Budgeten blev klar

till slut. Konstigt nog jobbar jag bäst när det börjar bli kväll. Det har jag alltid gjort och det märktes ofta under företagartiden. Det är precis som att jag blir mest fokuserad och kan koncentrera mig bättre. Jag har dubbelkollat så att filen är skickad dit den skall annars har jag inget att koppla samman när jag landar på jobbet.
Folk och fän
skiljer sig inte så mycket åt i sak även om det finns en ganska markant skillnad. Saken är att ofta vet man inte förrän sedan, när väl facit finns där men då är det i dom flesta fall försent att göra saker annorlunda. Dom flesta människor ”backar undan” från fän när man väl märker att det är just vad dom är.
Att inte svara på mess, mail eller andra kontaktvägar är fult och så oerhört nonchalant. Jag undrar om det finns äkta intresse när man totalt ignorerar sådana saker. Kan det vara så att det med tanke på att där finns en uttalad närhet så behöver man inte bry sig om att svara eller är det så att den närheten bara är uttalad och inte egentligen menad? Ja, jag undrar för det är en del som står där med skägget i brevlådan och i en del fall undrar varför det blir så. Den uttalade närheten verkar mest ge sken av något som inte är.
Saken i sig är ganska intressant för det kan gapas om ointresse, om icke respons, om flathet, om rakhet och när det kommer till kritan så görs det likadant som det som reagerades på från andra. Tänk vad lite empati egentligen kostar om det finns ett äkta intresse. Livet fascinerar och jag är personligen tacksam för mina snart 42 år som trots allt ger mig så mycket av erfarenheter i livets skola.
Kallt är det,
+9 grader och både blåsigt och regnigt. Regnet ger iaf svalka idag, det gjorde inte gårdagens regn.
Gör dagen till den bästa du kan, jag skall försöka göra detsamma.

Siffror är spännande

när man har celler som bidrar till att saker blir riktiga. Just nu håller jag på med lite backjobb med budget då jag hållit på med en gammal variant så blir det till att göra om allt. Nu har ändå dissekerat kontona så det jobbet behöver jag INTE göra om och tur är det för det har tagit mest tid. Klockan är mycket och mycket återstår av siffrorna men det tar sig iaf och jag har en del timmar på mig innan det är dags att nana.
Det har regnat
här i dag och det är både bra och mindre bra, särskilt för mungiporna som behöver all extern hjälp som bara kan fås just nu. Mannfred sitter ute just nu och hojtar åt solen som kom och nu gått och gömt sig.
I fredags var jag hemma från jobbet, orken tog liksom bara slut, mycket är det. Fick ett litet gulligt grattismail i fredags och där stod det att det var min namnsdag, ja alla Carinors dårå. Det hade jag inte en blekaste aning och både KA och jag blev glatt överraskade. Den enda namnsdag jag kan är Eva, min och mammas namnsdag, med en extraklapp på Julafton för sakens skull.
Vinkade av Kicki
på resan mot Tampa, Florida, Uncle Eddie och Herman och lite Cheeta också, Ser framemot Kickis hemresa för där finns filmer och annat jag också skall få ta del av. Har hunnit få två mail med ”what´s going on each day” och det känns bra för då är jag liksom lite där fast ändå inte.
Vi ”dejtade” Arto och Saffran
också och blev så mätta så vi höll på att spricka och jag hade gärna somnat på Artos hotellsäng. För 129:- kunde vi äta tills vi dog på kuppen om det varit vår vilja och det bästa av allt var att det var väldigt gott. Mongolian Barbecue eller något sådant vid Centralen. tur var det för då var det inte långt till hotellet heller.
Vi har tagit några bra (?) kort på hur det är att äta middag med Arto men det får KA greja, bilderna ligger i hans dator för det är där synkstationen till kameran är. Mobil är bra att ha om man har den med sig, särskilt när det är till mobilen man skall ringa för att liksom kunna ses. Jo, en av sällskapet glömde sin. Kvällen blev tidig och det var nödvändigt. KA började tidigt och ingen av oss hade någon störra ork till värre saker än lugn och ro.
Åter till mina siffror, see ya some time!

