2004 ett svårt år

varvat med glädje, hopp, förtvivlan och katastrof som avslutas ännu svårare.
På det personliga planet har det inneburit oerhört mycket och lång och evig väntan på besked om konsekvenserna av vår valda konkurs. Kunde vi få bo kvar (som faktiskt är det mest primära för oss, ett tak över huvudet, någonstans som är ens eget) var frågan som hängde över oss som blytyngder och ovissheten var total. Det blev bra till slut men vägen dit var ändlös och evig som det kändes. Vi lever visserligen på luft och lite till men vi har vårt hem och för oss är det en förutsättning för alternativet, som vi fick veta var det enda vi kunde räkna med, ett vandrarhem är inget alternativ och att sitta på en stubbe och filosofera är nog trevligt när det är självvalt men inte när det blir ett tvång.
Tessan/Fröken
fick ms och efter den diagnosen har flera andra följt men det går bra för henne trots allt och hon har kämparglöd så det bara stänker om det. Minnet sviktar väldigt ofta för henne men jobba det gör hon och skriver flitigt saker som är viktiga i hennes årskalender. Bromsmedicin i form av spruta en gång i veckan med biverkningar som minskar i negativa effekter men dom minskar sakta. Var allt slutar vad gäller ms och följddiagnoserna vet vi inte ännu men vi hoppas på det bästa. Fortfarande undrar jag vad som varit vad under åren som gått för dagens diagnoser innehåller allt som skett under dom senaste åren och kanske var det orsaken till det vi idag vet.
KA/Hönebjär/bakaxel/knäpprot/Kallemannen
fick månadslön och säkrad anställning till årsskiftet som nu är förlängt hela 2005. Han vet fortfarande inte riktigt vad han skall satsa på och drömmen om att kunna bli pensionär på heltid finns för då kan han välja själv. För visst är det jobb han gör viktigt men ibland undrar han om jobbet egentligen passar honom även om han passar för jobbet. Drömmen om den stora vinsten finns ju och vi vann dryga 80 kronor på veckans lotto men det är långt kvar till miljonerna. Tack och lov så är det gratis att drömma.
Mannfred
och hans artfränder har startat FRIH (Fåglars rätt i hemmet) och han trivs rent allmänt. Det har varit gökträffar som lyft oss alla här hemma inklusive marodören himself såklart för han älskar att få följa med ut och då hjälper han till med selepåsättning.
Vi var rädda att han skulle må väldigt dåligt av att hans bror/polare/kombatant Henning inte längre bodde kvar dom farhågorna är borta. Vi saknar Henning väldigt och löften om återkommande information om hur livet på landet leker med Henning har inte uppfyllts och jag är ofta arg för vi saknar honom även om det inte är möjligt för honom att leva med oss.
Mannfred har heller inte begripit att han liksom inte är som ”normala” caiquar/vitbukisar är på många plan men det gör inget säger hans polare Herr Bert för han är visst en vitbukis trots allt. En lycklig gök och oerhört social kille och då gör det inget att han inte är som alla andra men i vissa lägen hade det varit roligt 🙂
Pälsbollarna, Maja, Martin och Gubben
mår bra även om Martin får tillbaks sitt haltande mellan varven men han har ett svagt skelett/leder som gör detta och det är vila som gäller för hans del och så fisken, den älskade fisken. Maja stackarn hon har ett stort och flygande problem i form av terroristen Mannfred som älskar att retas med henne men hittills har det gått bra. Gubben, ja han har ju sådana problem varje vinter och är så förtvivlad över denna kyla som faktiskt hindrar hans utevistelse. Ävenså i dag för alla har dom husarrest/utegångsförbud med tanke på alla smällare ute.
Sköldisarna Bertil, Lillis och Esmeralda
bor fortfarande i badkaret ochdet går bra, dom trivs och det är större än deras stora akvarium var. Kanske får vi råd att göra något av badkaret men det är okej som det är nu.
Dammråttorna
lever gott här i Kungsängen och kanske särskilt hos oss. Här finns knappast någon risk för utrotning.
Jag/Carina/kär hustru (KA är inte lika ful i mun som jag)
Nu jobbar jag på en idéell organisation februari ut och sedan har jag som mål att gå en utbildning så att mina kunskaper blir validerade för framtiden. 10 år som företagare där jag kan så många program och områden men inget som styrker dessa kunskaper.
Jag är fortfarande oerhört ostruktuerad och väldigt ofta halv och får lite gjort enligt mina egna planer här hemma. Mentalt har nog allt från förra året i maj gjort sitt och tagit på dom krafter som drev vårt företag. Jag har kommit igen men saknar ändå stora delar av den jag brukat vara i pondus och go.
Tillägg 20050101 För mig är undrandet över hur ”min” älskade chimpans, Cheeta, haft det över. Jag fick veta att hon haft ett bra liv tills hon gick bort 1987. Hon fick det optimala liv tillsammans med sin bästa vän Herman som lever än idag och bor på Lowry Park Zoo i Tampa, Florida USA.
Sammantaget har år 2004 ändå varit ett gott år för oss alla. Nya trevliga möten som gett positiv mersmak och framtidsutsikter. Livet går ändå och åren verkar rusa sin kos. Vi har hälsan och vi har varandra – tack och lov för varandra.


