Tiden, vart tar den vägen?

När jag har haft tid ville inte ett enda cgi-script fungera och i går när vi väl kom hem dog internet så jag stängde ner och la mig istället. Detta skrev jag innan jag skulle iväg i morse och hann inte mer än det men fortsätter nu ikväll (21:06) istället. Tog en paus och skickade upp lite svammel men samtidigt kanske lite som det var då, när vi var unga eller tom små.
Lite om dagarna som bara försvann.
Jag gick på teater med Shw och i ärlighetens namn kände jag mig väldigt osäker för jag har aldrig varit på teater för Jerka kan man inte riktigt räkna som det tycker jag iaf. Det var och är en mäktig teater Bergsprängardottern som exploderade av, med och om Lo Kauppi. Klicka gärna på filmlänken till vänster under Los kort. Shws tankar om och kring teaterdaten.
Den lämnar ingen oberörd och när föreställningen väl var slut kände jag mig så sorgsen och samtidigt så fylld av att hon faktiskt fick till sitt liv för det Lo visar på scen är sant. Det berör och jag kände så för henne och tänkte många tankar kring många frågor för visst är det mycket i det som sker på scen som är verkligt, har varit verkligt för många av oss. Antingen genom föräldrar, barn, sig själv eller andra väldigt närstående. Det är olika aspekter på en simpel fråga egentligen, låt oss få vara som vi är och sätt inga etiketter för dom är ofta felaktiga.
Lo tog även upp Hassela och dess arbetssätt som är så orhört kränkande. Jag kan inte förstå att det blev folk av alla dom unga som hamnade i Hasselas omsorg eller klor beroende på vem som säger antar jag.
Los berättelse och skildring är oerhört lik boken jag läste ut förra eller förra förra veckan, Lotta Thell I skuggan av värmen Min version av boken innehåller två böcker, hennes första bok längst bak och sedan den ”riktiga” boken i början. Den är trasig och smärtar som faktiskt sanna och tunga ämnen för det mesta gör mig åtminstone.
Innan teatern fikade vi på Mosebacke Terrass där jag aldrig någonsin varit tidigare och om jag inte har helt fel är det väl där Linda Nybergs program sänds ifrån. Det var väldigt mysigt och en skön stund. Efter teatern blev det lite bråttomt då våra respektive tåg skulle gå åt olika håll.
Jo, visst höll vi på att missa andra delen i monologen men det kändes konstigt så vi stod kvar en stund och så liksom fick vi vara med om del 2 av denna underbara men svåra monolog. En viktig sak i det svåra, det var många spontana och ärliga skratt och det lyfter.
Då var lördagen avklarad och söndagen med papegojträff fortsätter jag med i morgon. God natt!

Datorlösa, regleringslösa och kanske numera tandlösa ;)

Hej på er alla som har uppnått ”mogen” ålder.
Det här är för dig….
Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av
oss, som var barn på
60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra
barnsängar var målade med
blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra
medicinflaskor, dörrar eller skåp,
och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack
vatten från
trädgårdsslangen och inte ur flaskor.
Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev
aldrig överviktiga,
därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade
gärna en läsk med andra
och drack ur samma flaska, utan att någon rent
faktiskt dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla
skrotade saker, och körde i
full fart ned för backen, bara för att lite senare
komma på att vi hade
glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket
lärde vi oss att lösa
problemet. Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka
ute hela dagen, och
kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen
kunde få fatt i oss på
hela
dagen – ingen mobiltelefon.
Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar – i
det hela taget inga
TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound,
inga mobiltelefoner,
hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade
vänner! Vi gick ut och fann
dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och
ben, slog ut tänder, men
ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor.
Inga andra kunde få
skulden – bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi
slogs, blev gula och
blå och lärde oss att komma över det.
Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt
jord och gräs. Till
trots för alla varningar, så var det inte många ögon
som blev utstuckna, och
gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi
cyklade och gick hem
till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och
blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så
de föll igenom och
var tvungna att gå om ett år.
Denna generation har fostrat några av de mest
riskvilliga, de bästa
problemlösare och investerare någonsin. De sista 50
åren har varit en
explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko,
succéer och ansvar, och vi
lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en
av dem.
Grattis!!!
Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora
lycka att växa upp som
barn, innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter
reglerade våra liv
till vårat eget bästa…
Det goda livet var vårat!