Jag har en undran jag gärna vill höra andras åsikter och det gäller när man är sjuk och känner sig sjuk men samtidigt bara har massor med det måste, det måste göras osv, osv. Jag skämdes faktiskt för att jag var hemma trots att jag faktiskt var sjuk. Hur hanterar man det? Gör man inte det? Inget att bry sig om eller är man sjuk så är man sjuk och inte är det mer med det.
Jag for in för att inte lämna efter mig röra i måndags och drog hem så fort det var klart i och sedan hade jag bara dåligt samvete trots att jag mådde vidrigt och var helt överkörd med minst en bulldozer som kroppen kändes. Orkade inte ens skära köttet till köttsoppan så kraftlös var min kropp. Jag hade inte ens ro att ligga och faktiskt vara sjuk även om jag låg.
Jag vet att många skiter totalt i jobbet och klarar det, en del utan att vara sjuka ens, jag begriper bara inte hur.
Var går gränsen för ens eget välbefinnande och ansvar för jobbet?
Jo, jag jobbade idag och länge dessutom 😉
Pingback: Arkiverat och glömt | Carina´s tankar - Tankeboken
Sorry! Du får nog jobba lite hårdare än att kommentera i ett väldigt gammalt inlägg för din läxa.
Har en läxa där jag ska skriva vad samvete är!^_^ HJÄLP tack!
Åsa: Jo, du har helt rätt men det är lättare sagt än gjort att kasta samvetet all världens väg. Just det att jobbet ligger ogjort stressar en hel del och då är det ännu en grej som ökar på samvetet 😉
Nina: Material om dåligt samvete kan vi alla behöva, hoppas du hittar det så kan jag kanske skriva något om det eller om du gör det.
Dubbelsidig lunginflammation, gisses säger jag bara. Jag som asthmatiker är mer benägen att få lunginflammation men har hittills aldrig haft det, än bäst att tillägga.
Ibland är vi mer dumma mot oss själva än mot dom vi anser oss ha samvete över.
Ojoj vad jag känner igen mig i det du skriver.
Hade alltid dåligt samvete över att bli sjuk eller om barnen blev sjuka och jag var tvungen att stanna hemma. Ofta hade jag också ett job där man var oumbärlig. Det blev pannkaka av mycket om jag inte var på plats. Stannade aldrig hemma utan åkte till jobbet ändå. Blev barnen sjuka så tog jag med dom. (hade eget kontor med myshörna åt dom). Egentligen är det helt sjukt när man tänker på det i efterhand. Man ska ju kunna som anställd stanna hemma med gott samvete när ens barn blir sjuka elle rom man själv är så dålig att man inte klarar av att jobba. hade en riktlinje också att kunde jag ta mig ur sängen så gick jag till jobbet trotts snorighet, hängihet, feber etc. Egentligen .. det är ingen som tackar en för att man går till sitt jobb i sånt läge och dessutom kan man ju smitta andra. Levents kollega var hemma i måndags men gick till jobbet uselt skick och nu blev över hälften smittade. Levent också. Levent blev så arg. Det är ju helg nu, roliga aktiviteter, födelsedagsfest … och så har han blivit sjuk.
🙁
Jag hade alltid dåligt samvete när jag var hemma och fast jag var jättekrasslig. Jag vet inte varför en del av oss känner så medasn andra kan stanna hemma med gott samvete. Har ingen aning om varifrån det dåliga samvetet kommer. Är man sjuk så är man ju. Är ens barn sjuka så är de ju. Kanske att man se rhur andra glirar och pratar illa om dom som stannar hemma .. finns ju såna som lätt dömer uta andra .. kanske att man är av typen arbetsnarkoman. (sån var jag)
Man vill vara en perfekt och bra anställd och alltid finnas på plats.
Det där är nåt jag fick jobba med på dbt:n (en del av terapin) och idag tänker jag helt annorlunda och det dliga samvetet är helt borta. Så när jag börjar jobba igen kommer jag troligtvis kunna stanna hemma med gott samvete för faktum är ju att ingen tackar dig Carina för att du går dit jättesjuk. Du kan ju t.o.m dra på dig en lunginflammation. Det hände mig en gång. Jag jobbade trots en långvarit förkylning som aldrig blev bra eftersom jag inte vilade. Det ledde till dubbelsidig lunginflammation. Blev beodrad att ligga till sängs och vila i tre veckor av doktorn. Efter en vecka ringde chefen och undrade när jag skulle komma och ifal jag kände mig bättre. Var fortfarande hängig men åkte till jobbet efter 10 dagar. Så fort jag orkade sitta upprätt. Jösses ..
Näää, vet inte varför vi är så här funtade. Heh.
Kommer jag på hur man ska jobba med det dåliga samvetet så mejlar jag dig. Har material om det nånstans härhemma.
Trevlig helg/valborg och krya på dig
Jag förstår vad du menar.
Dåligt samvete leder ju inte till något bra för någon, så det är det bäst att försöka kasta iväg.
Jag tycker gränsen är, dels när man är en riktig smittorisk för andra, dels när man själv känner att man inte orkar.
Jag tycker du inte ska ha dåligt samvete, utan försöka vila tills du mår bra.
Tyvärr är det ju så idag att det på de flesta jobb saknas back-up så det blir så märkbart när någon är borta av någon anledning.