Åh så söt han var!

Memorylane. Alla har väl vi våra egna och detta är min första kärlek vad gäller en söt sjungande idol. Inte ett avsnitt som missades av Hardy Pojkarna. Vilka minnen har du? Någon du var kär i eller bara minns väldigt väl.

Shaun Cassidy sjunger två låtar på denna nostalgitripp, en "tjej" (tanter är vi väl som kikade på den tiden). kallar för First Crush, Come on everybody och så Da Doo Ron Ron.

Dags att vakna kanske?

Sakta, sakta känns det som att jag åstadkommer annat än nödsim. Kanske vaknar jag ur denna oerhört mentalt tunga svacka snart.  Jag har hittat lite skratt och har hittat något att le åt men det satt då långt, långt inne. Denna otroligt tunga djupa källarhåla är något jag faktiskt inte upplevt förr trots allt som varit kring och direkt efter vi satte firman i konkurs.

Ensammast i hela världen och inget intresse utanför vårt hem är känslan jag haft och den har verkligen suttit tungt. Försök att skapa kontakt utanför hemmets väggar för gemensamma happenings har inte nappats på och det har förstärkt hela känslan rätt så rejält. Märkligt ändå hur jag som inte är sådan ändå har tappat fötterna så här. I sak inte märkligt alls men för mig var det helt absurt.

Jag lär mig nya saker hela tiden och jag skall låta bli att tro eller kanske det är mer önska. Lev för fasen nu och se det som är för det är faktiskt livet.

Åren som gått har tagit ut sin rätt med alla sorger och bedrövelser, nu återstår resten av företagarresan och om dom vet man inget. Vi kanske rent av blir miljonärer en vacker dag. Nejdå, så höga krav har jag inte på något men drägligt vore inte så tokigt att ha det. Dryga 2 år kvar är det bara tills vi är på grön kvist men vägen dit kanske består av hala plankor med dikeskörningar både nu och då. Över går det hur som men det känns då tamigtusen som värre än att bestiga Himalaya.

På något sätt lyckades vi leva på luft under oktober månad. Hur det gick till har jag ingen aning om men det gick, 3:e dammfyllda (=plånboken, även om jag ff inte äger någon sedan väskan stals) månaden på raken.

44 år klok är jag då inte och tittar jag mig i spegeln tycker jag att min spegelbild visar en gammal tant. Fast idag tyckte jag att den där tanten kanske inte var så gammal ändå eller så såg jag i syne . Oavsett vad så kunde jag le åt mig själv och det har suttit långt inne, ilskan och sorgen har varit där men att le – nej.

Det känns som att ja – jag kan jag också ensam eller inte och den känslan är skön. I 2 hela dagar har jag faktiskt försökt få ihop en rad eller två, lovade skriva en snabbgajd också, men min dator trilskades precis som under sommaren. Vi hittade massor av damm på fläkten, rättare sagt mellan fläkten och något som jag kallar kylarfläns. Antagligen var det detta som jag trodde var grafikkortet. Orkar kylningen inte så orkar inte grafiken jobba, rättare sagt den dör liksom.