Jodå, jag har cykeltränat – liiite

[Lystnar på: Little Red Corvette – Prince – (04:57)]


och mer blir det i morgon har det bestämts och då blir det en längre runda än idag som bara var på ynka några kilometer. Det var både lite uppför och lite nedför och så plant. Jag tröck fel på cykeldatorn så hur jag långt jag egentligen kom vet jag som sagt inte. Ingen mjölksyra i benen, inga onda knän men jag känner av det i armarna och det begriper jag inte för inte sjutton cyklade jag med armarna utan dom användes bara till att hålla i styret. Jag har insett att det inte är särskilt praktiskt att cykla Tjejtrampet med en vanlig damcykel även om den är av modell nyare (helt oanvänd i två år, då vi köpte den för lönen vi fick av konkursförvaltaren, förutom ett par rundor den sommaren).
I morgon skall jag ta på mig mina knäskydd så att jag grejar det utan att ge upp i förtid. Det skall bli lite kul. Cyklar vi till Bro fram och åter så är det drygt 7,5 kilometer gånger två. Jag gissar att jag är helt slut efter en sådan tripp men jag måste greja det annars grejar jag inte loppet på söndag.
En liten eloge mindre onda ögat måste jag ge mig själv, kläderna som legat ouppackade sedan vi for på kryssningen till Åbo i mars har jag äntligen vikt in och lagt där dom skall ligga. KA tittade storögt på mig och undrade vad som felades och för att göra ännu mer av det hela så tvättade jag både i går idag och har också faktiskt hängt tvätten. Skämt åsido men ändå inte för det har varit segare än f*n själv och jag har inte sett velat se den fina högen som ville in i garderoberna och på rätt plats.
Dags att nana, natten är sen ändå så till another time and another text, bye bye!
P.S Låtarna som syns högst upp kommer automatiskt när jag spelar musik i Windows Media Player via en funktion i w.bloggar, kul tycker jag åtminstone. D.S

Barn i misshandelsfamiljer

[Lystnar på: Strength of a woman – Shaggy – Homegrown-ADVANCE (04:02)]

Kan vara både ren psykisk fysisk misshandel men ofta är det en blandning av båda. Finns där barn så kostar det barnen otroligt mycket av rädslor och otrygghet även om dom inte är dom som misshandlas. Där man växer upp borde man ha rätten att vara trygg och orädd. Kostnaden för dessa barn är inte räkningsbart i pengar även om det i många fall är pengakostnader under uppväxten med tanke på dom ofta höga sociala kostnaderna som många av dom skadade barnen kostar i rena pengar och vad den totala emotionella kostnaden vet man inte förrän när det är dags att lägga benen i graven om ens då.

Kostnaden är hög oavsett vilka samhälleliga effekter det får eller inte får. Det skall inte kosta ett barn att växa upp och absolut inte i ett socialt och väl utvecklat i-land. Det där med välutvecklat har jag länge undrat med tanke på hur vi gör med dom apatiska barnen, dom sexuella slavar som kidnappats/först bort mot sin vilja och hamnat här, människor med ”fel” sexuell läggning som ändå skickas till sitt ursprungsland med döden som garanterat öde och övriga behövande som utvisas till något ingen vet.

Det lustiga med våra fördomar är att många tror att i dom s.k. fina hemmen i dom s.k. bättre områdena och där man umgås med det s.k. finare folket, där är allt så bra. Ofta är det snarare tvärtom för inom hemmets fyra väggar sker mångt och mycket som absolut aldrig kommer upp till ytan. Flera s.k. societetshem har en ganska total patriarkal struktur och ofta med en diktator som styr med tyrannens fana högt.

