Så har det gått ett år sedan den kvällen och det har varit ett tufft år för anhöriga och vänner. Tessan har tagit detta med Mia oerhört hårt för dom var mer än ”bara” bästa vänner, dom var själsfränder i vått och torrt. Mia lyfte fröken när det behövdes. Dom hade sina galna upptåg och jag bara ruskade på huvudet åt dom för vuxna trodde jag inte dom skulle bli men samtidigt visste jag att dom visst var vuxna men bara inte som jag tyckte 🙂
Förra året satt KA, Annica och jag som bäst och skrattade åt scenshowen R.E.A gänget hade för sig. Vi satt nästan vid scenen och helt plötsligt vibrerar min mobiltelefon, jag hade glömt att stänga av den men hade inget ljud på. Tessan visste att vi var på R.E.A så jag begrep inte att hon ringde men lyfte ändå upp luren och hon bara skriker ”kom hem, Mia är död” Jag bara va! Begrep ingenting vi satt ju och skrattade. Till slut så begrep jag faktiskt vad det var hon sa och fick på något sätt kontakt med KA och viftade ”hit” ”kom” och han kom. Vi sa inte ens hejdå till Annica som inte förstod någonting av att vi stack iväg.
Jag kunde inte tro det var sant, Mia var ju faktiskt på väg tillsammans med hennes bror Matias, till deras pappas begravning på finska sidan om Torneå. Det kunde bara vara ett sjukt skämt men samtidigt begrep jag att så inte var fallet. Vi ringde och sa att vi sitter i bilen och fråga om vi skulle köpa något till Riita (Mia,s mamma) eller Tessan och den enda vi skulle köpa var cigaretter.
Det blev ganska hysteriskt i tanken för man dör inte i en bilolycka på väg till en begravning med 1 mil kvar tills man är på plats, visst gör man inte det. Så syniskt kan livet inte bara vara. Mia och hennes bror Matias dog trots allt ca 1 mil från där deras pappa skulle begravas. Får man vara glad i en sådan situation är det att dom dog momentant och inte behövde lida enligt den information vi senare fick.
I dag har det gått 1 år och det har varit oerhört tufft för både Tessan och nära anhöriga. Ett tag var jag rädd att fröken skulle hänga med dit där Mia befann sig men av mina farhågor blev inget tack och lov. Tänk ändå att ett samtal med stjärnorna kan leda till skratt och ett leende.
Röda rosor och ljus och några tankar på Mia´s grav blev avslut på dagen.
Jag lånar ett ljus från Tuija och låter det brinna för Mia, Matias och alla andra som saknas.
Dagen gick bra för Tessan och Mias mamma. Vi var vid graven och det var fint med den vita snön och så snölyktorna som brann.
Jag är så tacksam att jag inte kan förstå och jag hoppas min oförståelse står sig.
Kramar från fröken och oss
Hej..
1 år, det går liksom inte att förstå. För mig är det nu 4 år och snart 6 månader utan min Matias.
Läser det du skriver och förstår precis hur du menar. Tacksamhet över att iom det som inte får ske, så dog dom ögonblickligen. Tacksamhet över så mycket konstiga saker..Har skrivit om tacksamhet under ”Tankar” på min sida.
Skickar er all värme jag kan och en hälsning till dom nära anhöriga, Tessan får en bamsekram från mig!!
Tuija