Tacksamhet

är kanske lite fel i ordets rätta bemärkelse men trots det så finns det många orsaker att vara tacksam om man bara kan se dom. Just nu är jag inte ett dugg tacksam snarare tvärtom.
Det är inte cancer
tak över huvudet finns (än så länge),
vi bor i Scandinavien där det är bättre socialt sett än i Afrika,
jag har jobb
KA har jobb
vi behöver inte svälta
solen skiner utanför och det är +14 grader
vi har en bil
vi har familj
vi har vänner
vi har ett liv
resten av oss är friska
osv, osv
Men jag är inte tacksam, jag skiter i alla andra, för mig i dagsläget, helt oviktiga saker. Jag vill att livet skall vara mer rättvist och ge dom som verkligen kämpat rätten att skörda och inte slå undan benen gång, på gång, på gång. Allt känns som ett djävla hån, hon är bara 24 och har haft en lång, tung och smärtsam resa hittills, kunde hon inte fått skörda, bara lite som gjorde det mesta meningsfullt?
Kortisondropp ges bara om hon ligger inne men hon vill inte ligga inne och jag antar att det är rädsla som spökar och vem vore inte rädd/är inte rädd. Tisdag 11/5 är det ryggmärgsprov när magnetröntgen blir vet vi inte ännu men den kommer.
Jag gräver inte ner mig,
jag är förbannad, jag är förtvivlad. Jag undrar också om nu riktiga prover hade tagits då vid första riktiga symtomen, kunde bromsmedicin ha gjort mer? Jag vet att sådana frågor inte gör varken till eller från för så blev det inte och då kan vi inte veta men jag frågar ändå. Jag är förbannad på läkare och deras nonchalans. Vid första läkarbesök när skiktröntgen (23 april) gjordes kommenterades vikten och så viftades hon bort när röntgen inget visade.
Frågorna hopar sig och inga svar finns, tankarna kommer och går och ingenting blir gjort, det är rörigt, livet är en röra.

Tangentbordstunghäfta

finns det nog inget som heter men så är det för mig just nu. Det gås in i väggen, kan inte hålla saker, kortisondropp är rekommenderat och kontakt med kurator osv, osv. Livet är skit ibland och vi begriper inte mycket heller för så är det.
Jobbet väntar och tiden är för kort.

(2)Sista minuten tips

klicka på bilden för en större modell

Tänk om det vore så enkelt. Nåja, vi har deklarerat men inte rätt utan vi lämnar in och sedan får vi komplettera när vi nu får några uppgifter.
Vad gäller morgonens krämpor som kostnad för söndagens underbara eftermiddag så är det värre än i morse. Att sitta går bra men att kliva upp är problematiskt och att gå ser för roligt. Vaggande fram som en gammal ålderstigen anka.
Natti!

Ledbruten

är jag och jag känner mig som en smärre klump i dag. Vi hade så roligt i går när vi mitt i allt som är bröt dagen och for iväg för att välkomna våren. Shw med familj hade fixat och trixat med lekar, mat, tilltugg och trivsel. För min otränade kropp var det rätt så ”tufft” men jag lyckades både springa till brännbollen och till fotbollen och i kubben behövde jag bara kasta en pinne i så det gick bra.
Tältresning pågick när vi kom men av det bidde det intet då tältet envisades med att liksom lätta på sig hela tiden. Ett tag stod 4 personer och höll i varsitt ben så det blev till att packa ihop tältet. Tanken var bra men vinden tog över mellan varven.
Vi var både stora och små, kända och okända samt Mannfred som nu kanske ställt till det lite mer. Vi får se om det blir en minigök därborta eller om kärleken lugnar ner sig med tiden. Mannfreds fru var inte där men där fanns andra ”fruar” i olika sorter som ”dög” mer än väl.
Det var ROLIGT och det var/är så värdefullt, många skratt och lugna stunder.
Solen skiner här än så länge och jag önskar var och en en bra dag.