Jo, misshandel i hemmet. Denna artikel visar inte på problemet i sig men den visar ändå på ett dilemma och något oerhört svårt, dvs att barn skall vittna mot den misshandlande föräldern. Det problemet är alltid svårt oavsett om det gäller misshandel i hemmet eller andra saker som möter barnet. Jag vet för ett antal år sedan när ett större barn hade kommit loss och brodern skulle hjälpas loss, vilket moraliskt och mentalt så oerhört tungt dilemma och kaos för en yngre kille så det gick inte. Jo i första skedet gick det och LVU trädde in direkt men sedan blev det som så att pojken kom åter i samma sorgliga röra och smet eftersom det att stå inför andra och riktigt lämna ut sin förälder, den som var den enda tryggheten mitt i det otrygga oavsett hur bra/dåligt det än var, gick inte och med motpartsadvokater som vränger ut och in på saker står sig Socialen ganska slätt. (Det är märkligt detta med Socialen att i riktigt krisiga fall görs alltför ofta inte många saker men där saker och ting absolut inte behöver åtgärdas ingrips det och fråntas barn/sätts in åtgärder. )

Det är inte många som verkligen förstår dom emotionella/sociala/psykiska kostnader det är för barn att växa upp i hem där våld förekommer oavsett våldsform. Jag har själv vuxit upp i ett sådant hem där både mamma och vi barn utsattes för både psykisk och fysisk misshandel men mest psykisk. För mig tog det oerhört många år att bli mentalt fri, faktiskt hela 35 år. Jag var rädd tills jag var 28 år och det är illa nog. Kanske var det för att jag var/är äldst eller den som faktiskt gjorde det jag förmådde för att ta ställning mot våldet och för mamma och oss, den som försökte säga sin mening på dom sätt jag kunde och vågade, vem vet men jag gjorde det jag kunde och det kostade. Fortfarande finns det många saker som ligger mig i fatet pga. uppväxten men dom sakerna är mer eller mindre inte där till vardags utan det är enbart i särskilda situationer som det dyker upp till ytan och gör sig påmind. Människors attityder är för mig en viktig sak så jag drar mig hellre ur relationer när jag känner att saker och ting är mindre rätt och där likheter finns som sitter som hjärnspöken.

Hade det då blivit fråga om vittnesmål som i fallet i artikeln hade jag utan att tveka vittnat som jag kände då (och även idag) som 15 åring när det var mer påtagligt eftersom vi då hade kommit till Sverige och snabbt insåg att så skulle inte barn eller mammor (i det här fallet) ha det utan här i Sverige skulle barn ha det bra och här hade man rättigheter. En liten men ändå viktig sak är att som det verkar i artikeln har det aldrig varit men det har varit illa nog på alla plan. I afrika visste vi inte riktigt någonting om våra rättigheter och så pratades det inte om sådant i vårt umgänge och i ärlighetens namn så är det stor skillnad på en 13-14 åring på 70-talet och en 13-14 åring i dag. Jag undrar ibland om jag hade gjort allvar av det jag skämtade om som egentligen inte var skämt men en 15 årings hat blandat med längtan, förtvivlan och rädsla.

En sak är säker och det är att mammas roll i det hela gjorde att vi barn ändå blev ganska okej vuxna men det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Jag tänker ibland i familjer där det inte funnits något skydd för barnen, där barnen varit dom utsatta och där ingen tagit dom i försvar med dom medel som funnits att tillgå. Fler och fler sådan fall har under dom senaste åren fått massmedial uppmärksamhet och det är så att man inte tror det är sant och där även mammorna varit dom onda. Jag har alltid velat tro att mammor är dom snällare sorterna men jag vet ju att så inte är fallet men det har suttit långt inne trots allt att faktiskt ens kunna begripa att en människa som burit något inom sig under dom 9 månaderna sedan med berått mod kan göra som det har gjorts och även görs där ute i vår s.k. välutvecklade värld.

Continue reading

Fredagsfyran v20 -05 – Fotografering

[Lystnar på: Shakin’ All Over – Swinging Blue Jeans – (02:21)]

Tema: Fotografering
1. Vad innehåller ett lyckat fotografi?
Som amatörfotograf visar det vad jag vill ska visas och jag har inga andra krav än så.
2. Vilken utrustning behöver man för att fotografera “på riktigt”?
Idag räcker det men en systemdigitalkamera som visserligen kostar skjortan men om det med riktig innebär systemkamerans funktioner så är en kombination som jag ser det bäst.
3. Fotograferar du någonting själv?
Inte längre och jag förstår inte varför jag inte har lust för förr fotade jag allt och lite till och älskade det.
4. Var hittar man inspiration till att komma igång och fotografera själv?
Ja det undrar jag också för jag vill ha den åter.

