Jobbet väntar

och det känns skönt men det får vänta lite till för jag skall först undersöka min hals som börjat igen även om det är lite lindrigare i dag. Allmäntillståndet är inte det bästa precis och nacken är stel och öm. Mina mandlar är inte kvar sedan många år så det är på sätt och vis skönt. Hoppas det är infektion så att penicillin tar bort det annars vete fasen för det är tredje gången sedan i november med halsen.
Jag såg fram emot
att komma iväg till jobbet i dag eftersom jag behöver struktur för det som har skett och konsekvenserna därav har gjort mig totalt handlingsförlamad på alla plan. På hela veckan har ingenting normalt fungerat här hemma även om KA gjort sina tappra och i förrgår och i går lagades det mat för första gången under den här tiden. Hela mitt jag har försvunnit och detta har tagit mig hårt trots att jag är förskonad så långt jag vet och tills nu borde jag väl veta annat om så vore.
En lustig sak
om mig själv är att jag även blivit arg för att folk skrattat, skrivit om vardagliga trevliga saker och annat som i mina känts som oväsentligheter. Grejen är att dessa saker inte alls varit oväsentligheter och det har jag vetat men jag har inte kunnat se bortom det hemska. Tänk vilken tur att jag under denna kaotiska vecka inte umgåtts med folk ändå. Jag störde mig till och med på att nyhetsankarna log för hur fasen kunde dom le. Visst log dom men dom var oerhört allvarstyngda och i leendena såg dom så sorgsna ut. Jag hade nog behövt andra människor ändå för att kanske också få fram något positivt mitt i allt det kaotiska för skratt förlöser hur märkligt det än är.
Jag brukar normalt
reagera starkt när det händer och sker hemska saker men detta har blivit över allt annat. I normala fall reagerar jag också handlingskraftigt men denna gång fanns där inget jag kände jag kunde göra av mig själv och antagligen drogs jag, som många andra, ner i det hemska. En viktig sak i sammanhanget av katastrofen och det är att enligt FN (tappat bort artikeln) så är det som sker i Afrika som flera tsunamis varje år (både i dödstal, hemlösa och pengabehov) och vi reagerar inte ens i närheten av hur vi i Europa reagerat denna gång. Jag vet, det beror till stor del på att så många kan relatera till det skedda på ett helt annat plan än till utsvultna magra barn som bland annat dör i aids, av svält eller slaktas av innbördeskrig. Synisk, nej men krass och är ändå så tacksam att vi, medmänniskor, reagerat så kraftigt. Det som inte kommer att gå åt i katastrofen i Asien kanske kan gå till resten av den behövande världen.
Nu sitter jag här påklädd
(jag var på väg till jobbet) och väntar på att komma iväg till VC för provtagning och läkarbesök och känner mig lite full av energi trots att jag kom i säng väldigt sent även om tanken var tidigt sänggående. Jag kom i alla fall i säng tidigare än jag gjort under hela denna vecka men dryga 5 timmars sömn är kanske inte tillräckligt.
Tvätten skall vikas och en maskin hängas så jag har att göra en stund och kanske får blommorna lite vatten för dom är väldigt törstiga såg jag. Livet går vidare på något sätt men jag undrar hur alla som nu kommer hem med eller utan alla anhöriga kommer att klara detta. För dom som mist sina barn finns det bra föreningar (FEBE) där man kan få stöd och lots i vardagen men resten av alla drabbade då. Tänker på mannen från Gotland som hittat två av sin familj och nu letar efter det sista barnet för att kunna kremera. Förstår inte riktigt hur men kraften att åstadkomma detta måste ta slut när det är över och hur går det då för honom.
Lågstående varelser
finns det gott om i vår värld men så lågstående trodde jag väl inte om oss ändå fast jag vet bättre. Inbrott och skövling av redan drabbades hem, stöld av insamlade pengar från en kyrka. Visst är moralen låg men någonstans trodde jag ändå att det fanns något i oss som liksom sa stopp.