Tacksamhet

är kanske lite fel i ordets rätta bemärkelse men trots det så finns det många orsaker att vara tacksam om man bara kan se dom. Just nu är jag inte ett dugg tacksam snarare tvärtom.
Det är inte cancer
tak över huvudet finns (än så länge),
vi bor i Scandinavien där det är bättre socialt sett än i Afrika,
jag har jobb
KA har jobb
vi behöver inte svälta
solen skiner utanför och det är +14 grader
vi har en bil
vi har familj
vi har vänner
vi har ett liv
resten av oss är friska
osv, osv
Men jag är inte tacksam, jag skiter i alla andra, för mig i dagsläget, helt oviktiga saker. Jag vill att livet skall vara mer rättvist och ge dom som verkligen kämpat rätten att skörda och inte slå undan benen gång, på gång, på gång. Allt känns som ett djävla hån, hon är bara 24 och har haft en lång, tung och smärtsam resa hittills, kunde hon inte fått skörda, bara lite som gjorde det mesta meningsfullt?
Kortisondropp ges bara om hon ligger inne men hon vill inte ligga inne och jag antar att det är rädsla som spökar och vem vore inte rädd/är inte rädd. Tisdag 11/5 är det ryggmärgsprov när magnetröntgen blir vet vi inte ännu men den kommer.
Jag gräver inte ner mig,
jag är förbannad, jag är förtvivlad. Jag undrar också om nu riktiga prover hade tagits då vid första riktiga symtomen, kunde bromsmedicin ha gjort mer? Jag vet att sådana frågor inte gör varken till eller från för så blev det inte och då kan vi inte veta men jag frågar ändå. Jag är förbannad på läkare och deras nonchalans. Vid första läkarbesök när skiktröntgen (23 april) gjordes kommenterades vikten och så viftades hon bort när röntgen inget visade.
Frågorna hopar sig och inga svar finns, tankarna kommer och går och ingenting blir gjort, det är rörigt, livet är en röra.