Tankad, packad och klar

är vi och nu väntas det bara. Pälsbollarna är redan på plats på lyxhotellet. Det skall tydligen regna nere i Göteborg i morgon och det passar väldigt bra med klänning och sommarsandaletter fast "paraflax" finns ju också att tillgå.

Hm, konstigt KA´s kostymbyxor hade krympt en aning, det måste vara ett väldigt konstigt märke 🙂 Det var runt midjan, resten sitter perfekt. Själv har jag ett par väldigt gamla men effektiva gördeltrosor (man har utanpå sina vanliga) så att jag kan se ut som folk i morgon.

Smaka på Stockholm vankas runt hörnet och om säger om det inte regnar på söndag och vi är hemma i vettig tid på lördag så skall vi dit för söndag är enda tillfället vi kan tillsammans. KA jobbar både tisdag och onsdag när jag kan.

Have a nice rest of the week

Grattis alla mammor

och särskilt dom mammor som inte längre har någon som kan gratta dom på sin dag.

Tänker på Mias mamma Riitta och andra mammor i samma situation, där inga barn finns kvar, eller Tuija, där några barn finns kvar. Inte att förglömma mammor som förlorat sina små innan det var dags för dom att komma till världen. För föräldrar som förlorat barn (födda eller ofödda) blir sådana här dagar särskilt svåra om dagen i sig ens tillåts att finnas.

Oavsett hur förlusten har uppstått och ålder på barnet skall barn inte dö före sina föräldrar, naturen är så att gammal går först. En sådan förlust är oftast en naturlig process och därför något många som gått igenom en sådan förlust "lättare" kan förlika sig med och kanske också leva med. Min älskade Mormor

Jag inbillar mig också att när svårt sjuka barn dör är det också en mer hanterbar förlust, dvs det är mer logiskt när allt annat är uttömt, när sjukvården gjort sitt och inget mer kan göras, barnet har det svårt och det som återstår är lindrig innan det är dags att säga adjö. Jag vill tro att dom föräldrarna, nära anhöriga, under resan dit får en chans och verktyg att kunna hantera döden när det oundvikligen kommer. Kanske läker dessa föräldrar i sorgeprocessen som pågår under tiden det svårt sjuka barnet lever. Jag menar läka med att man får förlika sig med det oundvikliga, man får en chans att ta tillvara på det som alls är möjligt så att när döden kommer kanske har en bas att börja ifrån för att kunna fortsätta leva med eller utan andra barn.

Det omvända är svårare för mig att försöka förstå, alltså barn som förlorat en eller flera föräldrar. Hur gör dom när deras kompisar, klasskamrater osv grejar i skolan, på dagis eller liknande för att fixa något åt mamma eller pappa? Ett helt annat ämne som jag är tacksam över att inte ha erfarenhet av och inget att fördjupa mig i idag.

Grattis alla mammor och låt dagen vara din hur du än gör den din.

Gökande, solsken och viktkoll

Det bästa av allt är väl ändå att vi kan fylla på förnödenheter men jag hade gärna sluppit för hellre är jag ute i solen och sitter och läser en bok jag inte har och dricker kaffe i godan ro.

Mannefredde med sambo Kurt sover ff så någon större fart har det inte blivit på dagen även om jag varit uppe några timmar redan. Fel, dom vaknar nu säger Mannefredde på sitt sätt. Dags att täcka av buren och ha bajsstudier i duo med följande morgonvägning.

Ett bra sätt att ha koll på en göks hälsa är bajset och vikten. Mannefredde och Kurt väger cirkus 155 – 163 på morgnarna (enstaka tillfällen mer än så) och svajet på ca 8 gram är troligtvis beroende på kvälls/nattmaten kvällen före. Denna vikt har dom hållit sedan vi började ha koll på vikten även om Kurt Grönstedt vägde närmare 170 när han kom hit förra sommaren.

Slut på skitprat, vill någon kika på en gammal video på en marscherande och studsande gök så kika in på Gökarnas sida. Det är faktiskt än rolig videosnutt och visar på ett normalbeteende åtminstone på Mannnfred, Kurt har inte gjort så men jag vet andra caiquar som har

7 burkar Palmbutter blev det från butiken TajMahal på Kammargatan 40 i Stockholm. Mamma blir nöjd iaf och jag hoppas verkligen att Country Chop kommer att smaka som jag minns det. Skulle vi någonsin få besök så kanske jag tom kan bjuda på det om jag studerar hur mamma göra ordentligt.

Caiquebesök i helgen

men det är inte hela sanningen för päronen kommer också. Vi skall vara "barnvakt" åt Vivvi och Melker under 3 veckor från veckan före midsommar. Melker känner vi sedan tidigare men Vivvi känner vi inte så väl. Vi träffade Vivvi och Melker med päron för 3 veckor sedan och det gick jättebra ända tills Vivvi blev upptrissad av KA i leken och då djävlar blev det blodsutgjutelser när KA försökte bromsa ner.

