Sista dagen i september

och inte ett dugg mer har hänt vad gäller vattenskadan och dess konsekvenser. Nu har vi fått ganska nog både KA och jag och för att inte tala om våra familjemedlemmar som bara hänger i luften hela tiden. Det är ganska akut för det börjar dessutom bli för kallt ute för sköldisarna och ingen aning hur vi skall lösa den situationen heller eftersom hemmet inte går att nyttja och ingen plats finns att husera dom inomhus. Hade det fungerat det som borde ha fungerat hade där funnits ett badrum vid det här laget och då hade sköldisproblemet inte varit.
Dags att ställa parterna till svars men det är lättare sagt än gjort när dom inte nås per telefon på hela dagar trots många och enträgna försök.
Helgen går åt till flyttassist till sonen samt till köket och däremellan skall ett besök göras hos våra räddare på kattfronten. Tiden är bara för kort både här hemma, på jobbet och på alla andra sätt och vis. Fredag är det också!

Tiden räcker inte till

och hela helgen gick åt till att försöka få någon form på eländet. En hel del skåp står uppe och då kan vi pö om pö tömma kartonger och flytta in i skåpen. Det tar sig men sakta och visst Rom byggdes inte heller på en dag.
Försäkringsbolagen är ännu inte ense och vi står där mitt i röran men skit på dom, vi måste jobba framåt. Kanske får vi besked under dagen. Tur att det åtminstone är uppskov så kan dessa tas som buffert för annars vore det katastrofalt för oss som vi ser det. Katastrofer kan det kännas som både utan orkaner och tsunamis även om allt är relativt och i förhållande till vardagen.
En ungerfärlig tidsaspekt fick vi och det lutar åt att inget är klart förrän slutet på månaden som kommer, oktober, särskilt inte eftersom vi är beroende av att leden från HSB sköter sig och det gör varken den eller den andra. 4 veckor till med lite marginal så är det slutet på oktober, fy fan tänker jag och att det faktiskt är kallt ute då och den korta vägen från duschen är ändå lång vid kyla.
Undra när vi tappar fokus, om vi ens gör det, kanske rasar vi bara samman i varsinn hög när det är klart här hemma.
Ha en bra vecka och för den som väntar på mail eller annat, vad vet inte jag, det kommer när orken och tiden finns att sitta i lugn och ro framför datorn och inte som nu hasta fram och åter.

Bröllopet

i lördags (17/9 2005) var mer än trevligt och bruden var så vacker, riktig åh jag vill gifta mig igen (givetvis med samme man) och komma ihåg känslan av att stå där framför prästen.
Varken KA eller jag kommer ihåg särskilt mycket av vad som skedde i kyrkan mer än att vi faktiskt blev man och hustru och döttrarnas sång samt brudnäbbarnas ursöta assistans och så vägen upp till altaret som jag minns som i ett rus där jag gick gången fram lotsad av Helge och andades psykoprofilaxaktigt för att ens kunna ta mig fram. Turligt nog höll Helge mig med ett fast grepp i armen så att jag stod på benen hela vägen.
Jag var absolut inte nervös innan men när vi väl stod i kyrkgången tillsammans med Helge, tränor och näbbar så slog det mig att gisses nu är det dags. KA hade inte sett mig brudklädd innan heller och fotograferingen tog vi efteråt. Jag kanske är knäpp men så ville jag att det skulle vara, lite som en överraskning.
Vilken utvikning men väl så minnesvärd faktiskt. Dom var fina blivande brudparet och söta fröken Sofia assisterade med tärnorna fast Sofia svängde mer med benen, snurrade lite på sig själv och undersökte mattan än brydde sig om vad som försiggick hos mor och far. Vi fick med oss hela vigselceremonin på video och det mesta av middag med trivsel, presentöppning och tal samt lite dans. Tyvärr missade jag Herr Jonssons dans med dotra dagen till ära vilket också hade varit roligt att få med på videon men talet han gav finns med och det var bra, kort och lite klurigt så där.
Kvällen blev sen men inte så sen ändå. En mysig kväll, en dag och kväl att minnas. Som med allt annat kommer foton vad det lider bara brudparet sagt sitt och orken åter hamnat där den bör höra hemma.
(Lite sent upplagt men jag skrev det några dagar sedan fast bara i draft, skyller på min trötthet.)

IKEA here we come

Nu skiter vi på försäkringsbolag och strul och åker och beställer vårt kök ändå så får vi sedan se vad som händer. Vi kollade upp och man betalar ingenting förrän vid leveransen och kanske har bolagen bråkat färdigt tills dess eller så får vi råna banken.
Skall man ha någonting gjort får man göra det själv är en gammal sanning som gäller i de flesta lägena här i livet så det gör vi nu istället för att sakta förgås i ingentings händelser.

