17 år är ingen ålder

men på en kär pälsboll är det många år. Gubben föddes den 21 april 1990 tillsammans med sin syster Gumman och 2 syskon till. Jag tog hand om deras mamma Sessan tillfälligt precis innan dom föddes och en tid efter. Gubben och Gumman blev kvar med Tessan och mig och flyttade med oss från Hallstahammar till Bro och sedan slutligen Kungsängen

Gubben är och har alltid varit en speciell katt. Han var höjdrädd som liten och såg faktiskt ut som en liten hare med hans otroligt långa och vita bakhasor. Han älskade att ställa sig i diskhon när jag hade hällt upp vatten.

Under alla år har han alltid väckt mig på nätterna när han stått och trampat, spunnit och faktiskt också dräglat ibland avrent välmående.

Den killen har en sak som ingen av våra andra någonsin haft, tiggarcharm. Han tigger oerhört snyggt, genom att varsamt sträcka fram en tass och jama lite försiktigt. Smalt man inte då så kom tassen ännu närmare och ibland smög den sig ända fram till assiett eller tallrikskanten (ibland åt vi framför tv´n = lågt bord).

Sedan i senvinter tidig vår har han blivit annorlunda, liksom lite behov av att vara ifred. Han slutade sova med oss i sovrummet och började sova i soffan istället. Han började också lukta lite illa ur munnen samtidigt som vi märkte att hade en konstig hinna på ögonen när någon lampa lös. Efter en veterinärkoll med provtagning så fanns det bara en sak att konstatera, Gubben är gammal. Veterinär Marie-Louise sa att han hade starr och att han hade kommit ganska långt i sitt liv och att tiden sakta började närma sig slutet.

Gubben har varit muskulös och stilig i både gång och spring, det har han tappat nu. Han har magrat, han luktar riktigt illa ur munnen och det är dags för honom att få säga adjö fast stilig är han fortfarande. Tiden är inte vår längre utan hans och vi har bara haft honom till låns och ett par veckor till sträcker sig lånet men sedan är det slut för det är inte rätt mot honom.

KA tog Gubben till Marie-Louise i går och vi fick konstaterat att det är snart dags. Han har tappat det mesta av sin muskelmassa och är ganska mager. Gubben har aptit och äter ordentligt men inte som förr inte. Han sover mest men vill ha sin stund ute varje dag.

Tänk vilken ynnest ändå att få låna så länge trots att Gubben varit semiutekatt, dvs ute när vi varit hemma och under vår kontroll. Grannarna har nog blivit tokiga under åren när jag, KA eller någon av barnen stått och ropat in familjen så att vi alla kan sova lugnt om natten. Enstaka tillfällen har Gubben stannat ute och sovit på balkongen på någon av utestolarna men för det mesta har vi varit fulltaliga på nätterna.

Kan tänka mig att folk undrat i början när dom hört oss ropa, Gubben, Maja, Gumman, Martin, Kitty, Sigge, Tuborg osv, osv mitt i natten.

Vi skall förbereda oss och bestämma en dag och fram tills dess skall vi lyxa till det lite med både det ena och det andra. KA håller på med foton på Gubben som jag skall lägga upp här men mycket försvann i kraschen av det vi fotat digitalt och scannat in så det tar ett tag.


 

Nu skall alla våra kära 3 pälsbollar få lugn och ro för vi skall ut och göra stan osäker tillsammans med Farsor och Morsor på Stan. Ett tips till alla vuxna, ut och rör bland våra unga, dom är inte särskilt farliga men dom behöver ansvarsfulla vuxna.

P.S. Ingrid blev visst lite yngre idag 🙂 Stort grattis du kvinna med den underbara magen (jag föreställer mig det iaf) D.S

Bookmark the permalink.

0 Comments

  1. Pingback: Arkiverat och glömt | Carina´s tankar – Tankeboken

  2. Pingback: Förr hände detta | Carina´s tankar - Tankeboken

  3. Monica: Tack! Ja, det är sorgligt och orättvist men livets gång är väl ganska orättvis mellan varven. Gubben är nöjd iaf och äter som en smärre häst och jag förstår inte det men, men…
    För att vara typen semiutekatt så är Gubben gammal, pensionär var han ju redan som 7 åring och det är dryga 10 år senare.
    Kramar från en som nu måste ila till egna läkarbesöket.

  4. Fy så sorgligt, men det är ju livets gång. Mina katter börjar ju också bli till åren och det märks på än den ena än den andra krämpan.
    Men precis som du säger, man har ju dom till låns och får vara tacksam så länge det varar. 17 år är dock en lång tid…
    *Kram!*

Lämna ett svar till CarinaAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.