Post och maktlöshet

kan mellan varven gå hand i hand. I förrgår kom posten som vanligt men där fanns ett kuvert från en känd avsändare men med konstigt innehåll. Innehållet gav katastrofvarning och känsla samt ett stort frågetecken. Vi hade en uppgörelse och den skulle gälla så länge vi skötte oss. Vi har gjort det så långt och trots det kommer det sådan post.
Jag var iväg med fröken och mig själv till AF bland annat och sedan skulle jag moralstödja vid en anställningsintervju på eftermiddagen. KA var solo hemma när posten kom och satte genast i gång att ringa och fråga vad ända in i. Bostaden ligger i riskzonen trots att den enligt mäklare inte har dom värdena som HSBkontoret har gett till myndigheten så den riskerar nu att ryka ändå.
Värderingsbevis faxades samt protester å det starkaste. Det otäcka var att tillsammans med alla dessa papper låg månadens avisering som vi kommit överens om i juli. Tror dom att om säger om bostaden skulle ryka att vi skulle betala ett endaste korvöre. Inte en chans gosse då blir vi genast medellösa å det snaraste även om det inte riktigt fungerar så. Inte leva på luft varje månad och dessutom inte ha tak över huvudet, inte en chans.
Bostaden har inte det värdet utan det ligger där det värderades förra året, en bra bit under standard. Bostaden är så sliten så det skulle kosta en hel del pengar att bara få den i standardskick. Många, många år utan pengar och utan rust och dessutom en kär gök vid namn Henning som köksdestruktör gör sitt till tillsammans med en nervös kisse osv, osv.
I morgon får vi besked – igen. Frågan är då kommer detta att ske varje år om vi nu får behålla bostaden denna gång. Vi betalar ner lånet varje månad och då ökar så att säga övervärdet varje månad. Betyder det att vi kommer att måsta leva med denna rädsla hela tiden? Är det vad som gäller undrar vi båda hur länge vi kommer att orka. Det går nämligen inte att leva som vi gjort under mycket längre tid för vi försvinner sakta men säkert av all oro och all ångest. Vi som trodde att nu kanske vi kunde börja kravla oss upp ur den dal av vanmakt som känns som en smärre evighet.
Det är inte meningen att det skall gå bra för somliga så vi får se vad som händer och fötter. Ingen kan säga att vi inte gjort vad vi kunnat, det är då ett som är säkert för vi har nog fan gjort allt vi kunnat och lite till.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.