Less är inte ens i närheten

av hur vi känner oss gällande vår eviga vattenskada. Att dom golvstående skåpen skulle kasseras var sedan länge bestämt och dom övriga skulle matchas på billigaste och bästa sätt. Vårt HSB kontor ger inga besked om något heller (trots löften om fortlöpande information senast för 2 veckor sedan) svar utan allt hänger på våra egna enträgna försök till kontakt för besked. Detta är ganska märkligt för när HSB´s försäkringsrepresentant var här (dryga 2 månader sedan har jag för mig) lovade den personen oss fortlöpande information angående beslut, tidsförlopp osv och att vi inte skulle behöva stå mellan försäkringsbolagen utan dom skulle lösa allt sinsemellan.
I torsdags 15/9 får vi äntligen direktkontakt med vår kontaktperson på vårt försäkringsbolag efter ett antal idoga försök under ett par veckors tid för riktiga besked om fortsättningen. Då säger han att ”vi står inte för några köksskåp, det får HSB göra” och vi bara QUE! Vi skiter i vem som står för dom men det skall inte drabba oss vilket deras diskussioner nu gör. Dom har kunnat göra det under drygt 2 månaders tid och väljer nu att göra det så det drabbar oss för det dröjer längre tid innan vi får ett kök trots att det nu är torrt här.
Vi har ritat och fixat och har ett helt kök för liten peng, en peng vi inte har själva, och nu skall dom bråka om vem som skall betala även om det givetvis skall bli nya golvskåp och matchade överskåp med slip och målning som blir dyrare än vårat nya kök och då är det för försäkringsbolagen givet att det blir helt nytt istället. Hemmet kunde ha varit provisoriskt bobart om det bara hade funnits köksmaterial och delvis användbart kök till slutet på september.
Less, jag är så less så jag kan kräkas på allt. Humöret, vad är det för något. Mungipa och dags för bröllopsfixerier så till senare ikväll, i morgon eller annan dag.

Bröllop skall vi på i morgon.

och tid är bokad i bastun i god tid, håret är klippt, kläderna är klara, presenten likaså och så skall bilen städas innan kläderna för dagen åker på. Det är Sofia´s föräldrar som tar steget som man och hustru och det skall bli roligt att se skön fröken Anneli brudklädd.
Kameran är tömd och batterierna laddade och det är även videokameran. Synd bara att varken KA eller jag är laddade, kroppen skriker vila, vila. Efter vigseln är det middag och trivsel och hur sent det blir märker vi då. Hoppas vi får med oss lyckade kort. Skall bli roligt att träffa lilla fröken Sofia igen och se lillfröken i den utvalda stassen för dagen.

Klinker till hall och kök

verkar kunna hamna på golven i veckan även om allt bara är rörigt här ff. Vi har varken fått det ena eller det andra rörande kostnader så vi får se vad som händer för nu är det akut att få en sammanställning så vi kan lämna det vidare och få veta vårt läge. Dom bilade i går och skall tydligen gjuta i morgon.
I dag är det födelsedagsfika hos frökens sambo och till helgen är det bröllop av Sofias föräldrar. Gissa en annan sak, det har blivit kallt att duscha nu, åtminstone att gå till och från duschen.
När jag skall lyckas pricka in rätt tid att hälsa på katterna undrar jag väldigt över för nu är det bra länge sedan. Jo, även att hälsa på Nina och Levent är länge sedan. Misstänker att katterna inte vill se åt oss sedan. Vad gäller herraväldet i vårt område har Gubben tappat stora delar av sitt revir för det är många kissar i närheten som vi sett till dom senaste veckorna.
Till en annan gång, en annan fas i våra liv eller bara tills jag får lust och tid nästa gång.

Väggarna, ja delar av dom iaf, är uppe nu!

Det betyder att under morgondagen eller torsdag kommer väggarna att vara helt uppe som vi förstått om inget annat kommer i vägen vill säga. Nu återstår egentligen bara att få priset på det hela så att försäkringsbolaget kan få det och ge oss våra kostnader så att vi kan ordna ekonomin med uppskov. Jag fasar lite för slutsumman där men, men, det skall göras oavsett vad så hit me´t. Vi får antagligen kostnadsdelen i morgon. Det är endast på återställningen av ytskikten och inte väggar och sådant för det är HSB´s ansvar precis som kostnaden för alla elåterställningar som uttag och kontakter är HSB´s del.

