Sorg och glädje vandrar ofta hand i hand

och mest utan att man egentligen märker dom båda så markant. Förenklat kan man kalla det för att livet har sin gång oberoende av dig och mig och också helt oberoende på vad som händer just oss.
Lycka och underverk hos tex Ingrid, grattis och vi håller varenda tumme som finns att tillgå.

Sansat prat i går kväll med en väldigt fokuserad xxxxxx som vill och skall ordna allt tillsammans med Riita, Mias mamma. Mia kommer till Karolinska Sjukhuset den 9:e mars, dagarna efter skall gravplats bestämmas och så är dags för besök på begravningsbyrån. Någonstans är jag mer orolig för hur detta skall landa när det väl landar för xxxxxx är så full av endorfiner att hon inte har ett dugg ont i kroppen sedan beskedet kom. Ont i kroppen har hon alltid och väldigt mycket pga. hennes MS.

Mitt i allt detta skall xxxxxx in på, den sedan länge bestämda, 3 veckors rehabvistelsen på Humlegården som kör i gång kommande måndag den 5:e mars.

I dag eller senast i morgon får vi ett personligt viktigt besked om det gick vägen eller ej med att förebygga hemmet. I sammanhanget känns det ganska oviktigt samtidigt är det väldigt viktigt, framtiden är viktig.

KA har efter något års sämre och sämre mående äntligen fått en diagnos, kraftig och på begränsen till reparabel B-12 brist. Sjukskriven ett par veckor till på heltid och sedan 1 månad på halvtid. Tänk att han redan har känt skillnad i benen och mentalt vet jag att han fick en lisvskjuts för han hade börjat tro att han var knäpp.

Livet fortsätter alltså hela tiden och jag känner mig märkligt nog väldigt distanserad.

Mia Monica Miettunen

Vi ses när du kommer ”hem” den 9:e mars. Mia´s enkla minnessida, som komplement som mamma Riita kan få med sig. Tessan kommer att lägga in bilder och kanske några tankar om och kring Mia och deras speciella vänskap för dom var inte bara vänner, dom var mer än syskon och kompletterade varandra och helt hopplösa, kärleksfullt hopplösa.
En sak, Mia du är ff skyldig mig ett bak av kladdkakemuffinsar.
Jo, skriv gärna ett ord eller två i Mia´s gästbok, skriv inte orden till mig på min sida utan skriv, om du vill, till Mia, hennes mamma Riita, Tessan och Mia´s övriga nära och kära.

Döden är … oåterkallelig och djävligt orättvis

I går kväll var vi på R.E.A med Annica och det var väldigt trevligt och showen var bättre än bra av det vi såg. Mitt i allt vibrerar min väska, turligt nog hade jag handen på väskan och satt och skrattade tillsammans med alla andra. Fröken skriker bara så jag måste ut från Hamburger Börs för att ens kunna höra för det jag hör tror jag inte jag hör.
Jag tror att fröken måste ha missförstått och fattar noll och nada men sakta fattar jag att bästa vän dött tillsammans med brodern på väg till faderns begravning. En omkörningsolycka och döden var momentan. Det var inga fler i bilen. Jag får ut KA från salongen med stora vinkningar och snälla övriga åskådare som petar på honom och vi bara drar därifrån. KA kör men innan det måste vi hitta på bilen i garaget.
Bästa vännen har jag skällt på och bråkat på ganska mycket under åren, när dom var yngre alltså. Det har varit en kontakt som varat i över 13 år och nu finns det ingen bästa vän kvar och heller ingen jag kan bli både arg på, irriterad på, glad på och skratta med. Kvar finns en mamma utan någon förutom egna föräldrar och syster, en mamma som inte förstått – ännu.
Vi var där i natt och det enda som ville ”has” var två paket cigaretter. Fröken med sambo sov kvar och vi gick över gården hem till vårt, vårt som är där och inget saknas mer än jovisst saknar jag frökens bästa vän. Makabert började jag babbla om när dom var yngre och dumheterna dom gjorde mitt i allt i natt hemma hos henne.
Chocken landar nog snart och då finns vi där, när och om det behövs. Om är fel ord för det kommer att behövas men fan vad jag känner mig otillräcklig. Jag försökte kanalisera praktiska saker i natt men vem bryr sig om praktiska ting i sak. Det är svårt att veta vilken fot man skall stå på och en sak är säker, bara vara gäller inget annat spelar någon roll.
Skall försöka få ihop en vettig tanke mer än sammelsurium för nog fasen sjunger det i öronen tycker jag. Jodå, jag har jobbat och KA har hjälpt till så att vi snabbt kunde komma hem igen och finnas till för fröken.

