Gråt och tandagnisslan var gårdagen full av.

Fläktens brus är det enda som hörs och som mötte oss igår när vi kom hem efter att ha lämnat Mannefredde till Paula. Inte ett jamande ens en gång sa hej är ni hemma igen. Ingen som bråkar med mig i sängen och gör så att jag själv knappt får plats. Tomt är det, väldigt tomt och väldigt konstigt. Jag trodde inte jag skulle kunna sova utan fyrbenta sängkompisar men det gjorde jag trots fläktens ljud hela natten, sämre var det för KA som hört fläkten mer eller mindre hela natten.
Vi hann inte packa iordning en endaste pinal för dagen gick i ett med att ordna, ta reda på vad som gäller, hur gör vi och med vad. Vi var hemifrån före 11 och kom hem igen när klockan var närmare 19:30 och hade sagt hejdå till Mannefredde. Vi mellanlandade med kartongerna från IKEA och hämtade kissarna, viäg med dom och så upp till centrum för något i magen och sedan hem för att hämta Mannefredde och så plockade vi upp Paula från jobbet och iväg med dom två med stora buren och sedan hem till tomheten. Vi vet ju att Mannefredde har det bra men ändå, det är vår lillkille trots att han ibland önskas dit pepparn växer eller liknande sydligare nejder :).
Gubben, Maja och Martin grät och klagade så det stod härliga till när vi satte in dom i våra två transportburar (en stor och en vanlig). Dom åker inte ens transportbur till veterinären utan dom ligger bekvämt hos oss i bilen och sedan bär vi in dom (en av oss bär två, en i varje arm, och den andre bär en) och det mår dom bra av. Det var förtvivlad gråt, tandagnisslan och klagan och det kändes inte riktigt snällt om jag säger så. Martin, magkatarrskillen är lite räddare av sig för nya saker, så det var inte lätt att lämna honom men enligt samtal med pensionatet hade det gått hyfsat bra (kanske dom säger till alla). Jag bad KA ringa för annars skulle jag bara fråga, fråga och hålla på. Maja och Gubben började nästan bråka i den stora transportburen men dom lugnade ner sig som tur var men olyckliga plenty, jag också.
Asthman är lugnare och jag känner inte av den alls men det ytliga som låg har antagligen torkat så shit hits the fan i morgon när alla skåp samt mattor rivs av. KA har inget skrovligt i rösten eller känner sig tungandad mot i går och det bådar gott för dagens kamp mot klockan (jo och här sitter jag men kaffe skall jag ha i mig och då kan jag göra det framför datorn)
Det paradoxa i allt är att idag skiner solen och himlen ovan är blå, äntligen en dag för KA att kunna greja med altanen och färdigställande av dammen, inoljning av träsakerna men icke, det blir inomhus för hela slanten. Han blev bra besviken för regn idag hade känts mer rätt om jag får vara lite rolig.

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.