Jodå, jag har cykeltränat – liiite

[Lystnar på: Little Red Corvette – Prince – (04:57)]


och mer blir det i morgon har det bestämts och då blir det en längre runda än idag som bara var på ynka några kilometer. Det var både lite uppför och lite nedför och så plant. Jag tröck fel på cykeldatorn så hur jag långt jag egentligen kom vet jag som sagt inte. Ingen mjölksyra i benen, inga onda knän men jag känner av det i armarna och det begriper jag inte för inte sjutton cyklade jag med armarna utan dom användes bara till att hålla i styret. Jag har insett att det inte är särskilt praktiskt att cykla Tjejtrampet med en vanlig damcykel även om den är av modell nyare (helt oanvänd i två år, då vi köpte den för lönen vi fick av konkursförvaltaren, förutom ett par rundor den sommaren).
I morgon skall jag ta på mig mina knäskydd så att jag grejar det utan att ge upp i förtid. Det skall bli lite kul. Cyklar vi till Bro fram och åter så är det drygt 7,5 kilometer gånger två. Jag gissar att jag är helt slut efter en sådan tripp men jag måste greja det annars grejar jag inte loppet på söndag.
En liten eloge mindre onda ögat måste jag ge mig själv, kläderna som legat ouppackade sedan vi for på kryssningen till Åbo i mars har jag äntligen vikt in och lagt där dom skall ligga. KA tittade storögt på mig och undrade vad som felades och för att göra ännu mer av det hela så tvättade jag både i går idag och har också faktiskt hängt tvätten. Skämt åsido men ändå inte för det har varit segare än f*n själv och jag har inte sett velat se den fina högen som ville in i garderoberna och på rätt plats.
Dags att nana, natten är sen ändå så till another time and another text, bye bye!
P.S Låtarna som syns högst upp kommer automatiskt när jag spelar musik i Windows Media Player via en funktion i w.bloggar, kul tycker jag åtminstone. D.S

Barn i misshandelsfamiljer

[Lystnar på: Strength of a woman – Shaggy – Homegrown-ADVANCE (04:02)]

Kan vara både ren psykisk fysisk misshandel men ofta är det en blandning av båda. Finns där barn så kostar det barnen otroligt mycket av rädslor och otrygghet även om dom inte är dom som misshandlas. Där man växer upp borde man ha rätten att vara trygg och orädd. Kostnaden för dessa barn är inte räkningsbart i pengar även om det i många fall är pengakostnader under uppväxten med tanke på dom ofta höga sociala kostnaderna som många av dom skadade barnen kostar i rena pengar och vad den totala emotionella kostnaden vet man inte förrän när det är dags att lägga benen i graven om ens då.

Kostnaden är hög oavsett vilka samhälleliga effekter det får eller inte får. Det skall inte kosta ett barn att växa upp och absolut inte i ett socialt och väl utvecklat i-land. Det där med välutvecklat har jag länge undrat med tanke på hur vi gör med dom apatiska barnen, dom sexuella slavar som kidnappats/först bort mot sin vilja och hamnat här, människor med ”fel” sexuell läggning som ändå skickas till sitt ursprungsland med döden som garanterat öde och övriga behövande som utvisas till något ingen vet.

Det lustiga med våra fördomar är att många tror att i dom s.k. fina hemmen i dom s.k. bättre områdena och där man umgås med det s.k. finare folket, där är allt så bra. Ofta är det snarare tvärtom för inom hemmets fyra väggar sker mångt och mycket som absolut aldrig kommer upp till ytan. Flera s.k. societetshem har en ganska total patriarkal struktur och ofta med en diktator som styr med tyrannens fana högt.

Jo, misshandel i hemmet. Denna artikel visar inte på problemet i sig men den visar ändå på ett dilemma och något oerhört svårt, dvs att barn skall vittna mot den misshandlande föräldern. Det problemet är alltid svårt oavsett om det gäller misshandel i hemmet eller andra saker som möter barnet. Jag vet för ett antal år sedan när ett större barn hade kommit loss och brodern skulle hjälpas loss, vilket moraliskt och mentalt så oerhört tungt dilemma och kaos för en yngre kille så det gick inte. Jo i första skedet gick det och LVU trädde in direkt men sedan blev det som så att pojken kom åter i samma sorgliga röra och smet eftersom det att stå inför andra och riktigt lämna ut sin förälder, den som var den enda tryggheten mitt i det otrygga oavsett hur bra/dåligt det än var, gick inte och med motpartsadvokater som vränger ut och in på saker står sig Socialen ganska slätt. (Det är märkligt detta med Socialen att i riktigt krisiga fall görs alltför ofta inte många saker men där saker och ting absolut inte behöver åtgärdas ingrips det och fråntas barn/sätts in åtgärder. )

