Uppdaterat: Max har en egen sida där det finns lite kort på underverket.
eller kanske stora Max passar bättre om man tänker på storasysters födelsevikt. Nu har Moa också blivit storasyster och har fått tillskott av en lillebror.
Grattis till hela familjen inräknat alla syskon, syskonbarn och Mamma och Pappa
Skall bli spännande med bild på underverket också, så häftigt. Först ingenting, så ingenting och så kommer en och så en till.
Kom men bara i albumet, glömde lägga in dom här.
Uppdaterat: 2007-09-17 Jag glömde ju spara med allt jag tänkte få ner här. Står längst ner.
Det har varit en alldeles för kort vecka och det känns som att dom flesta är lika korta hela tiden. Jag är hemma kring 18:30 och kliver upp 05:30 eller 06:00 beroende på om KA och jag åker tillsammans eller inte. Fritid är något helt överreklamerat för det känns inte som det finns någon sådan alls, åtminstone i tid som känns.
Sorg och glädje är livets förljeslagare och veckan som gick var inga undantag. Det har varit födelsedagar till fröken B och lille Z (12 september) och Tiina (13 september). Tuijas´ Mattias dödsdag (12 september). Både glädje och sorg, livets makabra spel, så konstigt det kan bli.
Grattis till födelsedagsfirarna och omtankar till Tuija med familj.
Vi, KA och jag, träffade Tiina i torsdags (13 september) och hade det trevligt i stora staden, närmare bestämt Gamla Stan. Ett kärt återseende, tror att det är 4 eller 5 år sedan sist. Förresten så hade Tiina kändispotting och tog också kort på en, som det verkade, vinkande Lejonborg 🙂
Nu måste jag passa en buss så tills något annat decenium som det verkar 🙁 Skämt åsido, vi syns, läses och hörs vid tillfälle. Jag hör också gärna om Max, den väntade, landa i världen vilken dag som helst.
——————————–
Ingen har glömt World Trade Center eller Anna Lindh och jag har heller inte glömt att det är bra exakt 8 år sedan jag träffade mitt biologiska aber för sista gången. Tänk va och allt detta samma datum (11 september) dessutom bara några år mellan dom olika händelserna. Vissa saker är mer katastrof än andra allt beroende på hur man relaterar till händelserna. Jag har fölikat mig med min ”katastrof” så det är absolut ingen katastrof idag och det är nu några år sedan den känslan försvann.
Jag gillar bara inte att det är samma dag för så lätt att strunta i det gör ju inte World Trade Center med efterföljande händelser eller Anna Lindhs mord det hela.
och rätt häftigt med beräknad ankomstdag är samma som Tessans beräknade, dvs den 27 januari, Tessan kom iof två dagar senare, den 29 januari. Barnet är stort så vi får se om det också blir en 5 kilos liten bebis, Tessan vägde ju 4970 gram och var 57 cm lång. Eftersom den undersökande läkaren sa stort barn, välutvecklat flera gånger så kanske det blir något åt deet hållet. Vi får se, vi är bara i halvtid ännu men dom blivande föräldrarna verkade nöjda och lyckliga.
Vi har fått två stycken fina och tydliga (iaf för det tränade ögat) UL bilder som jag får lägga ut så det kommer så fort dom är inscannade.
Det är märkligt men samtidigt väldigt positivt alla (det var många prover) utom 1 var bra´. Skönt att det kollas upp ordentligt även om skönast vore att hitta en förklaring, särskilt som det kommer lite mer konstiga grejor som brännande högerkind med tendens till detsamma även på vänster sida. Skumt är det.
Remisser har det kommit innehållande tider så den 25 och 26 september är det fullt upp. Den 25 är för att leta efter afrikanska konstigheter och den 26 för att kolla hjärtat. Jag är uppsatt på väntetid på Reumatologen på KS.
Jag börjar känna mig som ett medicinskt ufo där det mesta är bra men något skumt pågår. Idag är det brännandet i ansiktet som började förra veckan med en punkt på höger kindben, ganska likt känslan under fotsulorna men mer markerat. Strange things happen all the time.
Hoppas det går fort för jag måste åter till das arbeit.
i dag är det ultraljud nummer 2 för lilla underverket som växer i Tessans mage. Det är rätt häftigt att tänka att nu är det redan halvvägs till mormorskapet.
Det är ganska svårt att komma ihåg vissa saker som händer i magen, med hormonerna och annat från när jag var gravid och det tror jag bara kan skyllas på min unga ålder och hur det var då. Jag var bara 17 år gammal (stor skillnad på 17 åringar nu och 1979) och situationen var en helt annan. Jag vågade inte tala om att jag var gravid (rädd för mitt biologiska aber), jag skulle (och var där) till Sunny Dale Institute i Wilderswil (Schweiz) för att plugga språk på Universitetsnivå och livet liksom bara fortsatte. Jodå, jag var medveten om min graviditet och omedvetet så längtade jag efter en liten tjej för det har jag kunnat läsa i dom dikter jag skrev från då osv.
Det visade sig sedan att just i denna situation var min rädsla helt obefogad och när väl bubblan brustit (i slutet på 6:e månaden) så jäste jag ca 30 kilo på bara 3 månader, innan dessa hade jag bara ändrat kroppsmodell men inte ökat ett gram. Jag var stor som ett hus och ganska lycklig över min tjocka mage. Dom enda problemen var när jag skulle ta mig ur sängen och eller vända på mig och så att få på mig mina skor. Jag menar att min mage fungerade alldeles perfekt som bricka åt både kaffemugg och annat. Den lämpade sig även att vila sig på. En fin och stor mage var det som resulterade i en fin och stor bebis helt utan en skrynkla kom hon.
Tänk att Hon i dag går samma väg som jag då för ca 27 år sedan men 10 år äldre vilket ger starten ett annat läge med både möjligheter, rädslor, balans och kunskap. Det är visserligen kunskapen som också resulterar till viss del i rädslor när man inte är 17 år och helt orädd för det mesta för då minnsann är ma bäst och kan mest oavsett andras kunskaper.
Det som är tråkigt är att jag inte kan råda för jag minns inte hur det var, vilka känslor som for runt, måendet (jag minns bara perioden när jag sprang för kung och fosterland på toa för att ibland producera 1 endaste fjuttig droppe trots att det kändes som minst en hel ocean). Med råda menar jag givetvis att svara på frågorna som ställs, inte att bara ”sådär” ha saker att säga (det är en viss skillnad). Jag menar då var man gravid i 9 månader, på slutet tog dom ett litet ultraljud på huvudet och mätte och ojade sig vilket gav mig skräckkänslor, Jag ökade något kopiöst i vikt och hade en häftigt stor mage och vaggade fram mer än jag gick. Dagen D minns jag med en tydlighet som att det hände nu och det är underbart för vilken känsla det var trots alla mina komplikationer.
Äsch nu hamnade hela min tanke på avvägar med vad jag egentligen hade tänkt skriva men så kan det bli ibland.
Jag är nog en ganska klantig blivande mormor i frökens ögon för vissa saker får man tydligen inte säga som för mig är gulligt och fullt av kärlek. Tessan sa att det finns en liten bok, till blivande mor- och farföräldrar och övriga väntande nära och kära, där man får läsa sig till vad man får och inte får säga eller något ditåt.
Jag undrar också om tips pch råd på mammakläder och var man kan hitta några som inte kostar skjortan.
I eftermiddag kanske vi tom får spana på det lilla underverket från ultraljudsbilderna.
