Att hålla andan i en vecka går inte bra

och det har jag inte gjort heller men känslan har varit densamma. Inga besked förra veckan men nu vet vi och ångesten är total. Ny värdering kommer, pga. vattenskadan och dom resulterande reparationerna = värdehöjande, att göras under maj månad, eventuellt redan i april. Känslan är lik den när vi insåg att det bara fanns en väg att gå för snart precis 3 år sedan. Det är inte lika kaotiskt i huvudet men i övrigt så…
Om inget händer som kan förändra läget tar dom hemmet. Det spelar ingen roll att vi betalar det överenskomna varje månad och håller vår del av avtalet när vi nu har en tillgång, som läget är i dag pga vattenskadereparationerna, för dom vill ha allt. Grejen är att tar dom hemmet så slutar vi båda att arbeta så får dom inget mer än detta, skall vi förlora skall dom förlora är vår enkla sanning. Med enkel matte så är det dom kan få ut av hemmet detsamma eller under det som vi betalar in under 1 år och då blir facit att dom förlorar dom resterande 4 åren om vi blir bostadslösa men det argumentet biter inte och jag tror inte att myndigheten resonerar så heller.
Jag hatar mars, jag hatar detta och jag vetefan hur det skall gå att lösa. Jag och jag, vi är två och vi är båda i lika mycket vanmakt. Nu skall jag gå och duscha så kanske hjärnan kan tänka fast i dagsläget hjälper inte det.