Det är inte många som verkligen förstår dom emotionella/sociala/psykiska kostnader det är för barn att växa upp i hem där våld förekommer oavsett våldsform. Jag har själv vuxit upp i ett sådant hem där både mamma och vi barn utsattes för både psykisk och fysisk misshandel men mest psykisk. För mig tog det oerhört många år att bli mentalt fri, faktiskt hela 35 år. Jag var rädd tills jag var 28 år och det är illa nog. Kanske var det för att jag var/är äldst eller den som faktiskt gjorde det jag förmådde för att ta ställning mot våldet och för mamma och oss, den som försökte säga sin mening på dom sätt jag kunde och vågade, vem vet men jag gjorde det jag kunde och det kostade. Fortfarande finns det många saker som ligger mig i fatet pga. uppväxten men dom sakerna är mer eller mindre inte där till vardags utan det är enbart i särskilda situationer som det dyker upp till ytan och gör sig påmind. Människors attityder är för mig en viktig sak så jag drar mig hellre ur relationer när jag känner att saker och ting är mindre rätt och där likheter finns som sitter som hjärnspöken.

Hade det då blivit fråga om vittnesmål som i fallet i artikeln hade jag utan att tveka vittnat som jag kände då (och även idag) som 15 åring när det var mer påtagligt eftersom vi då hade kommit till Sverige och snabbt insåg att så skulle inte barn eller mammor (i det här fallet) ha det utan här i Sverige skulle barn ha det bra och här hade man rättigheter. En liten men ändå viktig sak är att som det verkar i artikeln har det aldrig varit men det har varit illa nog på alla plan. I afrika visste vi inte riktigt någonting om våra rättigheter och så pratades det inte om sådant i vårt umgänge och i ärlighetens namn så är det stor skillnad på en 13-14 åring på 70-talet och en 13-14 åring i dag. Jag undrar ibland om jag hade gjort allvar av det jag skämtade om som egentligen inte var skämt men en 15 årings hat blandat med längtan, förtvivlan och rädsla.

En sak är säker och det är att mammas roll i det hela gjorde att vi barn ändå blev ganska okej vuxna men det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Jag tänker ibland i familjer där det inte funnits något skydd för barnen, där barnen varit dom utsatta och där ingen tagit dom i försvar med dom medel som funnits att tillgå. Fler och fler sådan fall har under dom senaste åren fått massmedial uppmärksamhet och det är så att man inte tror det är sant och där även mammorna varit dom onda. Jag har alltid velat tro att mammor är dom snällare sorterna men jag vet ju att så inte är fallet men det har suttit långt inne trots allt att faktiskt ens kunna begripa att en människa som burit något inom sig under dom 9 månaderna sedan med berått mod kan göra som det har gjorts och även görs där ute i vår s.k. välutvecklade värld.

Fortsätt läsa ”Barn i misshandelsfamiljer”

Fredagsfyran v20 -05 – Fotografering

[Lystnar på: Shakin’ All Over – Swinging Blue Jeans – (02:21)]

Tema: Fotografering
1. Vad innehåller ett lyckat fotografi?
Som amatörfotograf visar det vad jag vill ska visas och jag har inga andra krav än så.
2. Vilken utrustning behöver man för att fotografera “på riktigt”?
Idag räcker det men en systemdigitalkamera som visserligen kostar skjortan men om det med riktig innebär systemkamerans funktioner så är en kombination som jag ser det bäst.
3. Fotograferar du någonting själv?
Inte längre och jag förstår inte varför jag inte har lust för förr fotade jag allt och lite till och älskade det.
4. Var hittar man inspiration till att komma igång och fotografera själv?
Ja det undrar jag också för jag vill ha den åter.