Världen utanför vår egen sfär har slagits i spillror mer markant än någonsin förr men som Åsa skrivit så sker katastroferna hela tiden. Ofta väljer vi att inte agera i många fall eller att inte agera tillräckligt. Aids, svält, inbördeskrig, diktatur och maktfullkomlighet gör vår värld en värld i kaos och full med katastrofer. För oss lokalt i Sverige är Tsunamin i Sydostasien ett hårt slag men glöm inte att det är den största katastrofen i mannaminne för hela världen. Våra nordiska medborgare har något att komma hem till men för dom flesta av dom i länderna som drabbats har ingenting, varken tak över huvudet, vatten eller mat.
Ett fridfullt avslut på året, året som gav oss alla lärdom om vad en Tsunami är och plockade fram människans empati. Fira om du kan och vill och tänk en tanke, gör årets slut till ett gott avstamp inför möjligheterna som finns i det obekanta 2005.
Tack för i år och väl mött inför nästa och glöm inte att värna dina nära och kära.

Fredagsfyran v53 -04

Länk till Femman finns via kategorilänken och då på höger sida eller under logon.
Som motvikt till all död och elände kommer årets allra sista Fredagsfyran handla om någonting helt annat än katastrofer.
Tema: Nyårsfirande
1. Vad betyder nyårsfirandet för dig?
Egentligen ingenting och det låter nog konstigt. Eftersom vi inte är med andra (vi har litet umgänge om alls) denna kväll så är det enkväll som alla andra. När jag var yngre var detta en stor kväll med mycket smällare och många skålar, numera skålar vi ofta i te 🙂
2. Vad saknar du i ditt nyårsfirande?
Människor, lite som förr men det är en sanning med modifikation för nu har även önskemål om att det skall vara människor jag trivs med och inte påtvingas med.
3. Vad önskar du dig av det kommande året?
Min första önskan är att konsekvenserna efter Tsunamin begränsas kraftigt så att dom människor som mest behöver hjälpen får den (det inkluderar Burma som vi inget vet något om) och att alla får veta vad som hänt deras anhöriga för dom som måste få veta.
4. Vilken känd person, levande eller historisk, skulle du vilja bjuda in till din nyårsfest?
Tja eftersom jag är som jag är så har jag två alternativ, Jane Godall (chimpansernas förkämpe) och så Joyce Adams, lejonet Elsas ”mamma”.

Slutsiffran på antal döda

spelar ingen roll längre för det är så många så att det går inte att förstå och siffran är totalt osannolik och jag bara skakar på huvudet. Jag undrade lite vad som skall ruska om mig hädanefter eller har jag redan blivit avtrubbad? Kanske lite tidigt att ens tänka så nu, mitt i det kaotiska, men ändå. Idag ser jag rubrikerna men det tar inte tag i mig alls, kanske har jag fått nog nu och mer går inte att ta till sig.
En sak jag tog till mig och kände eufori över var det lilla spädbarnet som hade lagts att sova på en madrass och när det värsta var över hittar föräldrarna spädbarnet gråtande men ff liggande på densamma madrassen som av någon outgrundlig anledning inte varken slagit runt eller gått sönder. Ibland händer det sådant som är oebgripligt. Hela familjen intakt, det är otroligt.
Röda Korset
har skapat en sida för sökandet av människor. Se info nedan för RK´s egen info om sidan. Jag vet att det finns många listor men dom är röriga och säkert väldigt osäkra och RK brukar kunna göra bra saker för att man skall kunna finna igen sina anhöriga.
”Family links” – sajt för efterforskning öppen
Internationella rödakorskommittén (ICRC)har öppnat en särskild sajt för efterforskning. Där kan man registrera sig och namnet på den man söker efter.
Sajten är utarbetad för att hjälpa anhöriga som kommit ifrån varandra ska kunna återfinna varandra. Informationen som samlas på sajten kommer att anslås på offentliga platser eller förmedlas genom radiosändningar.
http://www.icrc.org/home.nsf/home/webfamilylinks

Stäng av!

