Detta skrev jag 27 februari 2004 men gjorde det inte mer än som utkast. Jag kikade igenom mitt arkiv och såg den. Den är lika aktuell idag och artikeln från Aftonbladet finns också kvar så jag lägger ut den för egen saks skull.
är väldigt vanligt även om vi människor inte gärna låtsas om det. Situationerna jag menar är tex när andra barn strular till det, hamnar på andra sidan rättesnöret, får problem med psyket (tillfälligt eller permanent), får ätstörningar eller andra saker som är väldigt vanliga i dag. Jag förundras över hur snabba andra föräldrar är på att anse det vara dåliga föräldrars fel att barnen hamnar där. Det är så lätt att anse att mitt/mina barn aldrig skulle hamna där för vi har minsann så bra relation osv, osv. Det är där fördömandet kommer som jag menar. Man häver sig ovan den drabbade familjen och anser sig ofta vara så mycket bättre än dom där.
Mina barn och andras ungar är gammalt men ändå väldigt talande om hur vi ofta väljer att hantera händelser eller annat med andras barn och andra vuxna som ofta i sin förtvivlan sliter sina strån och går sönder mer eller mindre frekvent. Varför dessa tankar? Jo artikeln i Aftonbladet som rör ett sjukt barn som försöker ta livet av sig, gång på gång på gång.
Jag tycker snarare att föräldrar borde visa mer både toleranser och även omsorg gentemot dom drabbade föräldrarna för drabbade är dom. Mången gång sitter föräldrar och undrar hur det kunde bli så här, vilka fel man gjort osv, enkelt beskrivet så begriper man ingenting till att börja med. Detta visar på en större insikt i situationen än det dom dömande föräldrarna visar upp.
Föräldrar med barn som halkat fel har det oerhört svårt och behöver allt annat än kritik. Svårt?! Jo, det är oerhört tungt att vara förälder till struliga barn, sjuka barn eller barn som inte är som ”alla andra” (det är väl knappt någon i dag men kanske förstås min mening ändå)
Barnet har ett rent helvete vilket är sanning men en annan sanning är att föräldrarna har ett minst likadant helvete och deras förtvivlan finner inga gränser av vanmakt. Jag känner igen situationen alltför väl och kände igen föräldrarnas ångest, oro, kval, felsökandet med frågor kring hur var och varför. Självrannsakan och orsaksfinnandet finner inga som helst gränser. Det är här föräldrar i en sådan situation behöver stöd men oftast för dom inte det, inte ens av dom s.k kunniga, dom som anser sig vara proffs med alla svaren till det som sker.
Där brister mycket i hjälpen att hjälpa dessa barn att komma igen. Det är ju ändå föräldrarna som skall klara av att stötta i vardagen och ges inga verktyg blir situationen oerhört svår.
Carina: Aha, så det blir inget med Danmark, synd men förståeligt om alla skall med och inte alla vill 😉
Jodå, vi kommer 2009 för då borde vi vara stadda i kassan. 20 månader kvar and counting för varje månad. Nästa år vid den här tiden är det bara 8 månader kvar, tyvärr kommer dom att vara väldigt långa men ändå.
Lite synd att det inte var slut redan nu till mars 2008 när KA fyller 60 men kanske får jag försöka hitta på något sätt att åtminstone få ihop till en middag ute men det vetesjutton hur det skall gå till. Ja, ja det regnar väl manna någon gång.
Puss och kram!
Håller med dig där!
Vi får se var vi hamnar i sommar, om vi hamnar någonstans… Danmark är utröstat av ungdomarna och jag vill gärna att vi ska åka hela familjen.
Om inte annat dyker ni väl upp 2009 som vi sa? Förhoppningsvis har vi ett tjusigt hus tills dess. Kanske med punschveranda.
🙂
Kram!
Carina: Att ta reda på för att kunna förstå ett problem är alltid viktigt men att analysera in absurdum eller att göra undersökning på undersökning utan att komma någonstans är helt vansinnigt. När föräldrar är i den sitsen att man ber om hjälp behövs den omgående och då tycker väl jag att något under tiden utredning pågår måste till.
Sedan till all den vanmakt dessa föräldrar känner kommer många gånger fördomsfulla vänner och bekanta med märklig attityd och stjälper i stället. Allt är ju en balansgång men någonstans måste det finnas sunt förnuft och den tycker jag försvinner ner i soporna. Mina barn och andras ungar och i samma grej ofta perfekta föräldrar som är helt oförstående.
Märkligt egentligen med hur vi människor är funtade. Det som är värst är att ofta när föräldrar ber om hjälp är dom så under isen och fulla av känslan av att det är föräldrarna det är fel på och tyvärr förstärks det gärna från både myndigheter och omgivningen som inte ser det som faktiskt är.
Föräldrar är ju människor dom också.
Kramar fröken i dom mörka trakterna.
P.S. Skall ni neråt får ni gärna ta lite stopp på vägen, typ i Stockholmstrakten. D.S
Helt rätt, föräldrar med struliga barn behöver stöd! Men det kanske är lätt att börja analysera för att försöka förstå…
Kramar