Övervikt, bemötande och fördomar

Under årens lopp har det uppmärksammats om attityder mot överviktiga/feta som generellt sett går ut på att dom är lata och dumma och skulle dom råka vara sjuka så är det fetmans/överviktens fel och absolut inget att ta på allvar mer än att motionera och eller att äta mindre och varför inte helt sonika ta kontakt med Viktväktarna.
Aftonbladet har i dag en (av flera artiklar om överviktiga) artikel om Maria som särbehandlas hos doktorn och möts av attityden att just fetman är hennes sjuka och inget annat. Visst får hon, som andra, berättade vad som felas och så kommer det där med fetman upp.
Just det där vet jag så väl vad gäller fröken och då när hon åkte in akut (KS) för hennes konstiga symptom med bomull i huvudet, skakningar i kroppen, svårigheter att gå och domningar i hela högra sidan av kroppen. Hon bemöttes med att hon är ju överviktig så det måste vara därför. Det djävliga i kråksången var att det veckan efter (2:a akutbesöket) togs lite på ett helt annat sätt (en engagerad läkare) och då gjordes både magnetröntgen, testades med värme och kyla samt skrevs in på neurologen för både lumbal punktion samt djupare undersökning av neurlog.
Slutresultatet har vi alla för frökens del, hon har MS som går i skov. Nu ett år senare har hon mycket rester av det skovet och sannolikheten är att dom kommer att bestå för ofta när rester är kvar efter ca 1 år så stannar dom kvar. Det betyder att frökens försök till hjälp redan för snart 5 år sedan då det sades vara B12 brist inte togs på allvar och orsaken till det vet vi inte men säkerligen hade det med läkarens attityd redan då. Inga undersökningar gjordes och ett enkelt blodprov hade visat att där inte fanns varken B12 eller Folsyra var bristvara hos fröken och att djupare undersökning var av vikt.
Många kunniga får inte heller jobb på grund av det ofta vid anställningsintervjuer ses på som dålig arbetskraft. Jag kan förstå företag som räds eventuella kostnader pga eventuella sjukdomar och eller förslitningsskador som beror på övervikten men samtidigt så kan rätt man på rätt plats vara värt så mycket mer. I dag är det än mer problematiskt att få arbete rent generellt och ännur som överviktig för att nu räds företagen dessutom dom ökade kostnaderna som dom drabbas av vid sjukdomar och långtidssjukskrivningar. En hel del måste ha med fördomar om att feta är lata och dumma och därför platsar dom inte hos oss kan jag tänka. En annan an av artiklarna speglar Reiner får inte jobben trots han kompetenser som tagit honom till anställningsintervjuer.

Så var 17:e mai slut

norge.bmp
utan vare sig norsk flagga, 17:e mai tåg eller kuligheter på Skansen. Någon gång skall jag väl komma dit också men gärna med min familj.
Sverige bevakar firandet och det är roligt eftersom jag kan hänga med på ett annat sätt för jag är väldigt norsk trots att jag bor här. Några artiklar för den som råkat missa begivenheten och kanske är intresserad ändå. Expressen, SVD, DN och Aftonbladet. Jag ids inte leta reda på dom andra länkarna för jag sparade dom ju inte innan.
Rätt kul ändå för i dag har vi varit förlovade i 12 år, 1 år mer än som gifta. Det roliga var att vi var i Oslo då hos föräldrarna innan dom skildes och jag bröt kontakten med faderen. Nog blir det någon fler gång till Oslo 17:e mai men då kanske vi kan vara i Oslo och bo på något bra och billigt ställe om inte annat finns ju tält även om allemansrätten inte riktigt finns i Norge.
IDAHO – den internationella dagen mot homofobi
homofobi.gif
Sorgligt att detta skall behöva manifesteras år 2005 med alla kunskaper vi har och dom möjligheter vi har/har haft att möta det som är utan att döma ut andra för vem dom älskar/vill vara med eller står för.
Natti och sov gott!

Hallen ser riktigt fin ut!

Trots att vi inte gjort annat (vi och vi, KA) än att demontera det gamla och sätta ihop och montera upp dom nya hatthyllorna och ställt dit dom två nya skoställen/sittbänkarna. KA tyckte att vi kunde borra och prova oss fram innan vi målar tak, väggar osv så att det är färdigt och under tiden ser det riktigt fint ut. Han är verkligen flitig min man. I morgon är det 17:e mai och då förlovade vi oss för 12 år sedan.
Vi inhandlade lite tillbehör till hallen i går men glömde spegeln så den åkte vi och hämtade i dag. Det kommer att bli riktigt snyggt när det är färdigt. Då kan vi säga att vi har faktiskt fint i både sovrummet och hallen istället för bara sovrummet. Med fint menar jag fräscht, helt och relativt nytt (som inte stenålders)
När vi ändå var på IKEA Barkarby gick vi in på cykelaffären och inhandlade knästöd åt mig. Jag provade funktionen i butiken och det blir nog bättre än bra, jag behöver knappt skjuta fram benet själv det liksom rätar ut sig automatiskt liksom så. Dom hade en cykeldator för 59:- som jag köpte med mig så kan jag se hur långt jag grejar att cykla innan det är dags för slutprovet den 29:e. På morsdag av alla dagar, det blir en fin present det, rumpblåsor och hjärtinfarkt 🙂 Hejarklacken är ju med och tur är väl ändå att fröken är ledig den helgen så hon kan få sig många skratt på köpet.
Ett stort grattis till Åsa på ynglingadagen
(Dags att ge sig om nu bara webhotellet vill stå mig bi. Funkar det så blir det 3 skriverier som skickas upp idag även om dom skrivits innan det syns.)

