Så var den långhelgen slut :(

Fort gick den och både skönt och roligt var det att komma iväg och träffas utan stress och särskilda tider att passa.
Resan ner i onsdags gick bra även om morgonen var bra stressig för KA som fick packa iordning, greja färdigt det sista här hemma och orda det som måste ordnas innan jag slutade. Han plockade upp mig före 14 och så började resan ner. Det blev en runda i Södertälje och sedan en virrigare en i Norrköping (Tiina, vi åkte förbi där du bor och vinkade iaf.) Det blev vägen mot Kalmar och förbi Söderköping (tänkte på dig då Tuija, särskilt förbi OK macken, Matias mack)
Jag är osäker på vad klockan var när vi var framme och det spelar ingen roll. Första stoppet i Ankarsrum blev på den lokala pizzerian där Mannefredde fångade en mans uppmärksamhet. Så var vi helt framme och så kul var det att få träffa Sandra också för det var bra länge vi sågs sist, höstas någon gång tror jag det var.
Deras hus är ett underbart charmigt hus med själ och en stor tomt (mycket gräs att klippa och enligt KA kan en maffig damm med rinnande vatten som en flodbank fixas och det skulle bli så fint) och 3 glada gojor (tja, nästan iaf eller jo, glada var dom även om Sessan var lite skeptisk till oss.) Shirley blev glad och nyfiken på Mannefredde och Hebbe Bubben faktiskt lite gillande.
Vi var runt i området som är betydligt större än det verkar och så fina omgivningar med både land och vatten. Jörgen kan sin historia och det ger lite mer liv i gamla byggnader, bostäder och sjöar (det mesta kanske var en enda sjö men den var på många olika ställen)
Vi var en sväng in till Vimmerby och spanade in lit och åt en matbit ute också så lite uteliv blev det. Det är en bit men med Stockholms mått mätt är det precis runt hörnet, nästan iaf. Vi åkte med ånglokdragna gamla smalspårsvagnar. Smalspåret firade nämligen 150 år och en av stationerna för detta ändamål var just Ankarsrum.
Västervik är oerhört charmigt och promenaden från stationen (ändstation för ånglocket) till bilen (KA och Jörgen hade lämnat den i Västervik innan) via en pizzeria med stooora pizzor (jo dom var stora och goda)
KA växlade verkligen ner från högvarvig växel till i princip nollvarvig växel (han både vilade lite och la sig tidigt). Vi satt ute och rökte och fick känna känslan av rofylldhet och noll stress. Det är skänt att vara hos någon där man får känna sig som hemma (alla dumheter beghöver man inte ha i bakfickan) En råbock strosade förbi också men tyvärr hann vi inte fota men jag tänkte tjuva åt mig ett från S & J för dom har fotat.
En hel del skratt och roligheter och faktiskt det viktigast känner iaf både KA och jag, harmoni.
Då var helgen i princip slut och dags för hemfärd. Tog vägen förbi Vimmerby och fikade innan det bar iväg. Från Norrköping stod det i princip helt stilla ända tills avfarten mot Kolmården och lagom från Järna var det lika illa. Till slut var vi framme och hem, fick blomster på Mors Dag och det blev en kaffe och packa upp. KA for iväg och hämtade hem 3 pälsbollar från Nina och Levent. (Tusen, tusen tack Nina och Levent för att ni ville ha lite kattpensionat ännu en gång och med så kort varsel.)
P.S Texten The Lizard är ett skämt, bara för info så den som vill får gärna skratta. D.S.

The Lizard

(En arbetskollega mailade denna i morse)
I had to take my son’s lizard to the vet.
Here’s what happened:
Just after dinner one night, my son came up to tell me there was
”something wrong” with one of the two lizards he holds prisoner in his
room. ”He’s just lying there looking sick,” he told me. ”I’m serious,
Dad. Can you help?”
I put my best lizard-healer statement on my face and followed him into
his bedroom. One of the little lizards was indeed lying on his back,
looking stressed. I immediately knew what to do. ”Honey,” I called,
”come look at the lizard!”
”Oh my gosh,” my wife diagnosed after a minute. ”She’s having babies.”
”What?” my son demanded. ”But their names are Bert and Ernie, Mom!”
I was equally outraged. ”Hey, how can that be? I thought we said we
didn’t want them to reproduce,” I accused my wife.
”Well, what do you want me to do, post a sign in their cage?” she
inquired. (I actually think she said this sarcastically!)
”No, but you were supposed to get two boys!” I reminded her, (in my most
loving, calm, sweet voice, while gritting my teeth together).
”Yeah, Bert and Ernie!” my son agreed.
”Well, it’s just a little hard to tell on some guys, you know,” she
informed me. (Again with the sarcasm, you think?)
By now the rest of the family had gathered to see what was going on. I
shrugged, deciding to make the best of it. ”Kids, this is going to be a
wondrous experience,” I announced. ”We’re about to witness the miracle
of birth.”
”OH, Gross!”, they shrieked.
”Well, isn’t THAT just Great! What are we going to do with a litter of
tiny little lizard babies?” my wife wanted to know. (I really do think
she was being snotty here, too. don’t you?)
We peered at the patient. After much struggling, what looked like a tiny
foot would appear briefly, vanishing a scant second later.
”We don’t appear to be making much progress,” I noted.
”It’s breech,” my wife whispered, horrified.
”Do something, Dad!” my son urged.
”Okay, okay.” Squeamishly, I reached in and grabbed the foot when it
next appeared, giving it a gingerly tug. It disappeared. I tried several
more times with the same results.
”Should I call 911?” my eldest daughter wanted to know. ”Maybe they
could talk us through the trauma.” (You see a pattern here with the
females in my house?)
”Let’s get Ernie to the vet,” I said grimly.
We drove to the vet with my son holding the cage in his lap. ”Breathe,
Ernie, breathe,” he urged.
”I don’t think lizards do Lamaze,” his mother noted to him. (Women can
be so cruel to t heir own young. I mean what she does to me is one
thing, but this boy is of her womb, for God’s sake.)
The vet took Ernie back to the examining room and peered at the little
animal through a magnifying glass.
”What do you think, Doc, a C-section?” I suggested scientifically.
”Oh, very interesting,” he murmured. ”Mr. and Mrs. Cameron, may I speak
to you privately for a moment?”
I gulped, nodding for my son to step outside.
”Is Ernie going to be okay?” my wife asked.
”Oh, perfectly,” the vet assured us. ”This lizard is not in labor. In
fact, that isn’t EVER going to happen… Ernie is a boy. You see, Ernie
is a young male. And occasionally, as they come into maturity, like most
male species, they um….um….masturbate. Just the way he did, lying on
his back.”
He blushed, glancing at my wife. ”Well, you know what I’m saying, Mr.
Cameron.”
We were silent, absorbing this. ”So Ernie’s just… just… Excited,” my
wife offered.
”Exactly,” the vet replied, relieved that we understood.
More silence. Then my viscous, cruel wife started to giggle. And giggle.
And then even laugh loudly.
”What’s so funny?” I demanded, knowing, but not believing that the woman
I married would commit the upcoming affront to my flawless manliness.
Tears were now running down her face. ”It’s just… that… I’m
picturing you pulling on its… its… teeny little…” she gasped for
more air to bellow in laughter once more.
”That’s enough,” I warned. We thanked the Veterinarian and hurriedly
bundled the lizards and our son back into the car. He was glad
everything was going to be okay.
”I know Ernie’s really thankful for what you’ve done, Dad,” he told me.
”Oh, you have NO idea,” my wife agreed, collapsing with laughter.