Vi får se hur det går på söndag. Oavsett hur det går skall vi passa dom men det är skönt om kriget är över innan så att vi får ha lite trevligt också och inte bara fullskaligt caiquekrig. Caiquen må vara liten men det gör fasen så ont av deras bitande.

Stackars våra pälsbollar säger jag bara, dom tycker det räcker med 2 marodörer. Hoppas vädret blir bra på söndag för då kan vi ha badkalas i buskarna. Nej, vi tänker inte släppa lös 4 caiquar i buskarna men Mannfred kan ju visa hur hon gör och Kurt Grönstedt också för han är lite mer van.

Lite roligt med Vivvi är vi träffade henne för ett antal år sedan på Lida Countrefestivalen men då hette Vivvi Palle och troddes vara en kille. Tänk så livet kan vara med caiquar och kön.

Trevlig helg!

Country Chop

eller Groundnut Stew är en västafrikansk traditionell maträtt. Jag skulle kalla det för nationalrätt, åtminstone för alla utlandssvenskar/norrmän och annat löst folk som bodde i Liberia och Ghana på 60 och 70 talet . I Ghana sa man palmnut stew. Det tillagas inte som i länken ovan utan mer som så här,

Nästa vecka skall vi äta den maträtten och mamma skall laga till den så vi skall köpa den viktigaste ingrediensen Palm Butter. Undra om det kommer att smaka som jag minns att det smakar. Vi har ätit  rätten efter att vi flyttade från Afrika men det är trots allt många år sedan.

Den maträtten tillsammans med pepper soup är Mitt Afrika i matväg.

Syrrans äldsta tar studenten så vi skall ner till Göteborg med skön fröken och vän. Nej, vi skall inte äta maträtten den dagen, tror inte att de andra studentgästerna vill utsättas för den särskilda rätten utan att få chansen att välja.

Hänger jag ens med?

Ingenting hinner jag, allting vill jag och en del blir bara intet av är det ungefärliga läget. Märkligt men så är det.

Jag har fått till min bärbara nu men det mesta av det gamla, som mail, mailadresser, bilder mmm är borta. Jag har alltså inga mailadresser utom till dom jag fick mail av via webmailen bara så ni vet om ni funderar över avsaknaden av mail.

Annars är det mesta rätt okej med oss. Vi räknar ner månaderna (22) tills vi kan få en dräglig tillvaro för den som är i dag är inte dräglig. Det är inte drägligt med 3 veckor kvar till lön och plånboken är tom för att ena pälsbollen var tvungen att besöka en "doktor" och bara göra en enklare undersökning. Gubben är "bara" gammal och har dessutom fått starr. Det är lite otäckt med "bara" gammal för han har magrat men alla blodprover var bättre än bra.

Drägligt är alltid relativt men i vår sits där vi båda arbetar heltid och har bra lön och där det krävs att vi båda är och ser relativt fräscha ut vad gäller kläder och skor, ha månadskort för att kunna ta sig till jobbet, ser anständiga ut i håret osv är inte det här drägligt. Vårt månatliga utrymme är odrägligt med råge och kommer någon extra kostnad så vips är det en hel evighet kvar till lönen. Konstigt ändå men vi har faktiskt skrattat mer denna ekonomiskt vidriga månad än på väldigt väldigt länge. Det är befriande faktiskt på ett sunt sätt.

Märkligt nog har både KA och jag kommit in i en mer harmonisk lunk trots att ekonomin är en tung, tung börda att bära och leva med. Vi skämtar om att råna banken, vinna pengar, få ärva osv. Vi får ut mer i vår samvaro av småsaker som att städa här eller där istället för att sitta och häcka, skratta åt det mest galna osv. Harmoni tror jag att jag vill kalla det för.

Vi har också konstaterat att vi båda blivit aningen mindre smala för att omskriva det hela lite milt. Jag har börjat med att gå från jobbet till stationen och idag gick jag även från Kungsängen station  hem. Svettig var jag men det tog bara 25 minuter. Kändes bra när jag kom in genom dörren.

Hela alltet med facit i handen känns som en evig förlossning som tagit över 4 år att komma fram till. Det är ändå befriande att känna igen sig som människa i önskningar, preferenser osv. Det är också dags att börja leva uti det vanliga livet där mänskliga möten sker på riktigt och inte bara med fagra ord om möten som aldrig blir mer än ord.

Vi skall börja om med något som är grunden i våra liv, Farsor och Morsor på Stan. Vi skall börja nattvandra igen där bådas sociala engagemang får ta sig uttryck. Jag är på mitt sätt och KA på sitt men vi har båda det sociala engagemanget som bas i vårat förhållande. Det var där allt började hösten 1991 för det var så vi träffades. Första paret att gifta sig.

Läget är helt annorlunda mot när vi vandrade så vi får väl börja om och lära oss livet bland de unga av idag. Jag avskyr nämligen flathet och bristande civilkurage i situationer där man faktiskt kan göra en skillnad.