Femman v.20 2005

1. Blunda en kort stund och lyssna, vad hör du?
Min käre makes stön och stånk och det behöver jag inte blunda för att höra 🙂 Jag hör också Mannfreds förnöjda kuttrande där han flugit in i buren för att inta en till hörandes god måltid av rutten frukt och andra goda rester
2. Blunda, vrid huvudet fram och tillbaka, öppna ögonen på måfå vad ser du?
Del av väggen och köksfönstret och utanför att det mulnar på riktigt ordentligt.
3. Blunda, sträck ut din hand tills du vidrör något, vad kanner du?
Ena garderoben i sovrummet
4. Ta ett par andetag, vad luktar det där du är just nu?
Jag känner tillstymmelsen till trädoft från garderoben men kanske är det önsketänkande
5. Känn efter, känner du någon smak och i så fall vilken?
Kaffesmak, jag har nyss hällt i mig lite

Ingen åkte in i kägelbanan :)

och kanske är orsaken till det att vi inte bowlade eftersom herr Jörgen bidde sjuk. KA satte igång med ihopmontering av (ja, så illa är det för vår del) två stycken hallmöbler som stått i kartong ända sedan förra året, närmare bestämt sommaren 🙂 Nu måste vi bara ta ner dom sakerna innan vi kan måla och lite till av färgen vi köpte vid samma tid förra året. Detta gjorde att vi kom iväg aningen senare än planerat för att åtminstone få till en FRIH-träff med både gökar och päron utan bowling.
Vi stannade till på vägen och införskaffade lite lätt föda bestående av grillad kyckling, spjäll, dallassallad och mimosasallad och lite läsk. Det uschliga hade vi redan i bilen och det var i första hand meducinen till sjuklingen (whiskey, tillbehören till tänkte vi ta från sjuklingen själv, som socker, citron och hett vatten) och så min ena flaska Sambuca som jag ville bjuda på. Vi trodde herrskapet gillade dallassallad så av den sorten tog vi lika mycket som av mimosan men det visade sig att bara den ena av mötesparterna gillade dallassallad men jag åt också och den är god.
Det var mysigt att ses för det var ett bra tag sedan sist och både Hebbe och Mannefredde skötte sig förutom att Jörgen fick sig ett nyp när Mannefredde var lite surig på Hebbes fina slottliknande bur. Sessan är svårflörtad tyvärr men någon gång skall väl hon våga komma och inte bara backa undan. Felet är att vi ses för sällan Sessan och jag och då blir hon ju inte van heller. Sassa och Jörgen fick till det väldigt bra med fotona och som vanligt ser man KA´s underbara sura miner (han har svårt för att se glad ut på kort och f*n vet varför för glad är han oftast, ni skulle se bröllopskorten och minerna *asg*)
Det blev kort men sent ändå för herrskapet, särskilt med tanke på att det var sjukt. Jag tror att vi alla var precis lika pigga men livgivande och lyftande för hjärnan. Innan vi for hemåt så var det provning av cykelbyxor med mjukt i rumpan som Jörgen frivilligt lånar ut. Vi skrattade gott åt mig med dom på och bara bh på överkroppen. Tro om det hade skapat ögon på vägen och så helst Mannefredde på axeln och Sassa bogserande. Jo, hjälm fick jag låna också så nog skall detta gå vägen. Måste bara träna lite också.
Mannefredde sussade så gott innanför min jacka redan innan vi hunnit från orten och då ringde fonen och… Jodå, jag hade glömt mina nya läsglös så det bidde helomvändning men det gick vägen för det var precis innan den stora trafikleden norröver.

Tjejtrampet är om endast två veckor *skräck*

och jag har inte cyklat en enda gång, fy sjutton men det löser sig kemiskt. Antingen så får Sassa bogsera mig eller så dör jag på fläcken. Roligt skall det bli och så får vi se hur jag överlevt, ryggläge eller hästgång. Knäskydd måste jag köpa, skydd och skydd men stöd som gör att jag kanske klarar att cykla dom där milen det handlar om. KA och jag skall/skulle ut och cykla ”varje dag” var det bestämt och så i helgen men hur det blir vet ingen för vi skall bowla eller om det kallas för förtäckt pratstund. Vi får se vem som hänger med klotet in för bowla kan jag inte men jag har provat det. Skratta kommer vi att göra och DET är värt allt, även en tur i käggelbanan. Sällskapet är ju inte fy skam heller fast dom tänker rymma till annan stans om husköperiet går i lås och här hålls tummar, tassar och klor att det skall gå i lås även om det är långt bort.
Efter intervjun i onsdags dök jag upp hos Nina och där satt jag tydligen fast tills det var dags att hämta KA som skulle släppa av mig hemma och sedan åka till ett annat boende och jobba extra. Det var trivsamt, roligt och gott. Nina, kaffet var inte alls starkt! Stackars Levent, han fick nog både öronskav och annat.
Planerna för dagen var många och jag har inte gjort en enda hittills, precis som vanligt med andra ord eller så inte. Ha en trevlig helg och jag skriver, på återläsande till annat tillfälle.
P.S. Solen skiner men graderna är inte särskilt många. D.S.