Övervikt, bemötande och fördomar

Under årens lopp har det uppmärksammats om attityder mot överviktiga/feta som generellt sett går ut på att dom är lata och dumma och skulle dom råka vara sjuka så är det fetmans/överviktens fel och absolut inget att ta på allvar mer än att motionera och eller att äta mindre och varför inte helt sonika ta kontakt med Viktväktarna.
Aftonbladet har i dag en (av flera artiklar om överviktiga) artikel om Maria som särbehandlas hos doktorn och möts av attityden att just fetman är hennes sjuka och inget annat. Visst får hon, som andra, berättade vad som felas och så kommer det där med fetman upp.
Just det där vet jag så väl vad gäller fröken och då när hon åkte in akut (KS) för hennes konstiga symptom med bomull i huvudet, skakningar i kroppen, svårigheter att gå och domningar i hela högra sidan av kroppen. Hon bemöttes med att hon är ju överviktig så det måste vara därför. Det djävliga i kråksången var att det veckan efter (2:a akutbesöket) togs lite på ett helt annat sätt (en engagerad läkare) och då gjordes både magnetröntgen, testades med värme och kyla samt skrevs in på neurologen för både lumbal punktion samt djupare undersökning av neurlog.
Slutresultatet har vi alla för frökens del, hon har MS som går i skov. Nu ett år senare har hon mycket rester av det skovet och sannolikheten är att dom kommer att bestå för ofta när rester är kvar efter ca 1 år så stannar dom kvar. Det betyder att frökens försök till hjälp redan för snart 5 år sedan då det sades vara B12 brist inte togs på allvar och orsaken till det vet vi inte men säkerligen hade det med läkarens attityd redan då. Inga undersökningar gjordes och ett enkelt blodprov hade visat att där inte fanns varken B12 eller Folsyra var bristvara hos fröken och att djupare undersökning var av vikt.
Många kunniga får inte heller jobb på grund av det ofta vid anställningsintervjuer ses på som dålig arbetskraft. Jag kan förstå företag som räds eventuella kostnader pga eventuella sjukdomar och eller förslitningsskador som beror på övervikten men samtidigt så kan rätt man på rätt plats vara värt så mycket mer. I dag är det än mer problematiskt att få arbete rent generellt och ännur som överviktig för att nu räds företagen dessutom dom ökade kostnaderna som dom drabbas av vid sjukdomar och långtidssjukskrivningar. En hel del måste ha med fördomar om att feta är lata och dumma och därför platsar dom inte hos oss kan jag tänka. En annan an av artiklarna speglar Reiner får inte jobben trots han kompetenser som tagit honom till anställningsintervjuer.

Så var 17:e mai slut

norge.bmp
utan vare sig norsk flagga, 17:e mai tåg eller kuligheter på Skansen. Någon gång skall jag väl komma dit också men gärna med min familj.
Sverige bevakar firandet och det är roligt eftersom jag kan hänga med på ett annat sätt för jag är väldigt norsk trots att jag bor här. Några artiklar för den som råkat missa begivenheten och kanske är intresserad ändå. Expressen, SVD, DN och Aftonbladet. Jag ids inte leta reda på dom andra länkarna för jag sparade dom ju inte innan.
Rätt kul ändå för i dag har vi varit förlovade i 12 år, 1 år mer än som gifta. Det roliga var att vi var i Oslo då hos föräldrarna innan dom skildes och jag bröt kontakten med faderen. Nog blir det någon fler gång till Oslo 17:e mai men då kanske vi kan vara i Oslo och bo på något bra och billigt ställe om inte annat finns ju tält även om allemansrätten inte riktigt finns i Norge.
IDAHO – den internationella dagen mot homofobi
homofobi.gif
Sorgligt att detta skall behöva manifesteras år 2005 med alla kunskaper vi har och dom möjligheter vi har/har haft att möta det som är utan att döma ut andra för vem dom älskar/vill vara med eller står för.
Natti och sov gott!