6 koppar kaffe är inte mycket i sig men på golvet….

[Lystnar på: Show me heaven – Maria McKee – Most Wanted – Best of 1990 (03:48)]


är det väldigt mycket, särskilt direkt på morgonen och man inte ens hunnit få i sig en enda kopp kaffe. Jag får skylla mig själv som inte sköt in filterhållaren ordentligt så att dropparna inte gick ner i termosen utan på golvet. Det är inte första gången jag lyckats heller men i dag kändes det lite mycket.
Gårdagens åskväder var både vackert, soligt, mulet, svart, blixtrigt och dunder och brakigt. Det växlade inte med någon intensitet men det var väldigt varierande under dagen. Papegojpicknicken blev därför inget av och Mannefredde och jag stannade hemma istället (KA jobbade). Synd på ett sätt för Mannefredde var ungefär lika ombytlig som vädret i går.
Minimonstret har återuppstått och var efter mig stora delar av dagen så en hel del tid gick åt till burarrest. Det verkar som att lillkillen tänker fortsätta på samma sätt i dag så nu åkte han i buren igen. Måtte det snabbt gå över så att vi INTE måste frisera men än är det gott om tid innan det kommer till något som kan kallas för avgörande. Han kan vara på pisshumör eller bara väldigt hormonstinn men det är ju inte riktigt säsong för det men det är nästan exakt på dagen 3 år sedan han gjorde på samma vis så kanske är det ändå caiquesäsong vad gäller hormonella krafter i den lilla kroppen.
För 3 år sedan for vi ner till familjen Igge och Eja för ett första och ett rätt märkligt möte. Märkligt som så rätt bara och väldigt rogivande och mysigt hade vi det, för att inte glömma den blå bänken. Det var när vi kom därifrån och hämtade kärt monster som Mannefredde visades sig från sin absolut värsta sida med attacker mot mig men som redan innan vi for ner hade märkts av. Det var då jag hade lyckats få hjärtsäcksinflammation också. Allt på en gång. Vi trodde då att Mannefreddes attacker var för att han var sur eftersom han bott borta (på bra gökhotell där han gick lös på Andreas mamma också fick vi veta senare) under semestern. Vår tro visade sig inte alls stämma utan det var början på hans bli vuxen period helt enkelt.
På tal om vattenskada så verkar det vi trott vara eventuell kattkisskada på mattan bero på vattenlås eller annat ovanpå huset. Ofta har det legat en pöl med vatten även sedan Eddie sa adjö (han som ibland kissade i hörnan vid städskåpet) och när Martin fick sin knäledsskada första gången låg där en stor, stor pöl. Vi trodde den gången att det var att Martin skadat sig och kissat av ren chock och smärta även om det inte luktade. Nu vet jag att det inte alls är från någon av katterna för i går trampade jag i en pöl av vatten när regnet öste ner och nu i efterhand kan vi bara konstatera att där finns vattenskada och bubblig matta pga av felaktigheter i vattenlåset eller något och det är då upp till föreningen igen. Fan, inte en grej till nu, det vill vi inte hålla på med för det räcker med det som är i badrummet redan.
Bäst att göra mig klar, jag skall följa med Sandra och Jörgen (Hebbes och Sessans päron) för att kika på deras nästa medlem i församlingen, en rosthuvad vitbukspapegoja.
Jag vet inte om jag bara är slö men Fredagsfyran hade jag inte uppdaterat när jag skrev mina svar så den är tom och så var mina skriverier från i torsdags inte rätt inlagda. Nu är det ena där och det andra skall jag snabbt uppdatera. Märkte bristande svar eftersom jag fick en kommentar med svarförslag.

Fredagsfyran v28 -05

Tema: Barn
Efter en diskussion med en person som anser att barnuppfostran handlar om att vara så jäklig man kan mot sin avkomma för att förbereda det för “vuxenlivet” (”han måste ju klara sig själv någon gång”) skulle det vara intressant att höra vad andra har för uppfattningar och erfarenheter kring barnuppfostran.
1. Vilket förhållningssätt skall man ha mot sitt barn? Sträng lärare, kompis, förebild eller något annat?
Jag tänker att barnet är på g mot tonårseran i livet. Då krävs en fast och bestämd hand som är vän och mentor på samma gång. Kompis är fel i mina ögon för man kan inte vara bästa kompis med sitt barn på det sättet men du kan vara en väldigt god vän till ditt barn. Jag skiljer på kompis och vän för kompisar då är best buddies som man pratar, tjoar och har det bra med (optimalt scenario) och delar massor med av hemlisar och smalltalk. Den delen är väldigt viktig att man skiljer mot föräldrarollen även om man delar många av dessa saker med sitt barn. Det är ju inte meningen att barnet skall ta del av dina sorger och bekymmer eller vara din bästa kompis för då är det totalfel.
En god vänskapsrelation till ditt barn är också en grogrund för jämlik vänskap när barnet blivit vuxet. En diktatorisk/patriarkal/tyrannisk roll mot och till ditt barn (även om du själv inte ser det så) skadar relationen även om man kanske kan mötas när barnet blivit vuxet.
2. Vems ansvar är det och hur rättar man till det om man uppfattar att ens barn börjar komma snett?
Ansvaret ligger på mig som förälder men det krävs oerhörd lyhördhet för att kunna se innan det har dragit iväg snett och kanske också oreparerbart. Hur man rättar till det är helt och hållet beroende på vad som blivit snett men grunden är engagemang och intresse i barnets välmående och kräver en hel del av mig som förälder.
3. Är det en rättighet att ha barn?
Nej, det är ingen rättighet snarare kräver att ha barn mängder med kärleksfulla och engagerade skyldigheter.
4. Hur gör man för att ge ett barn en så bra start i livet som möjligt?
Var engagerad och kärleksfull utan att vara överbeskyddande och glöm inte att du en gång var barn du med. Försök känna efter hur du kände det under din uppväxt och välj dom vägar som känns rätt inombords. Glöm för allt i livet inte bort att även du gjorde dundertabbar på din resa till vuxenlivet och se ditt barns fintar på vägen för dom finns massor av. Tro inte att hård disciplin och patriarkala vägar är dom rätta för dom kan i bästa fall bära barnet fram men då ingår inte varken respekt eller kärlek utan snarare rädsla och hat och då har du som förälder defintivt misslyckats även om det går bra för barnet och en sak är säker går det bra för barnet i det fallet är det INTE dinf örtjänst utan barnets egen överlevnadsinstinkt.