”Estonia, Estonia this is Silja Europa”

far runt i mitt huvud. Jag hade vaknat till och gick på toa och satte då per automatik på radion och det var det jag hörde. Va?! och sedan gick hela natten med radion på och jag slumrade, vaknade, radion på, slumrade och vaknade för det som sades och hördes från radion var för stort helt enkelt, för ofattbart att ens ta till sig.
Hela den dagen gick åt till nyheter, nyheter och åter nyheter. Vi fick ingenting gjort på firman den dagen överhuvudtaget och vi var båda så ledsna så det finns inte. Grejen är att jag inte blev personligen drabbad vad jag visste då även om både KA och jag fick veta efteråt att vi kände (KA iaf och jag hade träffat) en person som omkom den natten (det finns länkar och länkar om Estonia, kring Estonia, spekulationer osv men det finns några länkar som för mig är mer läsvärda än andra, varsågod eller låt bli 🙂 )
Jag blev heller aldrig rädd för att åka färja efteråt men med Estline tänkte jag aldrig åka bestämde jag mig för då. I dag kanske jag skulle kunna åka med Estline men jag vet inte för det känns som ett svek av någon underlig anledning. Vi åkte med Silja Symphony eller Serenade i oktober – november det året för det var en redan bestämd kryssning men det var lite obehagligt för tankarna gick till alla dom som inte längre fanns och hade förolyckats längs vägen vi åkte. Vi låg högt upp i båten, däck 11 har jag för mig och den natten gick vågorna höga, ca 22 sekundmeter och jag mådde illa och kärde profylaxandning för det hjälpte mot illamåendet men rädd, nej det var jag aldrig konstigt nog.
Jag fastnade framför Tv4 i gårkväll och kikade på ett Estoniaprogram och det gick hur bra som helst tills jag hörde Silja Europas anrop, ”Estonia, Estonia, this is Silja Europa”. Den frasen sitter för alltid där och gör mig så obehaglig till mods och känslan jag hade den natten och dom efterföljande dygnen kommer igen. Detta trots att jag själv inte direkt drabbades av den oerhörda katastrofen det var och ff är. Den frasen är så levande i vad som hände då, just i den stunden för Estonia svarade aldrig på det anropet för då gick hon under.
Jag har för mig att det någon månad senare var en färjekatastrof i ett avlångt land neråt Afrika eller något ditåt med nästan fler omkomna än Estonia men den olyckan berörde mig inte alls på det viset mer än att vad hemskt. Hur är vi funtade som kan solla bort människoliv mot människoliv och beröras så olika av katastrofer? Kan det bero på att den i Afrika var så långt borta och mer overklig om mycket mindre levande än Estonia? Jag såg inga bilder och hörde inga nödrop från varken båt eller människor och kanske är det orsaken. Oavsett vad så spelar orsaken ingen roll i sak men jag undrar ibland hur vi människor reagerar, agerar, resonerar och berörs av händelser i livet oavsett om vi själva drabbas eller ej.
Länkar för den som vill läsa mer eller annat eller bara vill klicka vidare.
Sista bilden…
Skräcken förde dem…
SVD, 10 år efter Estonia
Estoniasamlingen