Jag har skrivit en massa om helgen i Kungälv men det är nog ingen som kommer att orka läsa det så jag finslipar det i godan ro för det är mest för mig och mina medliberiabarn och övriga ”medlidande” ;). Jag har delat upp det i 3 delar så att den som har lust kan ta det i delar och inte försmäkta av all text. Del 1 och Del 2. Kanske är det ointressant också men inte för mig. Det är mycket känsla och glädje, euforisk glädje och mest av allt att äntligen träffa andra ”osvenska” på det viset jag är. Tänk att alla var så ”osvenska” och jag kände mig så hemma i det gänget trots att jag inte kände någon egentligen förutom Kicki.

En liten förhandsmak om helgen för den som har lust kan man få via Lamco Reunion´s sida och där kika på alla reunions, ja det är jag med den skeva omlottkjolen, som är längre än den ser, på första raden. Glad var jag som synes,

 

 

 

 

Fotograf, Ann Huber

 

På årets del finns två filmsnuttar som du numera hittar här,  (funkar dom inte i Quick Time prova i Media Player, det fungerade för mig) från en finsk kille som bor i Norge och pratar svenska med lätt, lätt norsk brytning. Det häftiga med Tauno är att han även pratar ”flytande” liberian broken english, riktig engelska och så basa, ett av stamspråken från Liberia, detta trots att det är dryga 35 år sedan även han kom därifrån som 15 åring.

I filmsnuttarna tackar han för maten och manar på om att hålla listan med epostadresser osv uppdaterad och berättar om kaffet som Fars Hatt bjuder på på broken english á liberian style inklusive summan av kardemumman, jag skriver inte fel, lyssna i stället. Efter det började många av oss (inte jag, kommer inte ihåg ett smack tyvärr) prata på samma broken english och skratten tog aldrig slut. Gester och sättet är bara så Liberia så det finns inte, rättare sagt så mycket mitt Afrika.

Goder natt och tills nästa gång jag har lust att skriva vilket händer mer och mer sällan.

Liberiabarnens träff del 2 – vi är inte kloka någon av oss ;)

Ute kommer ovädret ganska snabbt över Kungälv med omnejd och vi rökare drar oss in till resten av gänget som sitter och pratar, pratar och pratar och både kramas (med okända och kända) och skrattar. Helt otroligt. Kicki har med sig ett kuvert som ”min” uncle Eddie har skickat. I detta kuvert finns det bland annat en telefonkatalog från 21 september 1963 och gissa vad, vår familj finns med i den med husnummer, Loop 1 hus 127 (första huset vi bodde i och det var ett pelarhus) och så vårt telefonnummer som jag inte minns just nu. Får materialet för inscanning när Kicki har suktat färdigt.

Telefonkatalogen går runt och diskussionerna om vilket hus vem bodde i förhållande till någon av oss fick sig lite mer bränsle för en del kom ihåg lite annorlunda men kartan i slutet av katalogen innehöll bevis för den enes eller andres minnen. Där satt jag som ett litet spån och mindes inte (jag var 6,5 år när vi flyttade från Liberia till Ghana) ett smack men var väldigt vetgirig.

Mina försök till konversation var en artikel Ed hade skickat till mig som handlade om när Cheeta dog den 7 februari 1987 i ”massiv heartattack”. Den artikeln skall jag vid tillfälle översätta och göra så enhetligt som möjligt. Det blev en liten kul grej av Cheeta, min artikel och samtalsämnen. Dom övriga letade gamla klasskompisar, seglarkompisar från Nautical Club (en del föräldrar startade och byggde upp en båtklubb), tenniskompisar och så kärlekar från då. Tänk att vi var alla födda mellan 1950 och 1965. Egentligen så undrade ju även jag om någon visste vem jag var, kände mig från då osv och gissa vad, en kille gjorde det faktiskt. Hans mamma var väninna till min och han såg mig som liten bebis och lite större 🙂 Han tyckte jag var lik bilder på mamma och jag är lik min mamma. Lycka att en hade någon sorts relation till mig.

En kille (somliga skulle nog säga 50 årig gubbe men ingen gubbe fanns där inte, jag garanterar), Tauno, är bara att beundra. Han pratar helt ren Basa och också helt ren broken english á la liberian way. Snart är delar av gänget (inte jag, minns ett endaste dugg) igång och pratar det som sitter efter 40 års bortovaro.

Vi åt en bit middag, hungern var tydligen där ändå, jag blev bjuden på planka av Kicki och så satt vi där och tjoade och skrattade. När tiden gick tänkte vi försöka vara pigga till nästa dag så Kicki och jag drog oss till vårt rum för pigghetsklokheter och fick sedan bröderna Forslund och Roger som skrattsällskap till arla morgonstund.

Ingen av oss var särskilt pigga morgonen därpå, väckarklockan ringde en hel timme för tidigt, 7 *iijk* / vi tänkte äta en njutningsfull frukost i lugn och ro). Ja, ja tänkte jag det går la att vila middag en timme eller två så att jag orkar middagen/festen och nattens dansövningar.