Tänk så det kan bli :)

(hela minnesresan fortsätter under det jag skrev i går, det syns väl i texten)
Vilka underbara dagar, enda kruxet var att dom var få men man säger ju att det då är naggande gott istället och precis så var det. Vi kom nästan iväg enligt planeringen, jag väntade ett mail men vi for till slut utan att det kommit. (Jag fick ett telefonsamtal istället men besked om förra veckans möte kommer jag att få i början på nästa vecka så tills dess…)
Vi var framme i Oxelösund kring 16 tiden, har faktiskt glömt bort vad klockan var mer exakt när vi landade så om jag har fel hoppas jag på rättning. Vi är i det här fallet farbror Lars Colliander (som vi hämtade upp på väg mot målet), Kallemannen, Mannfred och jag.
(Fotbollens kvittering hörs ända hit från grannarna från andra sidan gräsmattan 😉 inomhus och i ärlighetens namn skiner jag i vilket för det är helt ointressant för mig. KA kikar på slutet av matchen och han är just hemkommen från jobbet.)
Vi landade väl framme i Oxelösund och blev varmt både välkomna och omhändertagna av Kicki, Stefan, sonen M och Dixxie. En runda på tomten och sedan en runda inomhus och ja, Liberia lös med sina rester på både vägg och golv. Med rester menar jag minnen och souvenirer som egentligen är fel att kalla dessa skatter.
Mat väntade oss och gissa om DET var gott. Hemgjord snaps, sill, potatis, ägg och lite annat smått och gott och gissa vad! jag drack öl till maten och det var faktiskt gott.
Efter maten en stund till prat, prat och mera prat. Några samtal och några möten bestämdes till nästa med andra ”liberianer”. Kicki visade filmer hon hade spelat in under hennes 10 dagar med Uncle Eddie i Tampa, Florida och ja Herman är en ståtlig herreman som snart blir 40 år gammal. Kicki hade verkligen lagt ner mycket engagemang så att vi som inte var med kunde följa och på ett sätt ändå vara så delaktig. Det värkte i hjärtat och känslorna for men så är det på en sådan resa vi gjort tillsammans under dessa två dagar.
Senare blev det middag, Stefan stod för grillningen av diverse godsaker och vi åt alla med god aptit och pratet, ja det det gjordes nog också med god aptit eller vad man nu kan kalla det för.
Efter middagen pratades det lite till och sedan kikade vi på ett par av Uncle Eddies filmer han skickat med Kicki. Chimpanser, Cheeta, Herman, Mamma, Uncle Eddie, hans barn, andras chimpanser, andras barn, osv, osv. Mycket känslor, mycket känslor och ävenså nu när jag skriver. Det är tungt men samtidigt så underbart och så efterlängtat, alla dessa år med undringar och fundringar och inga svar. Försök att via telefon nå Uncle Eddie för lite minnessamtal men det gick inte för han hörde antagligen inte eller så var han inte hemma. Lite oroligt men okej.
Natten blev kanske sen men den blev härlig. Vi hade ”egna” rum som vi sov så gott i och vi sov kanske lite sent med tanke på att där skulle komma fler liberianer. När KA och jag väl kommit ner så var frukosten framdukad. Måste säga att bättre hotell med sådan service är svår att finna ;).
Mera prat såklart och mental ro på något vis ändå trots alla känslor som faktiskt rusade omkring en hel del och tankarna mina kom och gick mycket.
Kicki trollade ihop en väldigt god toscakaka lagom till dom andra besökarna kom, besökare jag aldrig hade varken hört talas om eller träffat. När dom hade kommit eller strax innan så ringde jag min ”bästa tant” från när jag var en liten flicka, min Tant Elsie. Jag frågade om inte Elsie och Niklas med barnen kunde komma och det gjorde dom. Jag kände igen Tant Elsies ansikte, det är SÅ många år sedan, minst 32-35 år och jag känner igen hennes ansikte och när jag börjar prata känner hon igen mig. Niklas hade varit barnvakt åt mig och mina syskon men honom kände jag inte igen men det gjorde inget för det kändes otroligt mycket alltihopa och kramarna gjorde sitt till.
Oj, säger jag bara, svettigt värre men det gick det också och hur det gick sedan. Så många år av ingenting och jag kände mig på något sätt och vis som bland ”mina egna” hur konstigt det än kan låta.
————fortsättning från i går————-
Dagens happenings var absolut inte slut då vid ca 15:30 tiden utan då ringer Lasses son och säger att han är i närheten och dyker upp lite senare och vi äter middag tillsammans. Jag har kanske aldrig träffat Christer men det känns spännande ändå mitt i allt. Det blev lite bråttomt hem för honom sedan men det finns fler tillfällen.
Kicki, Stefan och sonen M är kajakmänniskor och vi for ner till kanot- eller kajakklubben i det härliga vädret. KA var lite mindre feg än jag så han skulle prova att paddla kajak och han fick en som garanterat inte skulle slå runt även om han paddlade ojämnt. KA tyckte det var så pass skönt att glida omlring i kajaken väldigt nära vattnet så han provade en annan kajak som inte heller borde slå runt i det lugna vattnet. Det var en nöjd och aningen fuktig man som klev upp (fuktig i kläderna). Han blev väldigt kajaksugen och kanske blir det en sådan i framtiden, vem vet. Foton på det kommer kanske under dagen.
Lite senare på kvällen fortsatte pratandet och det är så intressant att lyssna på det Lasse har att dela med sig av sina upplevelser, han var med redan när vårt sekel var ungt. Mycket har förändrats under dessa år och mycket nytt har tillkommit, bl.a internet som kommande generationer tar för givet.
Senare under kvällen lyckades äntligen samtalet till USA och det var både tungt och väldigt omtumlande. En underbar stund både med att lyssna till både Kicki och Lasse och sedan att prata med Uncle Eddie. Tårarna rann och tankarna for och kanske, kanske kan vi ses nästa hår här i Sverige. Uncle Eddie berättade om incidenter från Liberia, Cheeta och Herman och livet i stort med vår gemensamma grund i ett liv i ett annat land.
Tanken var att kvällen skulle bli tidig men så blev det ju inte och den sena stunden till trots så gav det mycket. Vi visade lite film på Henning och känslorna for där igen. Suck på mig, hela detta år har varit en stor emotionell berg-och-dalbana och den är en god sådan resa, spännande och värd varenda tår i ögonvrån.
Så var det dags att tänka på refrängen för KA hade sitt jobb att passa och våra underbara värdar sitt att fixa med.
Vi lämnade av Lasse hemma hos sig och var själva hemma strax före 14. Vi hann dricka kaffe, lasta ur, packa upp delar och så for KA iväg till jobbet och jag satt här och förundrades över vad världen egentligen är liten. Den är så liten och ändå så oändliga.
Våra diskussion rörde allt ifrån religion till relationer både med och utan Liberiarelaterat innehåll. Tack och lov att Kicki sökte efter Uncle Eddie och att Stefan hittade min sida om Cheeta.
Det kan tyckas att jag kanske fastnat i dåtid men så är det inte för den tiden lever jag med i min vardag. Jag är afrikan i själ och hjärta och har varit så hela mitt liv och jag säger bara en sak, tusen tack hela familjen i Oxelösund för underbara dagar och eran otroliga omsorg. Vi ses om inte annat i juli, den 24:e är det visst dags för Torö.