Hittade Alfons sida via Bengts text, Alfons – om sorg och ordlöshet och kunde inte låta bli att läsa från början till slut. Känslan av förtvivlan kom över mig rätt så rejält och både en och fler tårar rann. Ingen skall behöva kämpa en sådan kamp, särskilt inte barn som ännu inte levt sitt liv.
Tänker på Alfons, Mia och henns bror Matias, Tuijas Matias och alla andra barn som lämnar syskon, föräldrar och andra nära och kära med stor sorg efter sig. Föräldrars enorma förtvivlan, förnekelse, sorg och tänker tack och lov, jag hoppas få slippa lära mig vad denna smärta innebär.
Kanske är jag knasig men jag tänker ändå på skillnaden i döden. En olycka där barnet rycks bort bara sådär, där man aldrig hinner säga adjö, och sjukdom som sakta men säkert tar livet av barnet. Finns det någon skillnad i hur man klarar av dom olika katastrofala och sorgtyngda händelserna? Får man en chans till avslut innan det har kommit dithän mot att vandra i chock av det oförutsedda?
Någonstans vill jag tro att det är skillnad att kunna följa ett dödssjukt barn på resan och till slut få säga farväl när allt i ens makt och vetenskapens har gjorts mot att vara helt oförberedd. Kanske är det bara mitt emotionella jag som vill att det skall vara en skillnad i att efteråt kunna hantera detta absurda som sker. Jag vill tro att känslan av att ha kunnat finnas där ger någon form av tröst när sorgen drar ner en långt, långt ner.
Sorg är individuell, det finns inget "så här är det". Alla människor hanterar sorg olika och inget sätt är mer rätt eller fel än andra. Tänker på debatterna kring Pigge Werkelin och hur han gjorde. Var och en måste göra det som är rätt för en själv oavsett alla andras tyckanden och tänkanden.
Om lille Alfons, jag förmådde inte skriva något till familjen i går och när jag kikade in på hans sida nu och tänkte att något ord kunde jag väl ändå skriva så gick inte det heller. Svåra händelser är svåra att ge ord åt till dom det berör och dödsfall av barn är något av det svåraste som finns (för mig) att skriva en hälsning till.
Alfons dog i cancer, andra barn dör av hjärtfel, diabetes, asthma osv. Kan du så bidra med en peng till någon fond du kan relatera till så att chanserna ökar att forskningen kan hindra barnen/andra från att dö genom dessa grymma sjukdomar.
hej..
Hoppas du får mina mail.
Läser det du skriver om döden, barn och föräldrar, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, blir det ”fel” får ni fråga på.
När man mister ett barn i cancer kan jag tänka mig att man som förälder är så trött och slut av allt som varit (det jag läst om sjukhusbesök, medicinering, hopp och förtvivlan) Hur hittar dom föräldrarna orken och kraften igen, när man, som jag tror då, redan är totalt urlakad och sen – dör ens barn.
Jag visste inget, anade inget, mådde okey – innan jag fick beskedet.
Kan inte utrycka mig i skrift just nu.
Vår Vimsa, (borzoi) var jag tvungen att låta somna in i evighetssömnen igår, min förhoppning och tro är att hon nu busar med Matias.
Sorry för ett rörigt inlägg.
Tuija