Det är helt otroligt alltså. Det kom ett mail igår kväll när jag satt och grejade med lite papper (KA jobbade). Mailet handlade om Liberia och Cheeta, min älskade första bebis, jesus säger jag bara. En tjej som känner familjen som tog hem Cheeta och Herman till USA och enligt mailet lever Herman åtminstone. Gissa om jag satte igång att stortjuta och jag säger bara, det är helt otroligt, helt otroligt och det har jag tyckt hela natten och hittintills idag. Gissa vad mamma sa och min syster. Den här tjejen är några år äldre än jag och bodde där nere under perioden -61 till -66.
Det finns inte mycket annat som cirkulerar i mitt hjärnkontor just nu och jag har nu fastnat på ett par sidor där Liberia-svenskar har reunions, 1 och 2, och skriver minnen och annat. Det finns bilder från både då och nu. Recepten på min pepparsoppa bland annat finns där och annat från då som vi ändå bevarat iom att mamma kunde laga till det. Så häftigt och en sak är säker inte blev min längtan ”hem” mindre nu, jag känner mig alldeles trasig fast på ett positivt sätt hur nu det går ihop.
Intervjun då?
Den gick bra och fram kom jag även om frisyr jag hade inte längre var pga av snön som yrde ner och var rätt så blöt dessutom. Jag får besked senast i morgon och oavsett vad så vore det ett önskejobb från min sida men vi får se. Jag har rätt kvalifikationer iaf och den kombinationen är inte alltför vanlig.
KA är just nu
och fixar sina stackars tänder. Undra hur fattiga vi blir nu då? Jag sa åt KA att han kunde ge datorn som betalning om inte annat eller så kunde vi diska 😀