Jag klarar just nu inte mer för det som är är inte men det är ändå. Det går inte att ta in mer just nu och tv´n är av och skall så förbli. Än så länge vet jag inte att någon jag känner har drabbats och måtte det så förbli men sannolikheten är liten, kanske. Jag är så trasig och känner så starkt att jag vill göra något mer än sitta här och bara känna. Något praktiskt men vad kan jag göra? Vet någon något så skriv för jag vill göra något praktiskt och göra nytta. Jag känner mig så onyttig och faktiskt också ynklig där jag sitter i trygga hemmet och gråter. Jag har ”glömt” att äta och känner nu att något måste i magen innan … men matlusten finns helt enkelt inte att uppbringa.
Fånga ögonblicken
har jag försökt göra en liten stund i morse. Det där med äggblåsorna skulle kollas upp och jag var med i väntrummet och ja blåsor är det. När jag sitter och väntar i väntrummet kommer en tjej och kille så glada och leendena lyser upp och när jag ser vad dom tittar på tänker jag att ja, det finns lycka mitt i denna kaos och det dom kikade på var ultraljudsbilder på det kommande underverket.
Mannfred och jag
skall ta oss en macka eller något åt det hållet och sedan skall jag sätta mig med min bok och försöka fokusera på den. Veckans planer har sopats bort och är i sak helt oväsentliga.
Det makabra är att vi som inte är där ser allt och hör den ena berättelsen efter den andra och det blir bara mer och mer ogreppbart, det växer det som är en omöjlighet är faktiskt en realitet. Vi tar in allt som syns och hörs och det är omänskligt med all denna sorg, smärta, kaos och död.
I en av tidningarna stod det att läsa (jag trodde jag läste fel) att turister ligger och solar på stranden och en del badar i samma vatten som det flyter lik. Kan det vara möjligt? Är det så för att dessa turister är chockade eller? För mig är det helt obegripligt men jag är inte där så jag kan omöjligt förstå hur mycket jag än vill.

Detta är för mycket!

Det går inte att begripa och hela mitt inre skriker nej för sådant ser man på film och då är alla skådespelare levande när filmen är slut oavsett hur många som dött i filmen. Hela dagen i går satt jag och hoppade mellan tidningarnas sidor och jag sitter och gör detsamma nu. Hela natten har gått åt att se det som sker framför mig fast då i sömnen och det känns inte som jag sovit.
Jag tänker på hur det här påverkar mig och jag är varken på plats eller har någon jag känner (vad jag vet om) mitt i den totala katastrofen. Så förvirrad var jag i morse att jag satte på kaffet men aldrig sköt in filtertratten så allt kaffe ligger på golvet. När dödsiffrorna stod på över 10,000 var det siffror som var för mycket och nu är dessa siffror bara ett minne blott för vad det blir i slutänden går idag inte ens att tänka sig.
Nu kommer alla överlevnadsskildringar och en del går bara inte att ta in och jag orkar inte ens läsa utan läser/skummar rubrikerna och tänker men låta bli att klicka F5 kan jag inte, det går bara inte. Det jag tänker mest på är alla dom som inte syns i tv eller i tidningarna och som inte har ett land som kan ta hem dom för dom som drabbats hårdast är inga turister utan befolkningen som på en del platser inte har någonting kvar, inte ens vatten som är drickbart, ingen stans att bo för det som fanns finns inte längre, inte ens landbiten.
Helt obegripligt och helt ogreppbart och samtidigt undrar jag vilken regissör som redan betstämt sig att att göra film för verkligheten har defintivt överträffat dikten, på alla plan och säkert också dom lyckliga återseendena där man trott sig ha ingen kvar.
Jag undrar när vi kommer att få veta hur många som faktiskt dött av tsunamin och av dom konsekvenser som är redan med allehanda sjukdomar. För många som överlevde katastrofen kommer följdsjukdomarna att vara ödesdigra. Vi behöver bara vrida på kranen så är vårt vatten drickbart men så är det inte för dessa människor i dom fattigaste delarna i Sydostasien.
Tänk att jag längtat till vackra sandstränder och himmelska bungalows så nära stranden som bara möjlighet och i går tänkte jag att nej jag längtar inte efter det längre. Jag tror aldrig att jag skulle kunna njuta av en sådan semestervistelse som det känns idag.
Jag har också reagerat på hur resebyråerna vägrar människor att boka av när människorna är rädda. Jo man får boka av men får då inga pengar åter om det inte gäller exakt dom orter som tillfälligt anses riskfyllda. I sammanhanget är pengar mer en fis i havet men inte ändå. Syniskt anser jag men min röst är så liten så den märks inte. När väl värsta chocken har lagt sig och önskan att börja resa igen så har nog en del researrangörer mist mycket av sin egen godwill trots att dom bara följer UD´s rekommendationer.
Jag måste torka upp kaffet trots allt även om den är så bagatellartad att det är skrattretande. Hur många kommer detta att sluta med, hur många döda?