråt och så mellan varven går det som på räls.
Relationer och möten
med efterföljande eventuella vidare kontakter är intressant men kanske bör dom inte fås att spela en stor roll och ta en stor del av ens varande heller. Under dom senaste åren (förr levde jag på tron och inte den religiösa varianten) har dessa insikter kommit mer och mer på sin spets och där spelar det faktiskt absolut ingen roll om där finns uppsåt, illvilja, värme, äkthet eller annat sker saker inte ömsesidigt så är dom inte. Thats life och det är så i allt. Antingen så är man okej med brister och goda sidor eller så är man det inte. Det finns ju ingen som är perfekt även om det är många som gärna vill tro just det.
Bakgrunden, erfarenheter och annat som följt i den kappsäck man har präglar hur man bemöter, hur man känner och reagerar, hur man är och vad man vill med sig själv om man vet det förstås. Ryggsäcken är fylld av ens egna livserfarenheter och kanske är det även så att denna ryggsäck formar hur man är där ute i verkligheten.
Åter till verkligheten
en liten stund, kaffe!
Ett litet tillägg, denna text är inte menad varken som känga åt någon eller annat utan är mina absoluta egna tankar. Undrar du något så maila genom att klicka på mitt namn under texten.

Liberia, ett första möte

som förevigt präglar mig och fortsätter att göra det.
Vi landade en dag i mars 1963. Jag var då ca 6 månader gammal och visste ingenting om världen utanför. Min mamma var väldigt osäker och undrade hur detta skulle gå, 19 år och inte ens kunnig i engelska.

Ja, hur det gick vet vi idag. Vi stannade kvar i Liberia till 1969 och fortsatte sedan till Ghana där vi blev till 1976.