Pepparsoppan och riset är klart!

Men vi väntar lite med middagen en stund till för ingen av oss är direkt hungriga ännu. Soppan blev lite hot (engelskt) om man jämför med mitt vanliga resultat men det är godare då. Ganska enkel maträtt som är både billig och väldigt god. Ursprunget är givetvis från Liberia, peppersoup, och skall egentligen innehålla piri-piri men det fanns inte förr så vi använder Sambal Oelek istället. I går såg jag piri-piri på Coop i Bromma men det vågade jag inte köpa för då skulle vi kanske inte kunna äta soppan.
Jag började skriva detta vid 15 tiden och nu är klockan över 18. Söndagen smet fort kan man bara säga. Tänkte få ut en bild på maten men KA har strul med kameran så vi får se om jag uppdaterar senare för nu är det definivit dags för middag och hungriga är vi alla 3 (jodå, Mannefredde vill äta hon också)

Tvprogram.

Trodde käre mor skulle vara med på UR i Ettan 16:55 med det konstprojekt hon är med i men antagligen hade jag senilus dementus när vi pratade sist eller så har jag verkligen blandat ihop äpplen och päron. Det var ett program om smärta, det första i en serie program om smärta. Jag trodde att mammas kompisgrupp från Värkstaden skulle visa sina målningar, dvs visa vad man kan trots smärta. Det kommer antagligen i något av dom andra programmen men jag lär väl fråga ordentligt.
Mamma är duktig på att skapa och då speciellt att måla och det började efter skilsmässan när hon vågade sig på att se sina drömmar och följa det hon kände lust över. I början fick vi alla kakelplattor i födelsdagspresenter, julklappar osv, senare blev det mer på porslin och det blev samma gåvovända där och nu målar mamma mer på papper. Jag är ingen konstkunnig men jag gillar det mamma har gjort och gör. Både kakel, porslinet och vad det än blir vi får i nästa omgång är roligt att få, särskilt eftersom allt är personligt gjort åt var och en av oss barn och barnbarn. Tessan har massor av tallrikar och assietter, vi har uppläggningsfat, kakfat mm, vi har alla (barn och barnbarn) egna muggar osv, osv.

Flathet och ignorans!

Artikeln i helgen om flickorna som först utsattes för ofredande som sedan mot den ena övergick i ren våldtäkt i en tunnelbanevagn med andra människor som såg det hela utan att ingripa. Hur i helvete är dessa människor som satt och såg på funtade? Finns det inga poletter däruppe som liknar vanligt vett?
Förbannad är milt beskrivet vad jag kände när jag läste den ena efter den andra av artiklar om hur det hela kunde ske för öppen ridå. Det var inte ens så sent på kvällen. Turligt nog rusade den andra av 15 åringarna och fick fatt på tågföraren som reagerade och tillkallade Polis. Allt finns på bevakningsfilm så någon rättvisa blir det i slutänden.
Jag hade inte tvekat, om det så hade krävts, hade jag pucklat på människan, människan som dessutom var nygift och 25 år gammal enligt media.
Vi får tydligen det samhälle vi gjort oss förtjänt utav och inte blir det mindre av den varan. Snart har vi skräckfilmsscenarion där ingen vågar sig ut och där om någon vågar sig så blundar resten av världen för vi vill absolut inte riskera något, vi vill absolut inte beblanda oss i något som inte rör oss personligen, vi vill absolut inte vittna, vi vill absolut inte en helvetes massa saker som kan bli obekvämt för oss.
Problemet är att vi faktiskt gör livet mer obekvämt för oss genom denna nollreaktion. Vi accepterar att sådana här saker sker mitt framför ögonen på oss, vi acceptererar brott oavsett form genom att inte agera.
Den som inte vågade handgripligen kunde åtminstone haft stake nog att antingen ringa polisen, dra i handbromsen eller göra annat för att påkalla hjälp men nejdå hellre sitta tyst och låta saken ha sin gilla gång och sedan kliva av tåget och skaka av sig det hela. Kvalen kanske kommer efteråt men då är skadan redan skedd.
15 år och fullt av åskådare, jag undrar vilka sår och konsekvenser det blir för den flickan och hennes kompis för skador undslapp nog ingen av dom och då pratar jag inte om dom skadorna som läker utan dom som finns inunder det synliga.