En våldsam helg blev Valborg

Jag tänkte mycket på förr när KA och jag var Farsor och Morsor på Stan (det var så vi träffades) och vi nattvandrade under helgerna hela året men särskilt mycket under lite större helger och oftast var det tråkigt nog bra fest väder som resulterade i mer fylla och mer bråk och fler hamnade på Maria Ungdom. En typisk sådan helg var just Valborg.
Målet var att dämpa, att vara vuxen men samtidigt stötta inte fördöma. Det var roligt även om det var tungt en del gånger för det var en hel del trasiga barn som inte hade något särskilt engagemang hemifrån. En del barn sökte sig till oss vuxna som inte moraliserade utan fanns där.
Jag minns flera särskilda tillfällen men ett speciellt. Det var två flickor som hade försvunnit (rymt) från en annan ort i Sverige, långt från Stockholm alltså. Det var under Vattenfestivalen och det kryllade av folk precis överallt. Det var under Vattenfestivalens början (något av dom första festivalerna). Någon av flickornas föräldrar har kommit upp och går med en av våra grupper. Vi hade fått bilder av Socialen eller Polisen att kika på och sedan gick vi i mindre grupper runt och höll ett vakande öga på de ”halvvuxna små”. Jag minns det så väl, mitt i allt kaos och på väg från Sergels Torg ner mot Kungsträdgården så ser jag flickorna. Jag ser dom mitt i allting och blir först osäker men så vet jag att det är just DOM, ingen annan reagerar först.
Tänk den känslan iaf att vi lyckades ”rädda” tjejerna och flickorna kom lyckligt iväg med sina föräldrar utan att ha kommit till någon större skada. Jag var salig i flera dagar för den känslan var ganska stor. Det var yngre tonårstjejer som ville till Vattenfestivalen och inte fick. Jag har för mig att dom kom nerifrån, närmare Göteborg. Det hade inte hänt dom något heller och det var nog det bästa.

Valborg liksom bara svischade förbi

eller fel, dagen tog aldrig slut. Men känslan över Valborg existerade inte så dagen var liksom inget märkbart för min del. KA jobbade och övriga familjen gjorde egna saker så det var bara jag här. Så ensam har jag nog inte känt mig på länge, det blev en aning tycka synd om mig själv där jag grejade mellan låtarna som spelades på min dator med att torka av skåp och golv och spela spel på datorn. Man kan känna sig oerhört ensam fast man inte är det men insikten av att varken KA eller jag egentligen har några kaffekompisar som man kan ta en snabbfika med, beklaga sig tillsammans med eller göra annat vardagligt var väldigt påtaglig igår och det kändes jobbigt för min del och nu när jag tänker på det så är det jobbigt också.
Socialt umgänge är viktigt men samtidigt är det svårt när man, som både KA och jag, faktiskt är kräsna och jag iaf backar undan där jag inte känner mig hemma. Det vore roligt att kunna fika med någon som kunde finnas mer i närområdet eller bara ta en promenad på kvällen. Samtidigt så är det så att är man som jag så finns det lättare saker i livet 😉 Tur att jag har ett jobb som är ganska roligt även om jag får jobba mer än skäligt. Med tanke på jobbet så kom jag ikapp under lördagen men det tog också dryga 5 timmar av dagen.
På kvällen började det låta som att någon stod och rev och slet i saker som dunkade mott väggarna och fler än jag reagerade för efter ett tag var vi några som stod och glodde på balkongerna men inget synligt syntes så jag antar att det var rejäla ”bomber” som small även om det varken luktade eller syntes något. Skumt för med den effekten borde det ha luktat rejält med krut.
En långhelg med åtminstone en ledig dag tillsammans, idag, och det känns bra. Jag liksom tappar mycket fart när jag är solo och får inget gjort, inte på det sättet jag skulle vilja.