Detta är för mycket!

Det går inte att begripa och hela mitt inre skriker nej för sådant ser man på film och då är alla skådespelare levande när filmen är slut oavsett hur många som dött i filmen. Hela dagen i går satt jag och hoppade mellan tidningarnas sidor och jag sitter och gör detsamma nu. Hela natten har gått åt att se det som sker framför mig fast då i sömnen och det känns inte som jag sovit.
Jag tänker på hur det här påverkar mig och jag är varken på plats eller har någon jag känner (vad jag vet om) mitt i den totala katastrofen. Så förvirrad var jag i morse att jag satte på kaffet men aldrig sköt in filtertratten så allt kaffe ligger på golvet. När dödsiffrorna stod på över 10,000 var det siffror som var för mycket och nu är dessa siffror bara ett minne blott för vad det blir i slutänden går idag inte ens att tänka sig.
Nu kommer alla överlevnadsskildringar och en del går bara inte att ta in och jag orkar inte ens läsa utan läser/skummar rubrikerna och tänker men låta bli att klicka F5 kan jag inte, det går bara inte. Det jag tänker mest på är alla dom som inte syns i tv eller i tidningarna och som inte har ett land som kan ta hem dom för dom som drabbats hårdast är inga turister utan befolkningen som på en del platser inte har någonting kvar, inte ens vatten som är drickbart, ingen stans att bo för det som fanns finns inte längre, inte ens landbiten.
Helt obegripligt och helt ogreppbart och samtidigt undrar jag vilken regissör som redan betstämt sig att att göra film för verkligheten har defintivt överträffat dikten, på alla plan och säkert också dom lyckliga återseendena där man trott sig ha ingen kvar.
Jag undrar när vi kommer att få veta hur många som faktiskt dött av tsunamin och av dom konsekvenser som är redan med allehanda sjukdomar. För många som överlevde katastrofen kommer följdsjukdomarna att vara ödesdigra. Vi behöver bara vrida på kranen så är vårt vatten drickbart men så är det inte för dessa människor i dom fattigaste delarna i Sydostasien.
Tänk att jag längtat till vackra sandstränder och himmelska bungalows så nära stranden som bara möjlighet och i går tänkte jag att nej jag längtar inte efter det längre. Jag tror aldrig att jag skulle kunna njuta av en sådan semestervistelse som det känns idag.
Jag har också reagerat på hur resebyråerna vägrar människor att boka av när människorna är rädda. Jo man får boka av men får då inga pengar åter om det inte gäller exakt dom orter som tillfälligt anses riskfyllda. I sammanhanget är pengar mer en fis i havet men inte ändå. Syniskt anser jag men min röst är så liten så den märks inte. När väl värsta chocken har lagt sig och önskan att börja resa igen så har nog en del researrangörer mist mycket av sin egen godwill trots att dom bara följer UD´s rekommendationer.
Jag måste torka upp kaffet trots allt även om den är så bagatellartad att det är skrattretande. Hur många kommer detta att sluta med, hur många döda?