(2) Det ringer

och så hörs Ylvas röst (en granntjej), det är världens kattslagsmål utanför eran balkong, det bara ryker av dammet och dom skriker och far runt och runt bland buskarna.
Snabbt konstaterar vi att det bara är Gubben ute. KA får på sig skorna och ut på balkongen och där syns en springande Gubben. KA möter 3 ungdomar som berättar att katterna bara for runt och runt och runt och dammet yrde och dom skrek och att ungdomarna först tyckte att det såg ut som att det brann bland buskarna.
Jag brukar ALLTID höra om något ens är på G vad gäller kattosämja men hörde inte ett smack trots att jag stod i köket och lagade mat. Jag vågade knappt ta mig ut för jag blir så förtvivlad så jag väntar tills KA kommer in, rädd för att Gubben eller den han slåss emot skall vara illa skadade. Det har hänt att jag har fått kasta en hink eller fler med vatten för att sära på arga katter som slåss för reviret eller annat åt det hållet.
Gubben kom in och ser ut som jag vet inte vad. Han är alldeles grå i sin, normalt sett, svarta päls, tussar sticker ut både här och där och blod droppar från hans öra. Snabbt fram med kammen och kammar försiktigt för att få bort allt löst för att sedan kunna undersöka, papper till örat. Jag kan snabbt konstatera att Gubben klarat sig hur bra som helst samtidigt undrar jag hur hans motpart har det. Örat är en bara en liten rispa på ytterfliken och tussarna av päls har inga dolda varken klor eller fickor i huden som dom döljer. Gubben hade tur eller kanske det i detta fallet är skicklighet med sina 14 år på nacken. För mig spelar det ingen roll jag avskyr kattslagsmål, någon blir alltid skadad och ibland kan det bli riktigt illa. Vilket satans revirpinkeri alltså även om jag förstår Gubben, han har bott här längst så kom inte hit och mopsa dig tänker han säkert.
Det här hände i går kväll och nu står en Herr Katt här och jamar förtvivlat för ut vill han men jag vill inte. Två viljor och den mest envisa lär vinna och en sak är säker, det är inte jag som är katt = jag lär förlora.
Nu skall vi äta en matbit men jag lär återkomma.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.