från ett intressant semniarium i ABF huset på Sveavägen (nu hittar jag dit också). Det handlar om slaveriet som faktiskt ff finns i dag och jag menar inte slaveriet som vi vet om vad gäller hur vissa länders mattor vävs, trafficking, där du får arbeta dig fri från den skuld du blev när dina föräldrar fick pengar osv, osv.
Detta slaveri som jag trodde inte fanns längre och som sker i dagens Afrika, delar av det iaf och den delen jag fick information om i dag är Maurittanien. Slavarna går inte längre i kedjor eller sitter fast vid varandra som i filmen Roots (Rötter på svenska), ni minns väl Kunta Kinte, Alex Haleys (stavar han så tro?) världsberömda bok som blev en serie som gick på tv.
Jag filmade det som miniDVkassetten räckte till (nästan 1 timme) för Lois räkning, med tillstånd såklart. Sedan lyssnade jag på resten av seminariet. nöjd och belåten åkte jag hem och jag är faktiskt ff nöjd trots både signalfel och sedan växelfel som gjorde att det tog lång tid hem.
Lördagens konsert
och kringfixerierna gick bra. Vi (KA hängde med trots både feber och allmänt dåligt tillstånd men skyll inte på mig) var framme vid Immanuelskyrkan vid 14 tiden och sedan gick det som för runt tills klockan var närmare 22 när vi pallrade oss hemåt. KA filmade alltet och jag skämdes som en hund efteråt (jag tänkte inte ens på hans problem med öronen och han sa inget heller) för hans öronstjut blev inte mycket bättre av att sitta nära högtalarna och filma (han åtog sig den saken helt frivilligt). Själv stod jag ute i foajen eller vad man skall kalla det för och hade hand om lite försäljning av liberianska handgjorda smycken som kom med besöket i torsdags.
Söndagen försvann
med två trötta och döa personer som undrade hur sjutton man orkade något alls innan. KA fick högre feber och var helt slut och själv hade jag ingen feber men kände mig som om jag vore överkörd av en traktor eller dylikt.
På något sätt känns det som att (om vi nu bortser från sjukdom) det inte finns ork till något. Så snart man gör något mer ovanligt märks det på kroppen. Jag antar att det är för att det varit för mycket under en ganska lång period om vi ser bakåt och är ärliga och då menar jag inte bara nedläggningen av företaget förra året utan några år ännu längre.
En sak är rolig dock och det är att jag börjat se det positiva och också känna både glädje och inspiration till saker och ting och det är väldigt länge sedan det varit så mer än för stunden. DET känns skönt att äntligen åka åt rätt håll för trots att vi båda kämpat ditåt så har det varit väldigt modlöst och tungt. Om man ser det lite i andra ord så känns det som att vi börjat leva igen och det är väl på tiden kanske för tidigare har vi bara överlevt, varken med eller mindre.
En sak jag tycker är väldigt tråkigt är att jag missade Cancergalan i kväll. Kicki, tjejen som for för att träffa Uncle Eddie i USA, var med (beror på vad tv valde att visa av det dom filmade) som frisörska eller peruktrollare (ingen aning vad det heter på riktigt). Kicki´s salong är en av några som hjälper cancerpatienter med just peruker och gör iordning dessa. Det hade varit både roligt och intressant att också kunna få följa hennes hjälpande hand i cancerfrågan.
God natt och sov gott!
