(del 3*) En ny era

i Jonsson-Wesenlund´s familje/arbetsliv börjar i morgon och vilken början sedan. Sämre har jag mått men det är bra mycket länge sedan. Inte ett dugg bättre bara sämre dag för dag sedan det började. Ringde iaf min chef idag och frågade om det var okej att jag kom eftersom en resa är på g utomlands och det var det om jag orkade själv vill säga. Sanningen att säga känns det inte så men att stanna hemma första dagen gör jag bara inte.
I 10 års tid har KA och jag åkt tillsammans varje dag och till samma arbetsplats. Vi har arbetat tillsammans och åkt hem tillsammans. Visst har vi jobbat var för sig under dom senaste 8 månaderna men det är inte samma sak eftersom allt har varit provisorium vilket det inte längre är. Min tjänst är visserligen ”bara” ett vikariat på 1 år till att börja men med tanke på att bli en fast tjänst.
Säkert lite löjligt för somliga men vi är så vana att finnas där och också att värna varandra oavsett humör och annat som påverkar vardagen så när en av oss inte är där blir det väldigt konstigt och lite halvt. Tiden fram till har vi haft som lite träningstid men ändå. För första gången på många år skall jag åka pendeltåg till mitt jobb utan min partner och bästa vän.
Min bästa vän har iaf packat ner lite matlåda till mig, reselektyr är inköpt (böcker), månadskortet är datumstämplat från i morgon. Hem blir än värre för någon bästa vän / KA / Kallemannen / kockonöten / knäpproten ser jag inte igen förrän på torsdag kväll. Konstigt men spännande.
Nu skall jag ta mig och mitt tycka synd om och bädda ner oss med mitt febriga jag och mina vetekuddar och en stor mugg te.
Godnatt!
* (del 2 handlar om psykiatrin och den har jag inga hjärnceller kvar att skriva klart om, knappt ens när jag började skriva i dag)

Att rusta för undergången

behövs inte i vår del av världen, än så länge, men där finns ändå sådana behov genom bl.a tro. Jag finner det så makabert så det inte är sant. Jag är heller inte ens troende så kanske är jag fel person att uttala mig om saken men samtidigt så kan jag inte låta bli.
Hur kan man få sådan mental kontroll över andra personer så att rena sjukheter och tro in absurdum verkligen tros på? Jo, visst är det församlingen i Knutby jag inte förstår mig ett dyft över. Jag menar inte mordet som har skett även om det är hemskt utan hur människor i stort verkar ha mist sin egen förmåga att tänka och agera själva. Allt verkar kontrollerat, tom hur man skall ha sex. För mig som betraktare och, i ärlighetens namn, nyhetsläsare så tänker jag direkt SEKT och inget annat.
Under årens lopp har många ”sjuka” saker som sker i religionens namn, här i Sverige, uppdagats. En del saker har förgreningar långt utöver vårt eget lands gränser andra är inom små lokala samhällen men en sak har dom gemensamt och det är att det inte är friskt. Många människor, både osäkra och relativt starka, har hamnat under sådan mental kontroll så att livet efter man kommit loss varit och är i många fall ett rent helvete.
Tidigare trodde jag att enbart personer med svagare självkänsla och självrespekt samt andra lycksökare fastnade i sådant men det har visat sig att det inte stämmer. Hur sjutton kan man hamna i klorna på hjärntvättarpersoner, sekter eller annat med samma förfaringssätt?
Det övergår mitt förstånd men jag tilhör ju heller inte dom frälsta så sådana församlingar som den i Knutby ser mig som förtappad. Artikeln i Expressen citerar en medlem med orden; ”Det är laglöshetens tid som väntar, bara de helgade undkommer”.
Trueto skrev också om detta med sekter och Knutby, se (040115),
Jag vill påpeka en sak, jag är snäll ändå och för att vara det behöver jag ingen tro.